onsdag 8 april 2015

Varför diagnos?

Diagnos eller inte diagnos?

Det spelar ingen roll för mig som lärare om en elev har en diagnos eller inte. Min övertygelse är att det är elevens behov som ska styra och inte om det heter något eller ej. Visst kan en diagnos ge mig en snabb överblick, men personen med diagnosen är en individ och kan inte placeras in i ett fack oavsett hen har en diagnos eller inte. Jag måste vilja göra ett jobb för att nå individen!
  Om jag ser och märker att en elev mår bättre och presterar bättre av olika anpassningar som jag gör så gör jag dem. Det kan handla om placering, låna dator, visa muntligt eller i skrift, egen instruktion, tidsbestämt arbete...ja allt som gör att eleven känner att hen lyckas och får visa sina förmågor och kunskaper. Jag måste hitta de rätta nycklarna.
  Om jag ser att en elevs oro minskar p.g.a. av att jag tydliggör, förbereder eller finns nära hen så ser jag till att ordna det.
  Om jag vet att ett sms från mig kan avgöra om eleven dyker upp i skolan eller inte så skickar jag gärna ett.
  Jag anser att det börjar hos mig. Det är min uppgift att lära känna mina elever med alla deras styrkor och brister. Sen kan vi tillsammans hitta sätt där vi utnyttjar styrkorna och övar på att hantera eller överbrygga bristerna. Detta gör vi samtidigt som vi arbetar med skolämnena...såklart!
  Eleverna behöver hjälp att finna sig själva och utvecklas till en hela personer. Skolan har förmånen att få vara en del i det arbetet och vi behöver inga bokstäver eller diagnoser för att kunna möta eleverna...egentligen.
  Vi behöver dock vara lyhörda och inkännande. Vi behöver se varje individ. Vi behöver lyssna på eleven och hens föräldrar och vi behöver tycka om eleverna och vilja lära känna dem.

Då först kan de lära sig. Då först vågar de lära sig. Då först kan de utvecklas.

För vem behövs då diagnosen?

Jag tänker att diagnosen kan vara en hjälp för eleven och elevens familj att få ord och förklaringar på de svårigheter hen har. Den kan förklara varför saker blir svårt eller känns jobbiga. Den kan öppna upp för att eleven kan se att hen kan påverka sin egen situation och hitta strategier som är hållbara på sikt istället för här och nu. Den kan ge eleven möjligheter att hitta sina styrkor mitt i allt det röriga och som ett extra plus kan diagnosen ge hela familjen en ro i att ingen är fel eller dålig, utan svårigheterna ställer ibland till det både för individ och familj. Alla gör så gott de kan och med en diagnos kan man lättare se det och hitta nya lösningar. För eleven och hens familj kan diagnosen ge en förklaring till allt som var fel, jobbigt, svårt, oroligt och konfliktfyllt innan diagnosen. Det svåra, det jobbiga, det oroliga och det konfliktfyllda kanske inte försvinner med diagnosen, men det förklarar och det kan vara lättande i sig. Den skam en förälder kan känna för att ett barn inte är eller fungerar "som alla andra" är en smärtsam skam. Den skammen kan en diagnos lyfta bort och föräldrarna kan tack vare det fokusera på barnet igen istället för skammen. Att våga lyfta blicken, stå upp för sitt barn och arbeta framåt är gynnsamt för alla parter.

Fast ändå...

Om alla faktiskt såg människan och accepterade olikheter på samma sätt som våra styrdokument säger att vi ska och elever med eller utan diagnos och med eller utan medicin fick det stöd de har rätt till för att lyckas i skolan så skulle nog inte ens eleven eller hens föräldrar behöva diagnosen. 

///Ida Lenneman

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar