Tack #afkVarberg18!

Temat var "En hel organisation" och tanken om att alla i kedjan behövs och måste ta sitt ansvar för att eleverna ska må väl och utvecklas så som läroplanen beskriver är oerhört viktig. För att detta ska fungera krävs det tillit från och åt alla håll. Givetvis gör vi det med eleverna i fokus hela tiden.

Mitt fjärde #afk är över. Jag har längtat i ett år efter de två konferensdagarna då min erfarenhet från tidigare år är odelat positiv. Jag har en skräckblandad förtjusning att sitta i grupper med nya människor och att sitta stilla långa stunder är inte heller min grej, men just på #afk är det just detta som är positivt! Att möta nya människor som vill dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper och att sitta stilla och lyssna och bli inspirerad är verkligen inget att gnälla över! Att dessutom få med sig nya tankar in i nästa läsår är mycket positivt.

Att vara på en konferens där professionellt arbete blandas med humor och många skratt, delta som medskapare och att ta ansvar för att bidra med olika perspektiv och träffa både nya människor och göra kära återseenden med kollegor från andra delar av Sverige är ett ultimat sätt att avsluta ett läsår på.

Tack till Skolsmedjan som anordnar konferensen. Ni ger förutsättningarna till detta på ett exemplariskt sätt. Att ni hittar föreläsare som alla bidrar med sitt perspektiv och samtidigt tänker till på grupper och diskussionsfrågor som i slutändan bildar en helhet är inte ett lätt arbete. Att ni dessutom lyckas få både nya och gamla deltagare att känna sig välkomna och delaktiga är underbart.

Vi ses nästa år! (hoppas jag!)

///Med vänlig hälsning Ida Lenneman

Framåt ska vi!

Ännu ett läsår har gått. Det är något speciellt att få ta emot nya sjuor. Allra helst hos oss där vi jobbar årskursvis och just har lämnat nior. Man ser likheter och man ser skillnader. Man slås varje gång av hur stor skillnad det är på en elev i år sju och en elev i år nio. Personligen upplever jag att jag kan känna ett lugn. Ett lugn därför att jag vet att jag har tre år på mig att arbeta och göra mitt allra bästa för varje elev som råkade hämna under mina vingar.

Om jag har utmanats under året? Definitivt!! Ibland till bristningsgränsen, men samtidigt är det ju det som gör det här jobbet så kul. Att få vara med på unga människors resa är verkligen en förmån! 

De vanligaste frågorna jag får när jag säger att jag arbetar som lärare är: Hur kan du vara lärare? Hur orkar du? Är det inte jobbigt? Är inte ungdomar värre nu för tiden?

Mina svar på det är alltid: Jag älskar att vara lärare! Jag orkar! Det är jobbigt, men sååå värt! Ungdomar är barn av sin tid och jag tror inte ett dugg på att det var bättre förr...kanske annorlunda, men inte nödvändigtvis bättre!

Varenda unge har kämpat och gått framåt. Givetvis har alla inte nått lika långt, men alla har gått framåt. Alla kanske inte når hela vägen, men alla går framåt. Det är väl framåt vi ska eller???

När jag kommer tillbaka efter semestern i höst så kommer jag att möta mina raringar igen. Då är de åttor och vi "levlar upp" ett snäpp. Kraven ökar både socialt och kunskapsmässigt. Det blir roligt för nu vet vi så mycket mer om våra elever än vad vi gjorde i höstas. All den kunskapen kan nu användas till att möta, nöta och stöta vidare. Var och en jobbar med sitt och utifrån sina förutsättningar. Ingen står kvar. Alla går framåt. Det är väl framåt vi ska eller???

Är allt ultimat och perfekt? Är förutsättningarna alltid de bästa? 

Absolut inte! Men vad hjälper det att fokusera på det i det dagliga arbetet? Med eleverna i fokus måste vi göra det vi kan med de premisser vi har. Här och nu. Hela tiden. För det ÄR framåt vi ska!

///Ida Lenneman

Till dig som är elev

Jag är lärare. Jag tycker om mitt arbete. Jag möter alla sorters elever. Ni är unika och bjuder på olika utmaningar varje dag. Jag vill förklara hur jag tänker kring mitt arbete och min förhoppning är att du ska se att även om det känns svårt och tufft så finns det möjligheter att nå långt om man bara vågar och om man verkligen vill.

Jag kan inte lova perfektion, men jag kan lova att jag alltid ska göra mitt bästa.
Jag kan inte förstå allt, men jag ska verkligen försöka förstå.
Jag kan inte vara med dig hela tiden, men jag ska vara där så ofta det går och så länge du behöver.
Jag kan inte förutse allt, men jag ska se till att du är så förberedd du kan vara.
Jag kan inte ha alla lösningar på en gång, men jag kan lova att försöka hitta dem.
Jag kan inte ha alla svar, men jag kommer att försöka ta reda på dem tillsammans med dig.
Jag kan inte alltid ge dig exakt det du behöver, men förhoppningsvis kan jag ge dig tillräckligt.
Jag kan inte alltid göra rätt, men när jag gör fel så kommer jag att stå för det och försöka igen.
Jag kan inte ta bort det som är svårt, men jag ska ge dig verktyg och strategier så att du kan klara det.
Jag kan inte höra och se allt, men när du berättar så lovar jag att verkligen lyssna och se.
Jag kan inte veta hur du tänker eller känner, men om du berättar så lovar jag att möta dig.

Vi har tre år på oss att jobba tillsammans. Målet är att du ska kunna välja väg efter de tre åren och att du ska känna att du kan stå på egna ben på den vägen. Vi kommer ibland att ha motvind och ibland medvind och gör vi det ihop så kommer det att gå bra. Jag kan inte tvinga dig till någonting, men jag hoppas att du kan lita på att jag vill ditt bästa och att du då väljer att följa. Du är anledningen till att jag tycker om mitt arbete.

///Ida Lenneman

#afk: Insprirerande input!

Mitt andra #afk och jag är så fylld av tankar och som jag skulle vilja sätta ord på.
Det första jag kommer på är: Inspirerande input!
Det andra jag kommer på är: Tack!

Formen för #afk är värd att nämnas. Föreläsningar som varvas med aktivt arbete och möten med kollegor från olika delar av landet är verkligen givande. Dels för att man får lyssna och dels för att man får testa sina egna pedagogiska tankar ihop med andra. Man får också ta del av hur andra arbetar och tänker vilket är mycket intressant.

Temat på #afkLinkoping16 var Inkludering och Motivation. Varje föreläsning, lång som kort, handlade om det på ett eller annat sätt. Att få ett smörgåsbord med olika input och perspektiv kring ett tema gör att man börjar tänka, vrida, vända, ifrågasätta, planera och titta på sin egen verksamhet. Hur gör vi och varför? Bör vi fundera mer på det här? Förändra något? Är det bra som det är? Hur vet vi det? Hur gör vi det?
När man sedan i smågrupper får dela sina tankar och höra andras tankar skapas en helhet.

Att det dessutom är två dagar gör att man hinner börja tänka klart. Det är inte en timma och sen är det klart. Man hinner tänka och sätta ord på saker och man gör det ihop med andra. Det är en styrka!

Arbetsglädjen, motivationen och den positiva andan som Skolsmedjan ihop med de som föreläser skapar på #afk smittar av sig och sprider sig. Anledningen till att jag valt att arbeta med det jag gör stärks och känslan av att vara på rätt plats växer. Eleverna förtjänar lärare som brinner och vill utveckla både dem och sig själva!

Har man aldrig varit på ett #afk så rekommenderar jag verkligen att man tar chansen att åka på ett. Nästa chans för det är den 19-20 juni 2017 i Varberg. Det är världens möjlighet att avsluta läsåret full med energi och motivation istället för trött!

///Ida Lenneman

En splittrad lärarkår?

I dagens tidning kunde man läsa den här insändaren: "En splittrad lärarkår"

Ja....kanske har kåren blivit splittrad, men jag tror inte att det beror på att de som inte är förstelärare får slita ensamma i sitt anletes svett i våra klassrum medan förstelärarna "sysslar med annat" som är långt bort från våra elever. Jag tror att splittringen handlar om och håll i er nu...missunnsamhet och prestige!

Jag sökte en tjänst som förstelärare med särskilt uppdrag. Ansökan och CV skickades in. Jag var på intervju och min känsla var att äntligen satsar man på lärare och äntligen tar man tillvara på våra kunskaper, erfarenheter och kompetenser! Det var fritt för alla att söka, men alla kunde inte få tjänsten...såklart! Jag blev glad då jag fick den och jag kände att jag fick en chans att bidra med mer än jag tidigare haft möjlighet till då uppdraget ser ut som det gör. Jag valde att ge mig själv chansen att få göra det. Min inre motivation driver mig framåt och det kommer jag aldrig att skämmas för. Jag kommer heller aldrig att döma de som valde att inte söka utan jag väljer att se det som att de som valde så har andra prioriteringar i arbetet och väljer att lägga tiden på det.
  I min tjänst så undervisar jag i SO-ämnena 60% och där ingår även mentorskap i en klass. Resterande 40% ägnar jag åt att handleda kollegor, stötta elever, läsa in mig på litteratur och rapporter som kommer, sprida goda exempel och pedagogiska tips, följa skoldebatten, planera och arbeta med skolans lärandegrupper, göra lektionsbesök och tillsammans med våra rektorer och övriga förstelärare jobba för att hela vår skola ska utvecklas framåt.
  Jag trivs jättebra med att ha det så och jag känner att jag bidrar med det jag kan för att våra elever ska utvecklas och må bra och få goda resultat så att de klarar sig i framtiden och jag gör det både i klassrummet och i skolan som helhet. Jag tror inte att skattebetalarna känner att skattepengarna de betalar för att min tjänst finns är till ondo.

Problemet, splittringen som det talas om, är att lärarkåren i sig inte riktigt tillåter att vi är bra på olika saker och att olika saker ska få lyftas fram. Vi ska vara samma, lika, alla...fast alla vet att vi inte är det. Självklart är vi olika bra på våra arbeten. Vi är intresserade av olika saker och vi har olika styrkor och erfarenheter. På de flesta arbetsplatser finns möjligheten att arbeta med olika saker och beroende på vad du söker och får så har du också möjlighet till olika lönepåslag. Varför skulle det vara konstigt inom skolans värld? Om man inte kan ta till sig detta får vi problem och ja...en splittring! Att ge förstelärarna eller de som får ta del av LLL nu när det blir klart snart "skyllen" för att man själv tappar motivationen är att frånsäga sig det egna ansvaret för det jobb man gör. Precis som att vi arbetar hårt för att lära våra elever att den effektivaste formen av motivation kommer inifrån en själv så måste det också gälla oss som arbetar i skolan. Huruvida en lärare känner sig motiverad på sitt arbete kan inte ställas i relation till andras prestationer eller uppgifter.
  Istället för att kritisera och ondgöra sig över förstelärare så kan man välja att se att de har fått tiden för att även gör mitt eget arbete bättre, lättare och mer givande. Man kan välja att öppna upp för det och ta emot det. Man kan också välja att titta på de som får ta del av LLL och se vad de faktiskt gör och sen inspireras av det och därmed utvecklas själv. Om man väljer så kommer vi att få en positiv utveckling som definitivt kommer att gynna våra elever.
  Om lärare vänder sig mot varandra och skriker "Splittring!" och "Det går en kil genom kåren!" så är det inte konstigt att andra blir kritiska. I lärarkåren måste vi stötta varandra och se att vi kan bidra till att höja vår egen status i samhället genom att välkomna satsningar som görs på oss och låta varandra vara bra.

///Ida Lenneman

Vem ska göra det om inte vi?

De kom hit för två år sedan som små och faktiskt ganska nervösa sjuor. Nu är de rutinerade och medvetna nior. Så här i läsårsstart och efter utvecklingssamtalen får man verkligen bekräftelse på att två års hårt arbete med både individ och grupp gett resultat. Jag tittar med stolthet på min mentorsklass och på mina undervisningsgrupper i SO och känner mig trygg med att mina elever kommer att fixa nästa steg, gymnasiet. Eleverna ska vara rustade med kunskaper, strategier för inlärning och på ett socialt och känslomässigt sätt känna sig redo för att lämna oss på grundskolan. Jag har till juni på mig ihop med eleverna att fixa det! Jag ska verkligen göra mitt bästa för att de ska lyckas. Jag tycker verkligen om mitt jobb och jag upplever positiva möten med elever och kollegor varje dag. Jag ser utveckling och jag får vara med i barn och ungdomars lärandeprocess och personlighetsutveckling. Jag får möta föräldrar som efter bästa förmåga vill sina barns bästa. Självklart finns det baksidor med jobbet, men vilket yrke har inte en baksida? Jag svarar med stolthet att jag är lärare om någon frågar. När de sen frågar om jag verkligen trivs med det "med tanke på hur man hör att det är i skolan nuförtiden" svarar jag alltid att jag har världens bästa jobb och att jag absolut inte skulle vilja göra något annat.

Samtidigt som jag går med den här känslan av stolthet över både mitt yrke och mina elevers utveckling så brottas jag med mina känslor kring kritiken som den svenska skolan får i media i princip dagligen.
  Jag förstår att kritiken inte är personlig och jag förstår, och tycker, att vi som jobbar i skolan måste ta till oss av kritiken på något sätt och såklart göra något åt det missnöje som finns med skolan. Samtidigt känns det oerhört orättvist att så många andra än lärare och annan skolpersonal verkar tycka att de äger frågan och det gör att kritiken blir svår att bemöta. Dessutom har jag svårt att se hur vi som är personal i skolan ska kunna utvecklas och höja nivån som önskas om vi hela tiden kritiseras och uppmärksammas med negativt fokus.
  Jag önskar att fler goda exempel visas och får utrymme. Att media väljer att visa och lyfta fram personal och skolor som är framgångsrika istället för att återkommande belysa det som inte fungerar.
Jag menar givetvis inte att media ska censurera, utan givetvis ska även problem lyftas fram och granskas, men vill vi ha en vändning så måste det positiva få plats. Förtroendet från föräldrar är ju något vi i skolan är helt beroende av och det är inte sällan man hör föräldrar referera till något de läst eller sett på TV för att inte tala om vad som delas på sociala medier som ibland skapar en mycket snedvriden och enkelspårig bild av enskilda händelser. Som personal på skolan vet vi att vi inte kan ge oss in i sådana "diskussioner" då vi lyder under sekretess och värnar om den.
  Jag önskar också att personal uppmuntrar och lär av varandra. Själv är inte bäste dräng! Tillsammans kan vi lyfta både oss själva och varandra. Jobbar vi tillsammans firar vi framgångarna tillsammans. Jobbar vi tillsammans får vi också göra förbättringarna, som vi upptäcker att vi måste göra, tillsammans. Vi blir starka ihop.
  Jag önskar att vi fick berätta om framgångsrika lektioner och metoder och känna arbetsglädje och yrkesstolthet utan att andra, oftast inte skolpersonal, sågade eller raljerade över det på sociala medier.
  Jag önskar att istället för att löjliggöra tex lärargalan, pedagogpriser, utmärkelser och andra saker som finns för att lyfta fram skickliga och bra pedagoger eller hela skolor i landet så såg man det som något positivt och bra.
  Jag önskar att istället för att hela tiden förfasas över vad elever inte kan vara med och lyfta det de faktiskt kan. De som kämpar, ibland mot alla odds, blir inte hjälpta av att hela tiden matas med att de är svaga, inte når kraven, är röriga eller ibland till och med hopplösa.
  Jag önskar att vi vuxna alltid bidrog till att eleven känner sig väl bemött, förstådd och omtyckt för jag tror att det, om något, kan leda till ökade resultat.

Eleverna kan inte välja om de ska vara i skolan eller inte. De har skolplikt. Såklart har elever, efter ålder och förmåga ett eget ansvar och såklart ska föräldrarna ta ansvar för sin del...MEN...Vår plikt är att faktiskt prata positivt om skolan och verksamheten vi arbetar i. Om vi inte gör det...vem ska då göra det??


///Ida

Att ställa krav...

...är inte fel!

Tyvärr har ordet krav fått en negativ klang och det ställer till det. Att ha krav på sig i form av förväntningar och prestationer efter förmåga är något jag tror att vi växer av. Det viktiga är att vi ställer rimliga krav och att vi ställer dem med ett tydligt syfte.

Jag tror att det är mycket mer farligt att ha för låga krav eller inga krav.

Att ingen förväntar sig något av eller om ingen tror att jag ska klara saker skulle verkligen få mig att tappa motivationen. Eller ännu värre...jag får beröm för något som VEM SOM HELST skulle klara! Usch...förnedrande!

Elever vet vad som är norm. De vet vad som är rimligt att de ska kunna. Även den som har svårigheter vill klara saker som de ser att andra klarar. Att få beröm för att man klarar givna saker är inte trovärdigt. Samtidigt kämpar de med olika saker våra små raringar och för någon är beröm och uppmuntran kring en sak helt avgörande och för någon annan är det redan passerat och därför onödigt. Allt hänger på hur jag väljer att uppmärksamma det och möta det. En blick, en tummen upp är ibland bättre än ord och ibland är det precis tvärtom. Det viktiga är att det står i proportion till person och handling. Stående ovationer för att man kom i tid är inte rimligt....inte ens för eleven och definitivt inte för alla de som alltid är i tid.

Ett ärligt beröm är lika viktigt som ett ärligt och rimligt krav. Jag vill att mina elever ska känna att jag ärligt vill att de ska lyckas. Jag vill att de ska känna att kraven är ställda för att jag ärligt tror att de kan! Det rimliga är ju att det ska vara väldigt svårt att misslyckas i svensk grundskola. Det heter ju GRUNDskola och den är för alla. Självklart ska vi ha krav! Vi vill ju ha ungar som blir till rustade vuxna och för det krävs det att vi kräver saker av dem. Det viktiga är dock att vi kräver rätt saker vid rätt tid. Vi måste se vem vi har framför oss, läsa av och utmana, förvänta oss och kräva i lagom takt och på lagom nivå.

Tid? Ålder? Nivå? Visst...det är faktorer som spelar roll, men sorry....det går inte att stressa fram. Tror att det slår tillbaka direkt. Sätt eleven i fokus. Vad behöver hen just nu? Ge det! Ibland är det en paus, en klapp på axeln eller bara en stöttande blick. Ibland är det en uppstramning, ett mål eller en förväntan som faktiskt utmanar precis lagom. Ibland är det bara att vara på plats. Det är vår uppgift att se detta och göra något. Det enda vi inte får göra är att sluta kräva saker för det är samma sak som att säga "Jag bryr mig inte om dig!" och det får inte hända.

///Ida Lenneman