Ledarskap och lärande #afkVarberg19

Ledarskap och lärande #afkVarberg19

De senaste fyra åren har jag haft förmånen att åka på #afkVarberg (även om de två första var i Örebro respektive Linköping) de sista två arbetsdagarna på terminen. Detta gjorde jag även i år.

Hela året har jag sett fram emot detta eftersom det är en konferens som berikar mig och som inspirerar till fortsatt arbete på min egen skola. I år var temat ledarskap och lärande vilket är något som vi diskuterar mycket och något som vi kan tänka olika kring.

Att få lyssna på föreläsningarna, pecha kuchas och samtala med kollegor från olika delar av landet i ett sammanhang som präglas av öppenhet, nyfikenhet, arbetsglädje och given delakultur är mäktigt! Vilken kraft och vilken kompetens som finns och vilken energi det ger att få uppleva det! De viktigaste sakerna jag tar med mig från årets konferens är:

1. Forskning och praktik kan leda till utveckling och man leder arbetet på ett sätt som gör att dessa två länkas samman med varandra.
2. Ledarskap och lärande är två begrepp som vi använder flitigt. Har vi en samsyn kring vad de begreppen faktiskt betyder? Vilka synonymer tänker vi på och vad lägger vi in i orden?
3. Tappa aldrig elevperspektivet. Det är för eleverna vi arbetar och det är för eleverna skolutveckling sker.

Skolsmedjan gör, som alltid, ett strålande arbete genom att blanda både seriositet, allvar, humor och värme. Oavsett om man är en återkommande deltagare eller en helt ny så får man vara med och skapa. Det är fint. Det är viktigt. Det är bra. Ert engagemang är viktigt för hela Skolsverige! Tack Viktoria, Magnus och Eva för det!

Ledarskap och lärande är två centrala och viktiga ord i det arbete jag gör varje dag i min roll som lärare och mentor. Att avsluta ett läsår är något jag alltid gör med en blandning av stolthet, vemod och reflektion.

Stolthet över allt jag själv gjort och bidragit med, men också stolthet över vad vi i arbetslaget gjort och lyckats med. Den största stoltheten känner jag såklart över eleverna. Det händer mycket med eleverna på ett år! Ingen står kvar på samma plats som när vi började och även om det inte alltid går i den takt jag önskar så går det framåt och det är framåt vi ska.

Vemodet handlar mest om att det gått ännu ett år och det innebär att slutet på resan med just de här eleverna och även om avslut är naturligt och nödvändigt så väcks ett vemod.

Reflektionen kring hur, vad, varför, när och ur både mitt och elevernas perspektiv är viktig. Den hjälper mig att förfina, förändra, förbättra, tänka till, tänka om och ge mig svar och lösningar på saker som varit, men också som vi ska jobba vidare med nästa läsår. Att sedan docka ihop den egna reflektionen med ämneskollegor och arbetslaget blir värdefullt och något som gör att vi lär av och med varandra samt kan leda eleverna vidare i deras kunskapsutveckling och sociala utveckling under deras sista år på grundskolan.

Nu väntar semester. Den känns välförtjänt och är välkommen, men jag lämnar det här läsåret med en känsla av att jag ser fram emot nästa läsår. Vad ska hända då tro? Det får vi se...

///Ida Lenneman

Det kompensatoriska uppdraget

Är det verkligen meningen att VI ska...?

Det är ju orimligt att kräva att skolan ska...?

Borde inte föräldrarna...?

Vi lärare måste få ägna oss åt...?

Ska skolan verkligen behöva...?

Från Lgr11

"Skolan ska klargöra för elever och föräldrar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har."

"Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare."

"Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling.
Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen."

Svaret på "börjorna" högst upp är alltså JA! 

Sen kan man alltid diskutera när, hur och vem samt diskutera former och annat, men att det ÄR ett uppdrag som skolan har råder det ingen tvekan om.

Tillsammans är nyckelordet och det gäller oss vuxna!

Jag tycker att vi i skolan behöver ta krafttag tillsammans och stå upp för vår verksamhet som faktiskt är skola. Vi som arbetar i skolan får ta mycket kritik och visst finns det saker som ligger på oss som arbetar i skolan och såklart ska vi vara professionella och följa de direktiv som finns. Dock är det viktigt att faktiskt se att de allra flesta på riktigt levererar mycket bra undervisning och vi ägnar mycket tid åt att göra bra lektioner och hitta bra och utmanande uppgifter till våra elever. Vi kämpar med att möta elevers olika behov och vi försöker så gott det går att anpassa undervisningen för att elever ska lyckas. Alla elever. I det här arbetet behöver vi varandra och vi behöver hjälpas åt. Vi behöver lyssna på de goda exempel som finns och vi behöver se över hur vi bäst kan arbeta tillsammans med eleverna i fokus.

När grundskolan är slut ska våra elever konkurrera med övriga 16-åringar i landet om en plats på gymnasiet. Grunden förväntas finnas både kunskapsmässigt och socialt. De allra flesta av våra elever kommer stå upp bra i den konkurrensen vilket vi kan vara stolta över. Dock känner jag att vi behöver diskutera vad vi kan göra tillsammans för att faktiskt få med alla elever i detta. Jag vill känna att de elever vi skickar vidare till gymnasiet ska ha goda kunskaper med sig in i nästa steg och där är vi nog alla överens Jag vill också att eleverna ska kunna några grundläggande saker för att klara av det på ett bra sätt. Kalla det hyfs om du vill eller sociala färdigheter om du vill. Det är hur som helst viktiga saker att kunna för att fortsätta sin väg mot att bli vuxen på riktigt.

Här följer några exempel på vilka saker jag tänker att elever behöver få med sig från grundskolan och förstå vikten av förutom ämneskunskap:

• Passa tiden.
• Ha med dig rätt material och vara rädd om materialet du fått låna. En iPad eller en dator är en förmån.
• Sitta upp på ett alldeles vanligt sätt.
• Förstå att ytterkläder oftast inte passar inomhus. Du behöver inte sitta med ytterkläder som ett skydd och märket på dina kläder har ingen roll i undervisningen.
• Förstå att det sällan passar att sitta på en lektion med hörlurar/mössa/luva när vi arbetar i grupp och ska interagera med andra eller ska lyssna på en genomgång. Det är inte heller givet att man lär sig bättre genom att lyssna på musik.
• Vänta på din tur och respektera att det finns fler personer som också har rätt att yttra sig, fråga eller få hjälp och att man är en del av en helhet. På en 60 min lång lektion med 30 elever i klassen blir det inte många minuter per elev som läraren hinner ge dig återkoppling. Slösa inte med vare sig din tid, klasskompisars tid eller lärarens tid.
• Ha ett vårdat språk. Chansen att du blir lyssnad på ökar väldigt mycket om du kan framföra det du önskar på ett konstruktivt sätt. Lärare är inte tankeläsare.
• Förstå att den egna arbetsinsatsen på många sätt avgör det betyg man får i slutändan. Gör det läraren säger och förstå att ingen lärare ger uppgifter för att vara dum, utan för att du ska utvecklas och lära dig grundläggande saker.

Detta är saker som vi vuxna behöver träna på ihop med eleverna och modellera varje dag. Barn kan inte sånt här automatiskt och av sig själva. Dessutom gör de olika beroende på var de är och med vilka så att hävda att alla är ouppfostrade känns inte rimligt. Problem i skolan ska föräldrar veta om, men de är inte på plats så de kan inte ansvara för det som händer när de inte är där. Föräldrar kan dock fylla en annan viktigt funktion så här är några saker som jag önskar att föräldrar tänkte på och tog till sig som sin uppgift och sitt ansvar för att underlätta barnets utbildning:

• Ditt barn behöver sömn.
• Ditt barn behöver få i sig mat.
• Ditt barn behöver hjälp med att få med sig rätt saker till skolan.
• Ditt barn behöver att du stöttar med läxor och att du ser information från skolan som något   viktigt att ta del av.
• Ditt barn behöver din hjälp att både repetera och öva på saker för att det ska bli befäst kunskap.
• Ditt barn behöver höra att du förväntar dig att undervisningen respekteras.
• Att ditt barn säger "nej" eller "jag vill inte" behöver inte innebära att du måste lyssna. Du är vuxen och ytterst ansvarig för ditt barn. Våga ta det ansvaret. Det kanske är jobbigt på kort sikt, men väl värt det på långsikt eftersom ditt barn mår bra av gränser som är satta av omsorg.

Vi har elever som behöver extra stöttning i flera av ovanstående saker och det ska de såklart få och där är vårt samarbete och våra gemensamma erfarenheter oerhört viktiga att bygga vidare på och även inkludera elevernas föräldrar som känner sina barn bäst, men om vi viker oss på dessa grundläggande saker på ett generellt plan så kommer eleverna att ha svårt att klara nästa steg och det behöver vi vara tydliga med både till elev och förälder. Gymnasiet kräver mer självständighet och eget ansvar vilket är helt naturligt och därmed viktigt att rustas för. Vi behöver arbeta ihop med det här för det är endast då vi kan få en effekt och se resultat av det vi gör. En god förmåga till socialt samspel och träning i de sociala koder som finns i vårt samhälle är något vi ska se till att stå upp för, för allas vår skull!

  Som det är nu så upplever jag att eleverna kodar av var man kan göra en sak och var man inte kan det och detta skapar en obalans och leder till att de får svårare att faktiskt lära sig. Där man fokuserar på att utmana läraren i dessa grundläggande saker hinner man mindre när det gäller undervisningen och det är för undervisningen eleverna är här. Att utmana regler och normer är inget konstigt. Ibland kanske det till och med finns en bra poäng med att göra det. Dock är det så att eleverna ska tränas att göra det i rätt forum och vid rätt tillfälle och här har vi klassråd som ett exempel på när man får lyfta sina tankar och idéer och få till en diskussion. Även här ansvarar ändå vi vuxna för att diskussionen är rimlig och konstruktiv.

  I vår verksamhet har vi utan minsta tvekan ett fostrande uppdrag och om vi inte håller det ansvaret högt så kommer för många elever att misslyckas. De anpassningar vi gör ska generera att eleven kan prestera bättre i ämnena och få schyssta premisser att visa sina kunskaper och utvecklas och om man presterar bättre av att inte följa de allra mest grundläggande sakerna när det gäller socialt samspel i vårt samhälle så skulle jag gärna vilja ha ett exempel på det. 

  Vi vet också om att alla barn inte har föräldrar som klarar av att följa punkterna här ovan och vårt kompensatoriska uppdrag är stort och viktigt. Dock måste vi våga lägga ansvaret på föräldrar när det är ett uppenbart föräldraansvar. Vi kan inte vara hemma hos eleverna och styra upp saker. Har inte föräldrarna förmågan eller kraften behöver vi samarbeta med andra instanser. Det är inget som vi ska vara rädda för att göra, utan något som vi faktiskt är skyldiga att göra.

Hur kan vi göra få med eleverna i detta? Hur kan vi få med föräldrarna i detta? Vad behöver vi för att faktiskt kunna stå upp för vår verksamhet? Vad saknar vi för att kunna göra det? Tankarna är många och jag har inte alla svar. Vi har de elever och de resurser vi har. Tillsammans kanske vi kan tänka kloka saker. Jag tror att nyckelordet är ”tillsammans” och då syftar jag på oss vuxna. Det är med fokus på elevernas välmående och trygghet och med fokus på att alla barn ska få en bra chans att lära sig saker som vi behöver diskutera detta.

///Ida Lenneman

Tack för det du lärde mig!

Jag fick äran att skicka en födelsedagshälsning till en f.d. elev. Jag tog den!

Hej Elev!

18 år alltså? Det är stort att fylla 18. Man blir liksom vuxen på riktigt. Kanske känns det jätteskönt att få bestämma allt själv och kanske känns det lite läskigt att behöva ta ansvar helt själv? Jag tänker att man faktiskt inte är helt själv även om man är vuxen. Ens föräldrar kommer liksom aldrig sluta finnas där… trust me, jag är 40 och min mamma tror fortfarande att hon måste ha koll på vad jag gör! Sen kanske man har andra vuxna eller kompisar omkring sig som hjälper en på vägen vilket är positivt och bra! Hur som helst…

  Jag tänker på dig en hel del ska du veta. Du lärde mig så mycket och det utan att det var din egentliga uppgift. Jag skulle ju undervisa dig i SO och det tycker jag ändå att jag lyckades bra med om jag får säga det själv, men det här ska ju handla om dig så lyssna nu:

  Ibland har man som lärare förmånen att möta alldeles speciella personer. Att möta personer som vill och försöker sitt absolut bästa och som, trots att saker ibland är övermäktigt, faktiskt fortsätter att kämpa är något som jag känner stor respekt för. Såna personer fastnar lite extra i ens hjärta och både nu och då kommer jag att tänka på vilken tur jag haft som lärare att jag fått möta en sån person som trots att den är ett barn… okej då… en ungdom kan påminna och utmana oss vuxna i att bli ännu bättre på att skapa bra förutsättningar för alla i skolan. I mötet med dig har jag fått med mig kunskap som jag har nytta av varje dag i mitt arbete. Jag har försökt sammanfatta det i 10 punkter som jag så här på din 18-årsdag vill dela med mig av till dig:

1.     Även den som inget säger, säger mycket!

Min lärdom: Ord är inte det enda sättet att kommunicera på. Titta på kroppsspråket.

2.     Även ett minimalt kroppsspråk säger något!

Min lärdom: Titta ordentligt och lär dig att tyda signaler du får. En blick, axlar som åker upp, en lätt nickning, ett snett flin, händer som lämnar tangentbordet. Små små rörelser som faktiskt syns om man tittar ordentligt.

3.     Som man frågar får man svar!

Min lärdom: Det som är självklart och tydligt för mig behöver inte vara det för en annan. Lämna inget tolkningsutrymme om du vill ha bra svar! ”Det stod inte i frågan” är en tydlig signal och alldeles för ofta stämde det dessutom och det gick upp för mig att man såklart kunde tolka frågan som du gjorde vilket gjorde att jag var tvungen att bli bättre på att ställa frågor. Det här med att brodera ut texten var inget du gillade direkt, men med rätt fråga kunde vi få till det. Minns du boken du skulle övertyga mig om att läsa? Vi gick från fyra meningar till en sida innan jag kunde tänka mig att läsa boken.

4.     Att inte delta eller stanna hemma betyder inte nödvändigtvis att man inte vill delta eller att man vill stanna hemma!

Min lärdom: Se till att det är tillräckligt tryggt för alla att vara med. Det är mitt ansvar och jag kan göra mycket för att det ska bli så. Ibland funkade det att prata dagen innan och ibland funkade sms bäst. 

5.     Att inte arbeta kan betyda att man är klar, har kört fast eller inte förstår frågan!

Min lärdom: Ta reda på hur det ligger till och dra inga egna förhastade slutsatser.

6.     Att inte veta vad, hur, när, vem, var och varför kan förstöra en hel dag!

Min lärdom: Så klart man vill veta!! Det är dessutom något alla mår bra av att veta så se till att sådan information finns.

7.     Total tystnad kan betyda att man tänker!

Min lärdom: Ta reda på om det är det personen gör och vänta i så fall till personen tänkt klart. Du märker om personen tänkt klart för då kommer ett svar. Jag väntade 25 minuter (ja, jag tog tid) när du skulle lösa en ekvation i huvudet. Du tänkte först, sen skrev du och när jag frågade om du var säker på att det var rätt svar så nickade du utan tvekan. Du hade rätt svar, men inte den effektivaste metoden. För mig spelade det ingen roll. Kan man tänka en sån lång ekvation i huvudet och sen komma ihåg den och skriva ner den…wow säger jag bara!

8.     Lösningar som presenteras från vuxna är inte alltid bra!

Min lärdom: Om en sak inte funkar, hitta en annan lösning. Det är ingen lösning om det inte funkar. Det är inte de vuxna som bestämmer om lösningen är bra utan det är personen som behöver en lösning som bestämmer det. Dessutom kan olika personer behöva olika lösningar.

9.     Att få prata om något man tycker om är viktigt!

Min lärdom: Lyssna och utgå från något som intresserar och är viktigt för personen så kanske personen kan tänka sig att lyssna på dig. Jag kan massor om dataspel och vad som är viktigt att tänka på som förälder när ens barn gillar att spela tack vare dig, dessutom kan jag det både på engelska och svenska.

10.  Att inte bli förstådd gör ont!

Min lärdom: Ibland måste man som vuxen acceptera och förstå att man inte förstår allt och vara ärlig med det, men ändå på ett ärligt sätt stötta och hjälpa ändå. När man erkänner att man inte kan allt eller förstår allt så blir det lättare att mötas och lättare för en person att våga förklara.

Avslutningsvis vill jag bara säga:

Omge dig med människor som vill förstå och som också förstår att de inte förstår.

Öva på svåra saker i lagom takt och ta emot stöd och hjälp från personer du litar på och känner dig trygg med.

Det är inte givet i alla situationer att det är du som ska ändra på dig, utan ibland är det faktiskt andra som ska ändra på sig för att dina styrkor och resurser ska komma fram ordentligt!

Stort grattis på din 18-årsdag.

///Mvh Ida Lenneman

Tack #afkVarberg18!

Temat var "En hel organisation" och tanken om att alla i kedjan behövs och måste ta sitt ansvar för att eleverna ska må väl och utvecklas så som läroplanen beskriver är oerhört viktig. För att detta ska fungera krävs det tillit från och åt alla håll. Givetvis gör vi det med eleverna i fokus hela tiden.

Mitt fjärde #afk är över. Jag har längtat i ett år efter de två konferensdagarna då min erfarenhet från tidigare år är odelat positiv. Jag har en skräckblandad förtjusning att sitta i grupper med nya människor och att sitta stilla långa stunder är inte heller min grej, men just på #afk är det just detta som är positivt! Att möta nya människor som vill dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper och att sitta stilla och lyssna och bli inspirerad är verkligen inget att gnälla över! Att dessutom få med sig nya tankar in i nästa läsår är mycket positivt.

Att vara på en konferens där professionellt arbete blandas med humor och många skratt, delta som medskapare och att ta ansvar för att bidra med olika perspektiv och träffa både nya människor och göra kära återseenden med kollegor från andra delar av Sverige är ett ultimat sätt att avsluta ett läsår på.

Tack till Skolsmedjan som anordnar konferensen. Ni ger förutsättningarna till detta på ett exemplariskt sätt. Att ni hittar föreläsare som alla bidrar med sitt perspektiv och samtidigt tänker till på grupper och diskussionsfrågor som i slutändan bildar en helhet är inte ett lätt arbete. Att ni dessutom lyckas få både nya och gamla deltagare att känna sig välkomna och delaktiga är underbart.

Vi ses nästa år! (hoppas jag!)

///Med vänlig hälsning Ida Lenneman

Framåt ska vi!

Ännu ett läsår har gått. Det är något speciellt att få ta emot nya sjuor. Allra helst hos oss där vi jobbar årskursvis och just har lämnat nior. Man ser likheter och man ser skillnader. Man slås varje gång av hur stor skillnad det är på en elev i år sju och en elev i år nio. Personligen upplever jag att jag kan känna ett lugn. Ett lugn därför att jag vet att jag har tre år på mig att arbeta och göra mitt allra bästa för varje elev som råkade hämna under mina vingar.

Om jag har utmanats under året? Definitivt!! Ibland till bristningsgränsen, men samtidigt är det ju det som gör det här jobbet så kul. Att få vara med på unga människors resa är verkligen en förmån! 

De vanligaste frågorna jag får när jag säger att jag arbetar som lärare är: Hur kan du vara lärare? Hur orkar du? Är det inte jobbigt? Är inte ungdomar värre nu för tiden?

Mina svar på det är alltid: Jag älskar att vara lärare! Jag orkar! Det är jobbigt, men sååå värt! Ungdomar är barn av sin tid och jag tror inte ett dugg på att det var bättre förr...kanske annorlunda, men inte nödvändigtvis bättre!

Varenda unge har kämpat och gått framåt. Givetvis har alla inte nått lika långt, men alla har gått framåt. Alla kanske inte når hela vägen, men alla går framåt. Det är väl framåt vi ska eller???

När jag kommer tillbaka efter semestern i höst så kommer jag att möta mina raringar igen. Då är de åttor och vi "levlar upp" ett snäpp. Kraven ökar både socialt och kunskapsmässigt. Det blir roligt för nu vet vi så mycket mer om våra elever än vad vi gjorde i höstas. All den kunskapen kan nu användas till att möta, nöta och stöta vidare. Var och en jobbar med sitt och utifrån sina förutsättningar. Ingen står kvar. Alla går framåt. Det är väl framåt vi ska eller???

Är allt ultimat och perfekt? Är förutsättningarna alltid de bästa? 

Absolut inte! Men vad hjälper det att fokusera på det i det dagliga arbetet? Med eleverna i fokus måste vi göra det vi kan med de premisser vi har. Här och nu. Hela tiden. För det ÄR framåt vi ska!

///Ida Lenneman

Till dig som är elev

Jag är lärare. Jag tycker om mitt arbete. Jag möter alla sorters elever. Ni är unika och bjuder på olika utmaningar varje dag. Jag vill förklara hur jag tänker kring mitt arbete och min förhoppning är att du ska se att även om det känns svårt och tufft så finns det möjligheter att nå långt om man bara vågar och om man verkligen vill.

Jag kan inte lova perfektion, men jag kan lova att jag alltid ska göra mitt bästa.
Jag kan inte förstå allt, men jag ska verkligen försöka förstå.
Jag kan inte vara med dig hela tiden, men jag ska vara där så ofta det går och så länge du behöver.
Jag kan inte förutse allt, men jag ska se till att du är så förberedd du kan vara.
Jag kan inte ha alla lösningar på en gång, men jag kan lova att försöka hitta dem.
Jag kan inte ha alla svar, men jag kommer att försöka ta reda på dem tillsammans med dig.
Jag kan inte alltid ge dig exakt det du behöver, men förhoppningsvis kan jag ge dig tillräckligt.
Jag kan inte alltid göra rätt, men när jag gör fel så kommer jag att stå för det och försöka igen.
Jag kan inte ta bort det som är svårt, men jag ska ge dig verktyg och strategier så att du kan klara det.
Jag kan inte höra och se allt, men när du berättar så lovar jag att verkligen lyssna och se.
Jag kan inte veta hur du tänker eller känner, men om du berättar så lovar jag att möta dig.

Vi har tre år på oss att jobba tillsammans. Målet är att du ska kunna välja väg efter de tre åren och att du ska känna att du kan stå på egna ben på den vägen. Vi kommer ibland att ha motvind och ibland medvind och gör vi det ihop så kommer det att gå bra. Jag kan inte tvinga dig till någonting, men jag hoppas att du kan lita på att jag vill ditt bästa och att du då väljer att följa. Du är anledningen till att jag tycker om mitt arbete.

///Ida Lenneman