Mitt andra #afk och jag är så fylld av tankar och som jag skulle vilja sätta ord på.
Det första jag kommer på är: Inspirerande input!
Det andra jag kommer på är: Tack!
Formen för #afk är värd att nämnas. Föreläsningar som varvas med aktivt arbete och möten med kollegor från olika delar av landet är verkligen givande. Dels för att man får lyssna och dels för att man får testa sina egna pedagogiska tankar ihop med andra. Man får också ta del av hur andra arbetar och tänker vilket är mycket intressant.
Temat på #afkLinkoping16 var Inkludering och Motivation. Varje föreläsning, lång som kort, handlade om det på ett eller annat sätt. Att få ett smörgåsbord med olika input och perspektiv kring ett tema gör att man börjar tänka, vrida, vända, ifrågasätta, planera och titta på sin egen verksamhet. Hur gör vi och varför? Bör vi fundera mer på det här? Förändra något? Är det bra som det är? Hur vet vi det? Hur gör vi det?
När man sedan i smågrupper får dela sina tankar och höra andras tankar skapas en helhet.
Att det dessutom är två dagar gör att man hinner börja tänka klart. Det är inte en timma och sen är det klart. Man hinner tänka och sätta ord på saker och man gör det ihop med andra. Det är en styrka!
Arbetsglädjen, motivationen och den positiva andan som Skolsmedjan ihop med de som föreläser skapar på #afk smittar av sig och sprider sig. Anledningen till att jag valt att arbeta med det jag gör stärks och känslan av att vara på rätt plats växer. Eleverna förtjänar lärare som brinner och vill utveckla både dem och sig själva!
Har man aldrig varit på ett #afk så rekommenderar jag verkligen att man tar chansen att åka på ett. Nästa chans för det är den 19-20 juni 2017 i Varberg. Det är världens möjlighet att avsluta läsåret full med energi och motivation istället för trött!
///Ida Lenneman
torsdag 6 oktober 2016
lördag 17 september 2016
En splittrad lärarkår?
I dagens tidning kunde man läsa den här insändaren: "En splittrad lärarkår"
Ja....kanske har kåren blivit splittrad, men jag tror inte att det beror på att de som inte är förstelärare får slita ensamma i sitt anletes svett i våra klassrum medan förstelärarna "sysslar med annat" som är långt bort från våra elever. Jag tror att splittringen handlar om och håll i er nu...missunnsamhet och prestige!
Jag sökte en tjänst som förstelärare med särskilt uppdrag. Ansökan och CV skickades in. Jag var på intervju och min känsla var att äntligen satsar man på lärare och äntligen tar man tillvara på våra kunskaper, erfarenheter och kompetenser! Det var fritt för alla att söka, men alla kunde inte få tjänsten...såklart! Jag blev glad då jag fick den och jag kände att jag fick en chans att bidra med mer än jag tidigare haft möjlighet till då uppdraget ser ut som det gör. Jag valde att ge mig själv chansen att få göra det. Min inre motivation driver mig framåt och det kommer jag aldrig att skämmas för. Jag kommer heller aldrig att döma de som valde att inte söka utan jag väljer att se det som att de som valde så har andra prioriteringar i arbetet och väljer att lägga tiden på det.
I min tjänst så undervisar jag i SO-ämnena 60% och där ingår även mentorskap i en klass. Resterande 40% ägnar jag åt att handleda kollegor, stötta elever, läsa in mig på litteratur och rapporter som kommer, sprida goda exempel och pedagogiska tips, följa skoldebatten, planera och arbeta med skolans lärandegrupper, göra lektionsbesök och tillsammans med våra rektorer och övriga förstelärare jobba för att hela vår skola ska utvecklas framåt.
Jag trivs jättebra med att ha det så och jag känner att jag bidrar med det jag kan för att våra elever ska utvecklas och må bra och få goda resultat så att de klarar sig i framtiden och jag gör det både i klassrummet och i skolan som helhet. Jag tror inte att skattebetalarna känner att skattepengarna de betalar för att min tjänst finns är till ondo.
Problemet, splittringen som det talas om, är att lärarkåren i sig inte riktigt tillåter att vi är bra på olika saker och att olika saker ska få lyftas fram. Vi ska vara samma, lika, alla...fast alla vet att vi inte är det. Självklart är vi olika bra på våra arbeten. Vi är intresserade av olika saker och vi har olika styrkor och erfarenheter. På de flesta arbetsplatser finns möjligheten att arbeta med olika saker och beroende på vad du söker och får så har du också möjlighet till olika lönepåslag. Varför skulle det vara konstigt inom skolans värld? Om man inte kan ta till sig detta får vi problem och ja...en splittring! Att ge förstelärarna eller de som får ta del av LLL nu när det blir klart snart "skyllen" för att man själv tappar motivationen är att frånsäga sig det egna ansvaret för det jobb man gör. Precis som att vi arbetar hårt för att lära våra elever att den effektivaste formen av motivation kommer inifrån en själv så måste det också gälla oss som arbetar i skolan. Huruvida en lärare känner sig motiverad på sitt arbete kan inte ställas i relation till andras prestationer eller uppgifter.
Istället för att kritisera och ondgöra sig över förstelärare så kan man välja att se att de har fått tiden för att även gör mitt eget arbete bättre, lättare och mer givande. Man kan välja att öppna upp för det och ta emot det. Man kan också välja att titta på de som får ta del av LLL och se vad de faktiskt gör och sen inspireras av det och därmed utvecklas själv. Om man väljer så kommer vi att få en positiv utveckling som definitivt kommer att gynna våra elever.
Om lärare vänder sig mot varandra och skriker "Splittring!" och "Det går en kil genom kåren!" så är det inte konstigt att andra blir kritiska. I lärarkåren måste vi stötta varandra och se att vi kan bidra till att höja vår egen status i samhället genom att välkomna satsningar som görs på oss och låta varandra vara bra.
///Ida Lenneman
Ja....kanske har kåren blivit splittrad, men jag tror inte att det beror på att de som inte är förstelärare får slita ensamma i sitt anletes svett i våra klassrum medan förstelärarna "sysslar med annat" som är långt bort från våra elever. Jag tror att splittringen handlar om och håll i er nu...missunnsamhet och prestige!
Jag sökte en tjänst som förstelärare med särskilt uppdrag. Ansökan och CV skickades in. Jag var på intervju och min känsla var att äntligen satsar man på lärare och äntligen tar man tillvara på våra kunskaper, erfarenheter och kompetenser! Det var fritt för alla att söka, men alla kunde inte få tjänsten...såklart! Jag blev glad då jag fick den och jag kände att jag fick en chans att bidra med mer än jag tidigare haft möjlighet till då uppdraget ser ut som det gör. Jag valde att ge mig själv chansen att få göra det. Min inre motivation driver mig framåt och det kommer jag aldrig att skämmas för. Jag kommer heller aldrig att döma de som valde att inte söka utan jag väljer att se det som att de som valde så har andra prioriteringar i arbetet och väljer att lägga tiden på det.
I min tjänst så undervisar jag i SO-ämnena 60% och där ingår även mentorskap i en klass. Resterande 40% ägnar jag åt att handleda kollegor, stötta elever, läsa in mig på litteratur och rapporter som kommer, sprida goda exempel och pedagogiska tips, följa skoldebatten, planera och arbeta med skolans lärandegrupper, göra lektionsbesök och tillsammans med våra rektorer och övriga förstelärare jobba för att hela vår skola ska utvecklas framåt.
Jag trivs jättebra med att ha det så och jag känner att jag bidrar med det jag kan för att våra elever ska utvecklas och må bra och få goda resultat så att de klarar sig i framtiden och jag gör det både i klassrummet och i skolan som helhet. Jag tror inte att skattebetalarna känner att skattepengarna de betalar för att min tjänst finns är till ondo.
Problemet, splittringen som det talas om, är att lärarkåren i sig inte riktigt tillåter att vi är bra på olika saker och att olika saker ska få lyftas fram. Vi ska vara samma, lika, alla...fast alla vet att vi inte är det. Självklart är vi olika bra på våra arbeten. Vi är intresserade av olika saker och vi har olika styrkor och erfarenheter. På de flesta arbetsplatser finns möjligheten att arbeta med olika saker och beroende på vad du söker och får så har du också möjlighet till olika lönepåslag. Varför skulle det vara konstigt inom skolans värld? Om man inte kan ta till sig detta får vi problem och ja...en splittring! Att ge förstelärarna eller de som får ta del av LLL nu när det blir klart snart "skyllen" för att man själv tappar motivationen är att frånsäga sig det egna ansvaret för det jobb man gör. Precis som att vi arbetar hårt för att lära våra elever att den effektivaste formen av motivation kommer inifrån en själv så måste det också gälla oss som arbetar i skolan. Huruvida en lärare känner sig motiverad på sitt arbete kan inte ställas i relation till andras prestationer eller uppgifter.
Istället för att kritisera och ondgöra sig över förstelärare så kan man välja att se att de har fått tiden för att även gör mitt eget arbete bättre, lättare och mer givande. Man kan välja att öppna upp för det och ta emot det. Man kan också välja att titta på de som får ta del av LLL och se vad de faktiskt gör och sen inspireras av det och därmed utvecklas själv. Om man väljer så kommer vi att få en positiv utveckling som definitivt kommer att gynna våra elever.
Om lärare vänder sig mot varandra och skriker "Splittring!" och "Det går en kil genom kåren!" så är det inte konstigt att andra blir kritiska. I lärarkåren måste vi stötta varandra och se att vi kan bidra till att höja vår egen status i samhället genom att välkomna satsningar som görs på oss och låta varandra vara bra.
///Ida Lenneman
torsdag 8 september 2016
Vem ska göra det om inte vi?
De kom hit för två år sedan som små och faktiskt ganska nervösa sjuor. Nu är de rutinerade och medvetna nior. Så här i läsårsstart och efter utvecklingssamtalen får man verkligen bekräftelse på att två års hårt arbete med både individ och grupp gett resultat. Jag tittar med stolthet på min mentorsklass och på mina undervisningsgrupper i SO och känner mig trygg med att mina elever kommer att fixa nästa steg, gymnasiet. Eleverna ska vara rustade med kunskaper, strategier för inlärning och på ett socialt och känslomässigt sätt känna sig redo för att lämna oss på grundskolan. Jag har till juni på mig ihop med eleverna att fixa det! Jag ska verkligen göra mitt bästa för att de ska lyckas. Jag tycker verkligen om mitt jobb och jag upplever positiva möten med elever och kollegor varje dag. Jag ser utveckling och jag får vara med i barn och ungdomars lärandeprocess och personlighetsutveckling. Jag får möta föräldrar som efter bästa förmåga vill sina barns bästa. Självklart finns det baksidor med jobbet, men vilket yrke har inte en baksida? Jag svarar med stolthet att jag är lärare om någon frågar. När de sen frågar om jag verkligen trivs med det "med tanke på hur man hör att det är i skolan nuförtiden" svarar jag alltid att jag har världens bästa jobb och att jag absolut inte skulle vilja göra något annat.
Samtidigt som jag går med den här känslan av stolthet över både mitt yrke och mina elevers utveckling så brottas jag med mina känslor kring kritiken som den svenska skolan får i media i princip dagligen.
Jag förstår att kritiken inte är personlig och jag förstår, och tycker, att vi som jobbar i skolan måste ta till oss av kritiken på något sätt och såklart göra något åt det missnöje som finns med skolan. Samtidigt känns det oerhört orättvist att så många andra än lärare och annan skolpersonal verkar tycka att de äger frågan och det gör att kritiken blir svår att bemöta. Dessutom har jag svårt att se hur vi som är personal i skolan ska kunna utvecklas och höja nivån som önskas om vi hela tiden kritiseras och uppmärksammas med negativt fokus.
Jag önskar att fler goda exempel visas och får utrymme. Att media väljer att visa och lyfta fram personal och skolor som är framgångsrika istället för att återkommande belysa det som inte fungerar.
Jag menar givetvis inte att media ska censurera, utan givetvis ska även problem lyftas fram och granskas, men vill vi ha en vändning så måste det positiva få plats. Förtroendet från föräldrar är ju något vi i skolan är helt beroende av och det är inte sällan man hör föräldrar referera till något de läst eller sett på TV för att inte tala om vad som delas på sociala medier som ibland skapar en mycket snedvriden och enkelspårig bild av enskilda händelser. Som personal på skolan vet vi att vi inte kan ge oss in i sådana "diskussioner" då vi lyder under sekretess och värnar om den.
Jag önskar också att personal uppmuntrar och lär av varandra. Själv är inte bäste dräng! Tillsammans kan vi lyfta både oss själva och varandra. Jobbar vi tillsammans firar vi framgångarna tillsammans. Jobbar vi tillsammans får vi också göra förbättringarna, som vi upptäcker att vi måste göra, tillsammans. Vi blir starka ihop.
Jag önskar att vi fick berätta om framgångsrika lektioner och metoder och känna arbetsglädje och yrkesstolthet utan att andra, oftast inte skolpersonal, sågade eller raljerade över det på sociala medier.
Jag önskar att istället för att löjliggöra tex lärargalan, pedagogpriser, utmärkelser och andra saker som finns för att lyfta fram skickliga och bra pedagoger eller hela skolor i landet så såg man det som något positivt och bra.
Jag önskar att istället för att hela tiden förfasas över vad elever inte kan vara med och lyfta det de faktiskt kan. De som kämpar, ibland mot alla odds, blir inte hjälpta av att hela tiden matas med att de är svaga, inte når kraven, är röriga eller ibland till och med hopplösa.
Jag önskar att vi vuxna alltid bidrog till att eleven känner sig väl bemött, förstådd och omtyckt för jag tror att det, om något, kan leda till ökade resultat.
Eleverna kan inte välja om de ska vara i skolan eller inte. De har skolplikt. Såklart har elever, efter ålder och förmåga ett eget ansvar och såklart ska föräldrarna ta ansvar för sin del...MEN...Vår plikt är att faktiskt prata positivt om skolan och verksamheten vi arbetar i. Om vi inte gör det...vem ska då göra det??
///Ida
Samtidigt som jag går med den här känslan av stolthet över både mitt yrke och mina elevers utveckling så brottas jag med mina känslor kring kritiken som den svenska skolan får i media i princip dagligen.
Jag förstår att kritiken inte är personlig och jag förstår, och tycker, att vi som jobbar i skolan måste ta till oss av kritiken på något sätt och såklart göra något åt det missnöje som finns med skolan. Samtidigt känns det oerhört orättvist att så många andra än lärare och annan skolpersonal verkar tycka att de äger frågan och det gör att kritiken blir svår att bemöta. Dessutom har jag svårt att se hur vi som är personal i skolan ska kunna utvecklas och höja nivån som önskas om vi hela tiden kritiseras och uppmärksammas med negativt fokus.
Jag önskar att fler goda exempel visas och får utrymme. Att media väljer att visa och lyfta fram personal och skolor som är framgångsrika istället för att återkommande belysa det som inte fungerar.
Jag menar givetvis inte att media ska censurera, utan givetvis ska även problem lyftas fram och granskas, men vill vi ha en vändning så måste det positiva få plats. Förtroendet från föräldrar är ju något vi i skolan är helt beroende av och det är inte sällan man hör föräldrar referera till något de läst eller sett på TV för att inte tala om vad som delas på sociala medier som ibland skapar en mycket snedvriden och enkelspårig bild av enskilda händelser. Som personal på skolan vet vi att vi inte kan ge oss in i sådana "diskussioner" då vi lyder under sekretess och värnar om den.
Jag önskar också att personal uppmuntrar och lär av varandra. Själv är inte bäste dräng! Tillsammans kan vi lyfta både oss själva och varandra. Jobbar vi tillsammans firar vi framgångarna tillsammans. Jobbar vi tillsammans får vi också göra förbättringarna, som vi upptäcker att vi måste göra, tillsammans. Vi blir starka ihop.
Jag önskar att vi fick berätta om framgångsrika lektioner och metoder och känna arbetsglädje och yrkesstolthet utan att andra, oftast inte skolpersonal, sågade eller raljerade över det på sociala medier.
Jag önskar att istället för att löjliggöra tex lärargalan, pedagogpriser, utmärkelser och andra saker som finns för att lyfta fram skickliga och bra pedagoger eller hela skolor i landet så såg man det som något positivt och bra.
Jag önskar att istället för att hela tiden förfasas över vad elever inte kan vara med och lyfta det de faktiskt kan. De som kämpar, ibland mot alla odds, blir inte hjälpta av att hela tiden matas med att de är svaga, inte når kraven, är röriga eller ibland till och med hopplösa.
Jag önskar att vi vuxna alltid bidrog till att eleven känner sig väl bemött, förstådd och omtyckt för jag tror att det, om något, kan leda till ökade resultat.
Eleverna kan inte välja om de ska vara i skolan eller inte. De har skolplikt. Såklart har elever, efter ålder och förmåga ett eget ansvar och såklart ska föräldrarna ta ansvar för sin del...MEN...Vår plikt är att faktiskt prata positivt om skolan och verksamheten vi arbetar i. Om vi inte gör det...vem ska då göra det??
///Ida
lördag 21 november 2015
Att ställa krav...
...är inte fel!
Tyvärr har ordet krav fått en negativ klang och det ställer till det. Att ha krav på sig i form av förväntningar och prestationer efter förmåga är något jag tror att vi växer av. Det viktiga är att vi ställer rimliga krav och att vi ställer dem med ett tydligt syfte.
Jag tror att det är mycket mer farligt att ha för låga krav eller inga krav.
Att ingen förväntar sig något av eller om ingen tror att jag ska klara saker skulle verkligen få mig att tappa motivationen. Eller ännu värre...jag får beröm för något som VEM SOM HELST skulle klara! Usch...förnedrande!
Elever vet vad som är norm. De vet vad som är rimligt att de ska kunna. Även den som har svårigheter vill klara saker som de ser att andra klarar. Att få beröm för att man klarar givna saker är inte trovärdigt. Samtidigt kämpar de med olika saker våra små raringar och för någon är beröm och uppmuntran kring en sak helt avgörande och för någon annan är det redan passerat och därför onödigt. Allt hänger på hur jag väljer att uppmärksamma det och möta det. En blick, en tummen upp är ibland bättre än ord och ibland är det precis tvärtom. Det viktiga är att det står i proportion till person och handling. Stående ovationer för att man kom i tid är inte rimligt....inte ens för eleven och definitivt inte för alla de som alltid är i tid.
Ett ärligt beröm är lika viktigt som ett ärligt och rimligt krav. Jag vill att mina elever ska känna att jag ärligt vill att de ska lyckas. Jag vill att de ska känna att kraven är ställda för att jag ärligt tror att de kan! Det rimliga är ju att det ska vara väldigt svårt att misslyckas i svensk grundskola. Det heter ju GRUNDskola och den är för alla. Självklart ska vi ha krav! Vi vill ju ha ungar som blir till rustade vuxna och för det krävs det att vi kräver saker av dem. Det viktiga är dock att vi kräver rätt saker vid rätt tid. Vi måste se vem vi har framför oss, läsa av och utmana, förvänta oss och kräva i lagom takt och på lagom nivå.
Tid? Ålder? Nivå? Visst...det är faktorer som spelar roll, men sorry....det går inte att stressa fram. Tror att det slår tillbaka direkt. Sätt eleven i fokus. Vad behöver hen just nu? Ge det! Ibland är det en paus, en klapp på axeln eller bara en stöttande blick. Ibland är det en uppstramning, ett mål eller en förväntan som faktiskt utmanar precis lagom. Ibland är det bara att vara på plats. Det är vår uppgift att se detta och göra något. Det enda vi inte får göra är att sluta kräva saker för det är samma sak som att säga "Jag bryr mig inte om dig!" och det får inte hända.
///Ida Lenneman
Tyvärr har ordet krav fått en negativ klang och det ställer till det. Att ha krav på sig i form av förväntningar och prestationer efter förmåga är något jag tror att vi växer av. Det viktiga är att vi ställer rimliga krav och att vi ställer dem med ett tydligt syfte.
Jag tror att det är mycket mer farligt att ha för låga krav eller inga krav.
Att ingen förväntar sig något av eller om ingen tror att jag ska klara saker skulle verkligen få mig att tappa motivationen. Eller ännu värre...jag får beröm för något som VEM SOM HELST skulle klara! Usch...förnedrande!
Elever vet vad som är norm. De vet vad som är rimligt att de ska kunna. Även den som har svårigheter vill klara saker som de ser att andra klarar. Att få beröm för att man klarar givna saker är inte trovärdigt. Samtidigt kämpar de med olika saker våra små raringar och för någon är beröm och uppmuntran kring en sak helt avgörande och för någon annan är det redan passerat och därför onödigt. Allt hänger på hur jag väljer att uppmärksamma det och möta det. En blick, en tummen upp är ibland bättre än ord och ibland är det precis tvärtom. Det viktiga är att det står i proportion till person och handling. Stående ovationer för att man kom i tid är inte rimligt....inte ens för eleven och definitivt inte för alla de som alltid är i tid.
Ett ärligt beröm är lika viktigt som ett ärligt och rimligt krav. Jag vill att mina elever ska känna att jag ärligt vill att de ska lyckas. Jag vill att de ska känna att kraven är ställda för att jag ärligt tror att de kan! Det rimliga är ju att det ska vara väldigt svårt att misslyckas i svensk grundskola. Det heter ju GRUNDskola och den är för alla. Självklart ska vi ha krav! Vi vill ju ha ungar som blir till rustade vuxna och för det krävs det att vi kräver saker av dem. Det viktiga är dock att vi kräver rätt saker vid rätt tid. Vi måste se vem vi har framför oss, läsa av och utmana, förvänta oss och kräva i lagom takt och på lagom nivå.
Tid? Ålder? Nivå? Visst...det är faktorer som spelar roll, men sorry....det går inte att stressa fram. Tror att det slår tillbaka direkt. Sätt eleven i fokus. Vad behöver hen just nu? Ge det! Ibland är det en paus, en klapp på axeln eller bara en stöttande blick. Ibland är det en uppstramning, ett mål eller en förväntan som faktiskt utmanar precis lagom. Ibland är det bara att vara på plats. Det är vår uppgift att se detta och göra något. Det enda vi inte får göra är att sluta kräva saker för det är samma sak som att säga "Jag bryr mig inte om dig!" och det får inte hända.
///Ida Lenneman
tisdag 27 oktober 2015
Period 1 är klar!
Då var första perioden av terminen klar.
Vi har kommit långt. ALLA har gjort kliv framåt. På olika sätt och olika stora, men ALLA har gjort kliv framåt. Jag är stolt. Riktigt stolt. Det värmer att se utvecklingen eleverna gör och jag är oerhört stolt över att få vara en del av den.
Målen den här terminen är att jobba vidare med tryggheten och vidareutveckling av ett språkutvecklande arbetssätt. Vi ska tillsammans kunna se att det går framåt. Information, samtal, mallar och stödstrukturer tillsammans med mycket positiv feed back är framgångsrikt. Jag ser det tydligt. Eleverna ser det tydligt. Det märks på resultaten!
Vi har också blivit med paddor den här terminen och det är verkligen ett lyft! Personligen skyndar jag långsamt och väljer med omsorg hur och när vi ska använda dem och jag ser många fördelar med det. Gillar också hur eleverna visar och kommer med smarta lösningar på saker jag inte har fått kläm på än. De gör det utan att mästra eller på något sätt verka överlägsna. De gör det för att de kan och vill visa. Jag låter dem gärna. Kommer med motfrågor, problematiserar och utmanar. Vi hittar en gemensam lösning. Målet vi har haft i ämnesgruppen är att paddan ska finnas med i varje arbetsområde och på ett sätt som gynnar både inlärningen och den formativa bedömningen. Känns bra att vara på G!
Eleverna börjar bli riktiga tonåringar. Det märks. Den typiska tröttenheten och samtidigt det brinnande engagemanget. Det är bara att hänga med. Det är okej att vara trött, men vi måste hitta engagemanget. En viktig nyckel. Inte fastna i tröttheten! Se bakom den. Där bakom finns något viktigt.
Frågor. Jag ställer mycket frågor till eleverna. Jag vill veta. Jag vill förstå. Om jag ska nå fram måste jag ställa frågor så att jag förstår premisserna. När jag har svar så prövar jag. Många gånger och på olika sätt. Ibland når jag fram och ibland måste jag ställa fler frågor och pröva om. Jag sätter mig själv åt sidan och eleven i fokus och jag vägrar ge upp letandet efter svaren. Jag tror verkligen att svaren finns hos eleven själv.
Nu är det höstvila. Eleverna har förtjänat den. Jag hoppas att de vilar. Jag säger till dem att jag tycker att det är viktigt att de vilar. Efter lovet drar period 2 igång. Fullt ös fram till jul! Och jo...jag ler...jag ler många gånger före jul!
///Ida Lenneman
Vi har kommit långt. ALLA har gjort kliv framåt. På olika sätt och olika stora, men ALLA har gjort kliv framåt. Jag är stolt. Riktigt stolt. Det värmer att se utvecklingen eleverna gör och jag är oerhört stolt över att få vara en del av den.
Målen den här terminen är att jobba vidare med tryggheten och vidareutveckling av ett språkutvecklande arbetssätt. Vi ska tillsammans kunna se att det går framåt. Information, samtal, mallar och stödstrukturer tillsammans med mycket positiv feed back är framgångsrikt. Jag ser det tydligt. Eleverna ser det tydligt. Det märks på resultaten!
Vi har också blivit med paddor den här terminen och det är verkligen ett lyft! Personligen skyndar jag långsamt och väljer med omsorg hur och när vi ska använda dem och jag ser många fördelar med det. Gillar också hur eleverna visar och kommer med smarta lösningar på saker jag inte har fått kläm på än. De gör det utan att mästra eller på något sätt verka överlägsna. De gör det för att de kan och vill visa. Jag låter dem gärna. Kommer med motfrågor, problematiserar och utmanar. Vi hittar en gemensam lösning. Målet vi har haft i ämnesgruppen är att paddan ska finnas med i varje arbetsområde och på ett sätt som gynnar både inlärningen och den formativa bedömningen. Känns bra att vara på G!
Eleverna börjar bli riktiga tonåringar. Det märks. Den typiska tröttenheten och samtidigt det brinnande engagemanget. Det är bara att hänga med. Det är okej att vara trött, men vi måste hitta engagemanget. En viktig nyckel. Inte fastna i tröttheten! Se bakom den. Där bakom finns något viktigt.
Frågor. Jag ställer mycket frågor till eleverna. Jag vill veta. Jag vill förstå. Om jag ska nå fram måste jag ställa frågor så att jag förstår premisserna. När jag har svar så prövar jag. Många gånger och på olika sätt. Ibland når jag fram och ibland måste jag ställa fler frågor och pröva om. Jag sätter mig själv åt sidan och eleven i fokus och jag vägrar ge upp letandet efter svaren. Jag tror verkligen att svaren finns hos eleven själv.
Nu är det höstvila. Eleverna har förtjänat den. Jag hoppas att de vilar. Jag säger till dem att jag tycker att det är viktigt att de vilar. Efter lovet drar period 2 igång. Fullt ös fram till jul! Och jo...jag ler...jag ler många gånger före jul!
///Ida Lenneman
tisdag 1 september 2015
Utmana, öva, anpassa --> MÅL
Det är helt fantastiskt att se eleverna när de leder sina utvecklingssamtal! De berättar, förklarar, visar och beskriver sin skolsituation för sina föräldrar. Vissa bjuder på stor självinsikt, medan andra behöver lite hjälp på traven. ALLA har tankar om vad de ska jobba vidare med och vad de behöver satsa på.
De har förberett sig, de har övat och de har tänk till och det märks!
Det är också intressant att möta föräldrarnas frågor. De visar på olika sätt stor omsorg för sina barn och vill att de ska komma framåt. De visar att de vill hjälpa till och stötta efter sin förmåga och de är måna om att det ska gå bra för sina barn.
Mitt i det där står jag! Jag ansvarar för eleven, hela elevens skolsituation. Jag är länken mellan skolan och hemmet. Jag är mån om eleven och hens kunskaper likväl som eleven och hens mående. Samtidigt är jag mån om att vårda relationen med elevens föräldrar eftersom de är oerhört viktiga samarbetspartners i arbetet med eleven. Vi ska hitta rimliga och utvärderingsbara mål tillsammans för att eleven ska nå sin fulla potential. Vi ska skynda långsamt så att det blir rimligt för att eleven att nå sina mål. Jag vet nu vad var och en behöver för att ta kliv framåt. Jag ska göra mitt bästa för att utmana, ge tillfällen att öva och anpassa så att det blir möjligt. Jag ser det som en viktig uppgift och jag vill att vi (alla tre parter) vid nästa utvecklingssamtal ska kunna se och känna framstegen och känna oss nöjda.
Oavsett om eleven behöver utmanas mer, öva mer eller få anpassningar för att nå sina mål så är det eleven som är i fokus när vi har våra utvecklingssamtal. Precis så vill jag att det ska vara.
De har förberett sig, de har övat och de har tänk till och det märks!
Det är också intressant att möta föräldrarnas frågor. De visar på olika sätt stor omsorg för sina barn och vill att de ska komma framåt. De visar att de vill hjälpa till och stötta efter sin förmåga och de är måna om att det ska gå bra för sina barn.
Mitt i det där står jag! Jag ansvarar för eleven, hela elevens skolsituation. Jag är länken mellan skolan och hemmet. Jag är mån om eleven och hens kunskaper likväl som eleven och hens mående. Samtidigt är jag mån om att vårda relationen med elevens föräldrar eftersom de är oerhört viktiga samarbetspartners i arbetet med eleven. Vi ska hitta rimliga och utvärderingsbara mål tillsammans för att eleven ska nå sin fulla potential. Vi ska skynda långsamt så att det blir rimligt för att eleven att nå sina mål. Jag vet nu vad var och en behöver för att ta kliv framåt. Jag ska göra mitt bästa för att utmana, ge tillfällen att öva och anpassa så att det blir möjligt. Jag ser det som en viktig uppgift och jag vill att vi (alla tre parter) vid nästa utvecklingssamtal ska kunna se och känna framstegen och känna oss nöjda.
Oavsett om eleven behöver utmanas mer, öva mer eller få anpassningar för att nå sina mål så är det eleven som är i fokus när vi har våra utvecklingssamtal. Precis så vill jag att det ska vara.
fredag 28 augusti 2015
Att få starta tryggt...
...är så viktigt och med små medel kan man komma långt!
Att starta positivt är något jag är angelägen om att eleverna ska få en chans att göra. Oavsett hur det såg ut förra läsåret så är det nytt nu och det betyder att alla ska få en chans att "ta nya tag".
Min mentorskollega och jag lade mycket tid att förbereda våra elever på starten. Förutom att kicka igång vår facebookgrupp, som vilat under sommarlovet och som vi har för våra eleverna och deras föräldrar så satsade vi på information i god tid. Vad?, När?, Hur?, Hur länge?, Varför?, Vem/Vilka? och Sen? fanns med, påminnelser och individuella sms för att fånga upp elever som vi vet kan tycka att skolstarten är nervös var ytterligare en viktig del. Nu när vi kommit igång tycker vi oss kunna se att det föll ut bra och positivt. Vi har även fått positiv föräldrarespons på att det vi gjorde var viktigt. Sånt gör mig övertygad om att ordet CURLING inte passar in alls när man pratar om att göra skolan till en positiv och trygg plats. Att ta hänsyn till olika behov kan aldrig vara curling. I min värld är det omsorg, professionellt och inkluderande. När jag dessutom vet om att det är helt avgörande för vissa så ser jag inte hur man skulle kunna hoppa över att göra det.
En annan sak som vi valde var att alla elever hade samma platser i vårt hemklassrum. De ska få sitta så nu lite i början innan vi gör om. Bättre att ha sin plats, känna in sig igen och starta upp i de olika ämnena och SEN byta platser.
Det sista jag vill nämna som en viktig del i att starta tryggt är att "som vanligt" icket är att underskatta! Jag är som vanligt, salen är som vanligt och rutinerna är som vanligt! Ska något ändras gör jag det när eleverna är med och inte som en enda stor överraskning precis i starten.
Just nu är vi mitt uppe i förberedelser av terminens utvecklingssamtal som ska hållas på tisdag. Vi ser och märker att eleverna är medvetna om sina styrkor och vad de vill satsa på. Det är roligt att se att de tagit till sig formen med elevledda utvecklingssamtal och de är måna om att deras samtal ska bli bra. Det absolut mest tillfredsställande att se är att de ser sig själva på ett så tydligt sätt. De ser att olika saker påverkar deras prestationer och de hittar både kunskapsmål och sociala mål som kommer att leda dem framåt!
När samtalen är genomförda är det bara att fokuserat framåt och ge järnet för att vi gemensamt ska nå de nya målen.
///Ida Lenneman
Att starta positivt är något jag är angelägen om att eleverna ska få en chans att göra. Oavsett hur det såg ut förra läsåret så är det nytt nu och det betyder att alla ska få en chans att "ta nya tag".
Min mentorskollega och jag lade mycket tid att förbereda våra elever på starten. Förutom att kicka igång vår facebookgrupp, som vilat under sommarlovet och som vi har för våra eleverna och deras föräldrar så satsade vi på information i god tid. Vad?, När?, Hur?, Hur länge?, Varför?, Vem/Vilka? och Sen? fanns med, påminnelser och individuella sms för att fånga upp elever som vi vet kan tycka att skolstarten är nervös var ytterligare en viktig del. Nu när vi kommit igång tycker vi oss kunna se att det föll ut bra och positivt. Vi har även fått positiv föräldrarespons på att det vi gjorde var viktigt. Sånt gör mig övertygad om att ordet CURLING inte passar in alls när man pratar om att göra skolan till en positiv och trygg plats. Att ta hänsyn till olika behov kan aldrig vara curling. I min värld är det omsorg, professionellt och inkluderande. När jag dessutom vet om att det är helt avgörande för vissa så ser jag inte hur man skulle kunna hoppa över att göra det.
En annan sak som vi valde var att alla elever hade samma platser i vårt hemklassrum. De ska få sitta så nu lite i början innan vi gör om. Bättre att ha sin plats, känna in sig igen och starta upp i de olika ämnena och SEN byta platser.
Det sista jag vill nämna som en viktig del i att starta tryggt är att "som vanligt" icket är att underskatta! Jag är som vanligt, salen är som vanligt och rutinerna är som vanligt! Ska något ändras gör jag det när eleverna är med och inte som en enda stor överraskning precis i starten.
Just nu är vi mitt uppe i förberedelser av terminens utvecklingssamtal som ska hållas på tisdag. Vi ser och märker att eleverna är medvetna om sina styrkor och vad de vill satsa på. Det är roligt att se att de tagit till sig formen med elevledda utvecklingssamtal och de är måna om att deras samtal ska bli bra. Det absolut mest tillfredsställande att se är att de ser sig själva på ett så tydligt sätt. De ser att olika saker påverkar deras prestationer och de hittar både kunskapsmål och sociala mål som kommer att leda dem framåt!
När samtalen är genomförda är det bara att fokuserat framåt och ge järnet för att vi gemensamt ska nå de nya målen.
///Ida Lenneman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)