Alla sätt är bra utom de dåliga!

Igår blev jag knäckt! Idag gick det över! (Skönt när det vänder snabbt!)

Har sett processen, har sett hur de har slitit och har hört dem båda säga "jag fattar äntligen" och jag bara VET att det finns kunskap inom dem båda!

Tanke/Syfte: Jag vill ge dem en chans att visa för sig själva och för mig INNAN provet att de faktiskt HAR kunskap för att höja självkänslan som jag vet är ett hinder vid prov.

Hur?: Bara vi tre i ett informellt "förhör" där man antingen skriftligt eller muntligt fick visa vad man kan och att man är md i matchen så här långt.
  Min tanke var givetvis att dessa två elever skulle växa och känna att de hade koll, men det blev en totalflopp!!! Båda två blev stressade och pressade och kunde inte förmedla något av det de kan.

Hem och tänka, vara bitter, gräma sig, fundera och fundera på vad som gick snett! Ringa Malin och kolla hur vi ska göra! Sova på saken efter att vi gjort en plan som känns bra!

Idag var det nya tag. Malin med i salen. Tjejerna har fått en chans att repetera ihop med henne och nu skulle de få en tankekarta att utgå ifrån och sedan skriva ner sin kunskap. Malin fick stränga order om att inte "hjälpa till för mycket". De måste visa att de kan för att känna att de kan!

Resultat: De känner att de kan (även om den ena egentligen ville visa mer än vad hon gjorde nu), jag har sett att de kan, Malin och jag får koll på att vårt arbetssätt ger resultat och det viktigaste av allt; eleverna känner att de får visa sina kunskaper på flera olika sätt och de vet att vi inte ger oss förrän vi hittat sättet som passar dem bäst!

Malins tillägg: Ja, det är tufft när man VET att kunskapen finns där, men man inte får fram den! Jag fick också en utmaning - att inte hjälpa till, tipsa och ge ledtrådar! Imorgon gör vi en lång text med egna ord kring kriget, och nästa vecka har de prov!

Vilka ord kan de - egentligen?

Jag tycker denna bild säger allt. Läs din bok och när du kommer till ett ord du inte förstår, skriv upp det på tavlan. Att se alla dessa ord som våra andraspråkselever saknar i sitt ordförråd skapar insikt i vad vi måste ge dem. Många, många ord i flera sammanhang. 

Ämnesintegration - när fakta blir verklighet

Vi arbetar just nu med andra världskriget både i SO och i svenska och svenska som andraspråk, som jag tror framgår tydligt många blogginlägg nedan. I ett sådant här arbetsområde blir den verkliga nyttan av ämnesintegration väldigt tydligt. Man får den ytliga kunskapen (förlåt Ida) i SO-texten, man får veta vad som hände, när det hände och vilka som medverkade. Det man inte ser, och som faktatexterna inte kan förmedla, är människorna bakom faktan. Hur var det att leva i Tyskland under den här tiden? Hur var det att vara aktiv inom SS? Hur var det att vara jude? Hur kunde de låta det hända? Hur hade barnen det som blev evakuerade? Vad kände föräldrarna som fick lämna bort sina barn? Som fick sin familj utplånad? Bakom alla texter finns människor som vi måste låta eleverna se. Först då blir kunskapen "hel".

När jag ser tillbaka på min egen skolgång kan jag inte säga att jag någonsin fick den möjligheten. Om detta berodde på att jag inte själv ansträngde mig eller att mina lärare inte gjorde det, det är en annan fråga.

Ida, det här var bra! Vi fattar!

Yes!!! Vad kul! We did it! Det funkade!

När elever själva uttrycker en sån sak blir jag både glad, stolt och nöjd! I deras kommentar ligger mycket mer än ett beröm till just mig tänker jag.
Eleverna känner ju själva att de är glada, stolta och nöjda över att de har lärt sig något och har haft kontroll över lärandet. De är med i matchen! De har gillat sättet att arbeta för att det har känts meningsfullt medan de har gjort det och detta var precis och exakt det jag ville att de skulle känna!

Varför funkade det?

1. Allt arbete skedde på lektionstid så jag kunde snabbt hjälpa till och vägleda, stötta och utmana. (jag har koll på var stöd behövs respektive utmaning behövs)
2. Huvudmålet var tydligt: Vad händer egentligen under andra världskriget?
3. Delmålen var tydliga. (i det här fallet var det tio punkter)
4. Delmålen var korta och överblickbara och direkt kopplade till läroboken.
5. Eleverna jobbade två och två muntligt och förklarade för varandra innan de skrev.
6. Eleverna kunde fråga mig om de körde fast. (vilket de inte gjorde mycket eftersom de förklarade för varandra) Frågorna blev istället reflektioner där viktiga slutsatser och kopplingar gjordes!
7. När alla delmål var gjorda fick de redovisa för varandra muntligt för att se att huvudmålet var uppnått.

Vad kan utvecklas?

1. Hinna lyssna lika mycket på alla (jag gjorde mitt yttersta för att hinna kan jag lova)
2. Ge eleverna chans att hinna bedöma sig själva och varandra i just detta moment genom att använda vår matris och på förhand visa eleverna vilka förmågor denna uppgift faktiskt ger dem chansen att visa och öva på.

Vägen till svaren...

...är grejen för mig den här veckan! Jag vill se den processen tydligt och vara med när det händer.

Jag vill skapa förståelse för innehållet i texten. Att bara hitta svaren är ingen grej och dessutom är det inte kul. Det blir dessutom alldeles för ofta för grunda svar. Jag vill att eleverna ska förstå och kunna förklara med sina egna ord. De har denna veckan fått mycket träning muntligt. Att läsa och förstå är en sak, att förklara för någon annan är en annan sak!

Uppgiften var att kunna förklara hur Hitler såg till att göra Tyskland större till ytan innan andra världskriget bryter ut. Vilka områden och länder såg han till att ta och varför? Hur gick det till? I vilken ordning?
Eleverna fick utgå från en karta i läroboken som visar just detta. Deras uppgift var sedan att förklara fyra steg.

1. Hur gjorde Hitler med Rhenlandet och hur gick det till när han fick Saarområdet?
2. Hur tog Hitler Österrike?
3. Varför ville Hitler ha Sudetenlandet och vad har Münchenöverenskommelsen med det att göra?
4. Hur var det möjligt för Hitler att ta Polen?

Eleverna fick frågorna en i taget och eftersom de sitter i grupper så fick de samarbeta. Uppgiften var att först hitta svaret på frågan med hjälp av boken och därefter förklara den muntligt för varandra i grupperna. Varje grupp fick ansvara lite mer för en fråga och sedan redovisa detta för klassen. Svaren skrev jag sedan upp på tavlan och alla kunde hjälpas åt att förtydliga och bygga på. Det blev bra diskussioner!

Nästa steg för eleverna är att på samma sätt bygga en tankekarta kring det som händer under själva kriget. Detta gör vi på lektionstid och de får hjälpa varandra och de får fråga mig. Nästa vecka kommer de att redovisa muntligt i sina grupper och hjälpa varandra att få helhet i krigets steg. Dessutom hinner jag både se och höra när de redovisar och då får jag en uppfattning om var jag behöver stötta, repetera, förtydliga och jag kan bedöma eleverna formativt och ge snabb feed back!

Uppslagsverk vs internet? Utantill vs. förståelse?

Min fråga och tanke till er därute ikväll är om skolan håller fast vid "hur det alltid har varit" i för stor utsträckning. Vilken kunskap ska man lära sig utantill? Finns det någon kunskap som är värd att lära sig utantill? Som språklärare skulle jag väl kanske säga: Ja, det gör det nog. Ord som man vill ha automatiserade (läs: glosor) kanske ska läras in så de kan hämtas ur minnet. Däremot är jag emot att (som vi gjorde) lära sig årtal, kungar och krig utantill. Skolans verkliga fokus borde vara att lära ut förmågan att använda kunskapen. Allt kan kollas upp snabbt på nätet. Då kommer även källkritik in,  det är ju ett måste för framtidens barn att kunna. Att helt okritiskt ta till sig fakta och åsikter är UTE! Att förstå och omvandla till egen kunskap är INNE!

Därifrån hoppar jag till nästa ämne, som gör många språklärare arga. Måste vi tvinga barnen att slå i ordlista? Ska vi tvinga dem sitta och använda dyrbar tid i skolan till detta tidsödande uppdrag?? Nej, det tycker inte jag. Lär eleverna att använda I-pad och mobil med urskiljningsförmåga, då sparar du tid och ansträngning för både dig och eleven. Skolan måste hänga med i samhällsutvecklingen, kanske t.o.m. ligga i framkant. Nu ligger vi odiskutabelt i bakvattnet och plaskar desperat, samtidigt som vi försöker hålla kvar i ett sjunkande skepp. Häng med istället!
Det var lite av mina tankar idag. Trevlig helg på er alla!
//Malin

Viktiga verktyg!

Det är så underbart när elever, utan att veta om det, ger bekräftelse på att det man jobbar hårt med att få dem att förstå äntligen har gått in! Någon gång i nian kommer den bekräftelsen. (ibland tidigare givetvis, men på ett lite annat sätt i nian för både eleverna och jag vet att tiden snart är slut)

"Hur orkar du med oss egentligen? Man måste ha tålamod för att vara lärare va? Vi lyssnar ju inte jämt!"
"Vilken tur att du har lärt mig det här!"
"Jag fattar hur jag ska planera för att hinna."
"Nu vet jag hur jag ska göra för att klara av det här."
"Kommer du sakna oss när vi slutar?"
"När jag gick i sjuan var jag ju jättejobbig...hade inte orkat med mig själv ens, men ni bryr er på riktigt känns det som!"

Man kan tycka att det är synd att det kommer så sent eftersom det snart är dags för dem att lämna oss, man får liksom njuta så kort tid! Samtidigt är det så härligt när insikterna haglar och känslan av att de är rustade för nästa steg, gymnasiet, infinner sig! De är redo!

Varje vecka har jag mentorssamtal med mina elever. Utgångspunkten är deras egen veckoutvärdering som de gör i sina planeringspärmar. Där skriver de om något de är nöjda med under veckan som varit och något de kan tänka på att förbättra till nästa vecka. Detta är en process som är otrolig att följa! Eleverna är kloka och vill framåt och det märks i deras utvärderingar. Samtalen är olika långa och ibland mer informella än formella. De får en kommentar av mig som mentor som även föräldrarna tar del av.
  Dessa samtal är viktiga för mig när jag ska skapa mig en relation med mina mentorselever och de hjälper mig att individualisera. Deras utvärderingar handlar om allt från rena kunskapsmål till mer sociala mål. Eleverna ger mig en inblick i vad som är viktigast för dem just nu och det är värdefullt. På en treårsperiod hinner vi igenom en hel del och vi lär oss att se mönster och vi jobbar med utmaningar och strategier för att nå högre och längre både kunskapsmässigt och socialt.
  Jag upplever också att eleverna värdesätter samtalen. De frågar efter dem och är engagerade i dem. De vill ha dem! Min tanke är att de tycker om att bli sedda och lyssnade på.

Kunskapskrav och centralt innehåll i all ära, men min fasta övertygelse är att jag aldrig når dit utan relation till var och en av mina elever så därför är mentorssamtalen ett av mina viktigaste verktyg.

Ett annat viktig verktyg är relationen till mina elevers föräldrar....fast det blir ett annat inlägg en annan dag.