Man kan aldrig ändra på någon annan än sig själv!

Min mamma säger mycket klokt, men en av de klokaste sakerna hon sagt är: "Ida, man kan aldrig ändra på någon annan än sig själv! Börja där ska du se att det blir skillnad!" Det här rådet bär jag med mig och när jag stöter på svårigheter eller problem så upplever jag att jag kommer längre och framåt om jag börjar precis just hos mig själv.
  I arbetsrum och i personalrum på skolor runt om uttrycks ofta frustration över elever som inte lyckas i sitt skolarbete. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi som jobbar i skolan skiftar fokus och börjar hos oss själva. Här nedan har jag listat några vanliga sätt att prata om elever och efter har jag skrivit hur jag faktiskt försöker tänka för att möta frustrationen utan att göra eleven till ett problem.

Eleven är svag =  Eleven har inte en tillräcklig grund för att bygga på, jag måste hitta rätt nivå! Hur gör jag det?

Eleven är lat = Hur får jag den här eleven att vilja visa sina kunskaper?

Eleven är oförskämd = Hur bemöter jag den här eleven utan att fokusera på hur hen säger och istället fokusera på vad hen säger?

Eleven är slarvig = Hur ökar jag medvetenheten hos eleven och tydliggör vikten av att göra sina uppgifter på ett noggrant sätt?

Eleven är rörig och stör = Hur ser jag till att eleven får en miljö som leder till att hen kan hitta fokus?

Eleven har inte med sig sitt material och kommer sent till lektionen = Hur gör jag för att eleven ska se att det är viktigt att ha materialet och komma i tid?

Eleverna förstår inte = Hur gör jag för att få med mig dem? Var tappar jag dem? Kan jag ändra på något så att de är med mig? Är jag tillräckligt tydlig? Går det för fort?

Eleven skrev nästan ingenting på provet = Vad beror det på? Hur gjorde jag när jag såg det? Vilken hjälp behöver eleven vid prov?

Eleven är för tyst = Hur gör jag för att få med eleven i det muntliga? Finns det tillräckligt med tillfällen för eleven att prata? Måste eleven prata?

Eleven sköter inte sina läxor = Hur samtalar jag med eleven kring det? Vilka läxor ger jag till eleverna? Är det rätt läxa? Finns det några alternativ för eleven, vilka då?

Ett sista tillägg: Att prata och samtala MED eleven är A och O. Vi får inte nöja oss med att prata OM eleven för då kommer vi inte framåt. Eleverna kan själva uttrycka och förklara vad som är svårt, vilken hjälp som behövs eller vad problemet är och deras ord är en viktig nyckel och utgångspunkt i arbetet för att hitta lösningar och nå mål.

///Ida Lenneman

Varför diagnos?

Diagnos eller inte diagnos?

Det spelar ingen roll för mig som lärare om en elev har en diagnos eller inte. Min övertygelse är att det är elevens behov som ska styra och inte om det heter något eller ej. Visst kan en diagnos ge mig en snabb överblick, men personen med diagnosen är en individ och kan inte placeras in i ett fack oavsett hen har en diagnos eller inte. Jag måste vilja göra ett jobb för att nå individen!
  Om jag ser och märker att en elev mår bättre och presterar bättre av olika anpassningar som jag gör så gör jag dem. Det kan handla om placering, låna dator, visa muntligt eller i skrift, egen instruktion, tidsbestämt arbete...ja allt som gör att eleven känner att hen lyckas och får visa sina förmågor och kunskaper. Jag måste hitta de rätta nycklarna.
  Om jag ser att en elevs oro minskar p.g.a. av att jag tydliggör, förbereder eller finns nära hen så ser jag till att ordna det.
  Om jag vet att ett sms från mig kan avgöra om eleven dyker upp i skolan eller inte så skickar jag gärna ett.
  Jag anser att det börjar hos mig. Det är min uppgift att lära känna mina elever med alla deras styrkor och brister. Sen kan vi tillsammans hitta sätt där vi utnyttjar styrkorna och övar på att hantera eller överbrygga bristerna. Detta gör vi samtidigt som vi arbetar med skolämnena...såklart!
  Eleverna behöver hjälp att finna sig själva och utvecklas till en hela personer. Skolan har förmånen att få vara en del i det arbetet och vi behöver inga bokstäver eller diagnoser för att kunna möta eleverna...egentligen.
  Vi behöver dock vara lyhörda och inkännande. Vi behöver se varje individ. Vi behöver lyssna på eleven och hens föräldrar och vi behöver tycka om eleverna och vilja lära känna dem.

Då först kan de lära sig. Då först vågar de lära sig. Då först kan de utvecklas.

För vem behövs då diagnosen?

Jag tänker att diagnosen kan vara en hjälp för eleven och elevens familj att få ord och förklaringar på de svårigheter hen har. Den kan förklara varför saker blir svårt eller känns jobbiga. Den kan öppna upp för att eleven kan se att hen kan påverka sin egen situation och hitta strategier som är hållbara på sikt istället för här och nu. Den kan ge eleven möjligheter att hitta sina styrkor mitt i allt det röriga och som ett extra plus kan diagnosen ge hela familjen en ro i att ingen är fel eller dålig, utan svårigheterna ställer ibland till det både för individ och familj. Alla gör så gott de kan och med en diagnos kan man lättare se det och hitta nya lösningar. För eleven och hens familj kan diagnosen ge en förklaring till allt som var fel, jobbigt, svårt, oroligt och konfliktfyllt innan diagnosen. Det svåra, det jobbiga, det oroliga och det konfliktfyllda kanske inte försvinner med diagnosen, men det förklarar och det kan vara lättande i sig. Den skam en förälder kan känna för att ett barn inte är eller fungerar "som alla andra" är en smärtsam skam. Den skammen kan en diagnos lyfta bort och föräldrarna kan tack vare det fokusera på barnet igen istället för skammen. Att våga lyfta blicken, stå upp för sitt barn och arbeta framåt är gynnsamt för alla parter.

Fast ändå...

Om alla faktiskt såg människan och accepterade olikheter på samma sätt som våra styrdokument säger att vi ska och elever med eller utan diagnos och med eller utan medicin fick det stöd de har rätt till för att lyckas i skolan så skulle nog inte ens eleven eller hens föräldrar behöva diagnosen. 

///Ida Lenneman

Elevledda utvecklingssamtal

På min skola har vi under nio år haft elevledda utvecklingssamtal. Jag minns när vi, som sista arbetslag av totalt tre, valde att testa detta koncept. Jag hade länge varit riktigt skeptisk och såg många nackdelar med upplägget och kände att de "vanliga" samtalen var bra. Hur som helst så kändes det fånigt att vi som enda arbetslag INTE anammade detta så till slut lyftes ändå tanken att även vi skulle testa. Med försiktighet och ganska stor skepticism beslutade vi ändå att vi skulle göra det och det är jag väldigt glad över att vi gjorde.
  Nu ser jag stora fördelar och vinster med ha elevledda samtal och här nedan beskriver jag i stort hur förberedelserna går till, hur samtalen går till och i slutet ger jag några tips som kan vara bra att tänka på om man vill testa det här upplägget.

Så här förbereder våra elever sig:

1. Eleverna får sina skriftliga omdömen 1-2 veckor före samtalen. (ju yngre elever desto längre förberedelse behövs och hos oss ger alla ämnen tid till eleverna för att förbereda detta) Dessa omdömen beskriver nuläget i matrisform och efterföljs av framåtsyftande kommentarer så att eleven får koll på vad som behöver göras för att utvecklas framåt. Omdömet innehåller också möjlighet för eleven att kommentera sin insats samt en möjlighet för läraren att kommentera övriga saker (ta med material, följa upp arbetet, förbereda sig m.m.) som eleven bör tänka på för att lyckas i ämnet.

2. Eleven sammanställer sina omdömen och får här även möjlighet att fråga sina ämneslärare om det är några oklarheter i omdömet. Det är viktigt att eleven förstår varför och hur läraren har bedömt eftersom hen sedan ska kunna förklara detta för föräldrarna. Därefter försöker eleven hitta gemensamma nämnare vad gäller både styrkor och svårigheter och formulerar ner 1-3 mål (brukar vara lagom) som vi ska satsa på till nästa samtal. Eleven kan ju här välja stora generella kunskapsmål t.ex. Utveckla förmågan att resonera kring olika källor, eller mer ämnesspecifika mål som t.ex. Kunna simma 200 meter varav 50 meter ryggläge. Eleven ska även fundera på vad hen kan göra för att nå målet, vilken hjälp hen behöver av lärarna för att nå målet samt vilken hjälp hen behöver från ansvariga vuxna hemma för att nå målet.

3. Eleven väljer ut arbeten t.ex. prov, arbetsböcker, slöjd/bild-alster som kan visas vid samtalet. Detta ska vara saker som eleven känner sig stolt och nöjd över och saker som eleven vill visa för att förtydliga sitt omdöme.

4. Eleven skriver ett manus till sitt samtal så att hen är förberedd och kan hålla i samtalet på egen hand.

För att klara av denna förberedelse får eleven en checklista och ett dokument som underlättar sammanställningen och målformuleringen. Eleven får även vägledning i detta av sin mentor. Allt material till utvecklingssamtalen samlar eleverna i sina s.k. IUP-pärmar som förvaras på skolan.

Så här går samtalen till:

På själva utvecklingssamtalsdagen har eleverna självstudier på valfri plats. Skolan erbjuder möjlighet att arbeta på skolan hela dagen, men man får välja att arbeta hemma. Elever som har saker efter sig eller som vi vet behöver stöttningen rekommenderas extra att komma till skolan i alla fall del av dagen.

Eleverna har fått tider till sina samtal i god tid 4-2 veckor innan och de kommer ihop med ansvarig vuxen och startar upp sina samtal själva efter en given dagordning. De går igenom omdömena, de visar sina alster och de samtalar med sina föräldrar om hur det går i skolan och hur de tänker kring sina mål. Föräldrarna ställer frågor och barnen får svara och förklara så gott de kan. Elever som har svårt för detta får stöd av mentor.

När det är dags att runda av och komma överens om och formulera målen så är mentor med och allting skrivs ner i en IUP som vi sedan jobbar aktivt med till nästa samtal då den utvärderas och formuleras om. Därefter är samtalet klart.

* Fokus under utvecklingssamtalen är på kunskaperna och elevens förmågor och STYRKOR.
Svårigheter, anpassningar, social problematik och ÅP är inte i fokus för någon elev under dessa samtal. Det bokar vi in vid annat tillfälle. Anledningen till detta är att flera elever har samtal samtidigt. Beroende på sal har vi mellan 2-4 samtal igång samtidigt.
* Alla elever på vår skola har samtal samma dag, vilket gör att alla elever blir klara samtidigt. Det MÄRKS nästa dag att alla har ökat sin medvetenhet kring sitt lärande och att man har nya mål att jobba för. Vi vill att eleverna ska förstå och känna ansvar över sitt lärande och det här upplägget ger en ökad förståelse, ansvarskänsla och kunskap kring det för varje elev.
* Det är fantastiskt att se eleverna när de samtalar med sina föräldrar. De är imponerande duktiga och vi upplever fina och givande samtal för alla parter. Många föräldrar uppskattar att få den här stunden med sina barn och många barn uppskattar (även om detta visas på en tonårings vis givetvis) att få den här stunden med sina föräldrar.

Tips!

* Satsa på förberedelsen. Ge eleverna tid och handled dem i att skriva manus så att de känner sig förberedda. Förbered även dig själv så att du har koll på dina mentorselevers omdömen och tankar kring målen. Även föräldrarna behöver förberedas på vad de kan göra, vilka frågor de kan ställa och vad syftet är med samtalet så att de vet det.
* Samordna tiderna för de som har syskon och samordna tolkbeställningar (vi är en 7-9 skola med nio paralleller så många har syskon i andra arbetslag och många har annat hemspråk än svenska.)
* Var tydlig i dina omdömen och prata med eleven och säkerställ att hen förstår innehållet i det. (du vinner tid på det)
* Stötta i målformuleringen så att målet är konkret och uppnåeligt för eleven. "Koncentera mig bättre" är vanligt att elever vill skriva, men det är för luddigt och inget som är kopplat till kunskapskraven.
* Gör ett schema med tider som ger utrymme för pauser för man behöver pauser mellan samtalen.
* Bestäm datum för samtalen i god tid.
* Informera föräldrar om upplägget och datum i god tid.
* Stå på er! Föräldrar som tycker att läraren ska prata och sköta samtalen behöver tid på sig för att vänja sig att barnen klarar av det jättebra själva.

Hör av dig om du har frågor! Jag finns på Twitter: @ILenneman

///Ida Lenneman

Appropå mobilerna...

På riktigt? Jag tror inte att det är sant!

Hur kan man på allvar tro att det kommer att bli studiero och bra arbetsklimat i våra salar om man förbjuder mobiler i skolan?

Jag ser INGET bra med ett sådant förbud!
Mobilerna finns, mobilerna är bra för att de är just mobila och mobilerna öppnar möjligheter för både eleverna och mig i klassrummet! Vi kommer ut i världen snabbt och vi kan ta reda på fakta snabbt och vi kan tillsammans hitta bra arbetssätt med hjälp av mobilerna. De har nämligen samma funktioner som både datorer och paddor....ska vi förbjuda dem också??? Läraren måste få använda de olika verktyg som finns idag och visa eleverna hur de fungerar så att de kan hantera dem i olika situationer. Det är i samarbetet med oss eleverna utvecklar detta. Detta står till och med i läroplanen och man behöver bara läsa i början för att hitta stärkande argument MOT mobilförbud!

Skolan har i uppdrag att överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan ska förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver. Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ. (Lgr11 Kapitel 1)

När man sedan läser kursplanerna i mina ämnen (SO) så hittar man det snabbt igen, här ett exempel från Samhällskunskapen.

Genom undervisningen i ämnet samhällskunskap ska eleverna sammanfattningsvis ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att...

...söka information om samhället från medier, internet och andra källor och värdera deras relevans och trovärdighet,

Man hittar fler exempel där mobilen som verktyg fungerar alldeles utmärkt att använda, men jag orkar inte dra alla här.

När jag nu ändå är igång och skriver så tycker jag samma sak om ordningsbetyg. Jag ser INGA funktioner med sådana betyg! De får inte stå med i slutbetyget, de ska inte skrivas in som E-A, utan de ska skrivas som omdömen och tas bort till slutbetyget....vad är då poängen??? Redan nu och hela tiden jag har jobbat som lärare, sedan 2003, har man gjort precis så i skolan när det gäller elevers uppförande. Fast i skolan kallar vi det inte för uppförande eller ordning, vi säger som de heter, Elevens sociala utveckling. Vi har skrivit omdömen, vi har ringt hem, vi har samtalat på utvecklingssamtal och ibland haft EVK:er och det har inte stått med i slutbetyget. Jag ser liksom inte skillnaden med att kalla det för ordningsbetyg annat än att man byter till ett, enligt mig, oprofessionellt namn.

Varför är jag då emot detta så mycket?

Jo...

Min fasta tro och övertygelse är att det är lärarens ansvar att skapa en god arbetsmiljö i klassrummet. Läraren måste se och möta elevernas behov och skapa goda relationer så att ett förtroende finns mellan lärare och elev. Läraren måste våga vara vuxen och sätta gränser. Läraren måste klara av att möta protester från elever på ett professionellt sätt. Läraren måste leda eleverna och lära eleverna god studieteknik. Läraren måste ge eleverna ramar och struktur för det arbete som ska göras i klassrummet. För att göra detta krävs goda kunskaper i ämnet man undervisar, goda kunskaper i pedagogik och metodik och goda kunskaper när det gäller att möta människor.

En mobil skapar inte oordning, men ett svagt ledarskap gör det. Ett ordningsbetyg löser inga problem för en elev med särskilda behov, men en bra lärare kan göra det!
  Att införa regler och förbud är inte lösningen på skolans problem. Goda ledare, seende vuxna, modiga vuxna och goda förebilder som sätter eleven i fokus tror jag kommer mycket mycket längre!

///Ida Lenneman

Det här med läxor...

...har jag funderat en hel del på. Jag har vridit och vänt och jag har försökt se det hela ur olika perspektiv.

 

Å ena sida ser jag inga problem med läxor. Å andra sidan blir jag upprörd över läxor. Allt beror på syftet med läxan och läxans karaktär. Här måste alla lärare tänka till. Vad ger jag för läxor och varför ger jag dem?

 

Personligen känner jag att jag vill jobba på dagen och sen vara ledig på kvällar och på helger. Mitt arbete är utformat så att det faktiskt går. (jobbar man t.ex. inom handels eller inom vården ser det ju annorlunda ut och man kliver in i det arbetet med de premisserna)

För mig handlar det om att jag måste planera min arbetstid så att jag kan ha lediga kvällar och helger. Jag lyckas oftast med det. Det händer såklart att även jag tar hem arbete och sitter någon kväll eller någon stund på helgen, men det hör till undantagen och oftast för att jag valt aktivt att göra det för att det passade mig och min familj bättre att det blev så.

  För mig känns det logiskt att även elever vill ha det så. Det kan inte vara meningen att man ska sitta timmar med läxor på kvällarna och på helger...eller? Eleverna har ju varit hos oss hela dagen. De har lektioner hela dagarna. Vi måste bygga lektionerna så att det inte finns arbete kvar på kvällen. Eleverna behöver fritid och vila.

 

Att plugga nya saker hemma på kvällen känns inte rimligt. Det är alldeles för många som inte klarar av det eller orkar med det. Att däremot repetera, förbereda eller befästa är en helt annan sak. Det är viktigt att göra för att kunskapen ska få fäste och för att märka om man faktiskt hänger med. Att läsa igenom en text och stryka under svåra ord, att öva glosor, att läsa 15 minuter/dag, att titta på ett klipp så att man kommer förberedd på vad som ska diskuteras på lektionen, att fundera på en fråga och ha ett förslag på ett svar/en lösning....det känns som rimliga uppgifter för en elev. Inga krav på att det ska vara rätt eller klart, inget som bedöms utan helt enkelt saker som gör att lektionen och arbetet blir bättre när man väl ska arbeta i klassrummet.

 

Ofta hör jag föräldrar säga att de tycker att barnen har för LITE läxor. Kanske vill man se vad ens barn håller på med i skolan? Kanske vill man hjälpa till och stötta? Kanske för att man själv hade det och därför vill man att det ska vara så nu?

 

Jag tänker att det är viktigare att prata med sitt barn om skolarbetet och viktiggöra skolan och arbetet de gör där. Enkla frågor som:  Vad är lätt? Vad kämpar du mycket med nu? Ska vi titta på klippet ihop. Får jag se dina böcker? Vad känner du dig nöjd med? Vill du ha hjälp? Spännande! Kul! Bra kämpat!

 

Vissa föräldrar tar såklart upp att barnen har för MYCKET läxor. Kanske tycker man själv att de är svåra? Kanske blir det mycket bråk om läxor?

 

Det är ju svårt att blidka alla och eftersom jag i första hand jobbar med eleven så väljer jag elevens   perspektiv: Hen har varit i skolan hela dagen och kämpat med skolarbetet. Hen är trött efter en skoldag. Möjligvis kan man repetera, förbereda eller befästa, men så mycket mer ska hen inte behöva göra.

 

Om själva jobbet sker i klassrummet, där utbildade lärare finns, så ska ingen heller behöva BETALA för att få hjälp med sina läxor. DÅ ÄR LÄXAN FÖR SVÅR!!! Jag skäms för skolan när jag hör föräldrar prata om att de betalar privat för att deras barn ska få hjälp med skolarbetet. Då har vi misslyckats!

  Ingen förälder ska behöva känna att det är för svårt att hjälpa sina barn och inget barn ska behöva känna sig dum eller dålig för att läxan var för svår eller för att den inte blev gjord. Skickar man hem något ska det vara en fullt överkomligt uppgift med ett tydligt syfte. Det ska finnas en början och ett slut och det ska gå att klara den helt på egen hand och på rimlig tid. Oavsett ålder!

 

Det finns EN läxa som jag tycker att skolan absolut kan och ska kräva att föräldrar ställer upp på dock. Det är läsläxan! Läsningen/läsförmågan är huvudnyckel i skolan och den behöver övas, nötas och övas igen för att utvecklas. Skolan behöver föräldrarnas hjälp för läsprocessen är tidskrävande, men får vi till det så blir mycket lättare sen! Det är en läxa som vi vet att alla parter vinner på i längden, därför tycker jag om den.

 

///Ida Lenneman

 

 

 

Det första viktiga mötet!

Wow!!! "Fullt ös medvetslös" är bara förnamnet! 218 nya sjuor samlades i vår aula 08.15 och efter en liten kort presentation av oss i personalen samlades vi klassvis i våra klassrum. Väl på plats startades arbetet med att lära känna varandra och ge viktig information.

Hela dagen kändes bra och vi hade verkligen ansträngt oss för att skapa en trygg och förutsägbar miljö för våra nya elever deras första två dagar i skolan. Det vi hade förberett var följande:

 

1. Vi startade en Facebookgrupp för våra elever och föräldrar redan i maj så att alla som ville kunde gå med i den redan innan skolan startade. Där skrev vi ut både mail och telefonnummer till oss båda mentorer så att man kunde ringa eller maila om man hade frågor.
2. Vi hade förberett ett schema med dagens och morgondagens alla moment. Tider, innehåll och vilka vuxna som skulle vara med. Detta fick eleverna direkt så att de skulle få en bra överblick över dagarna.
3. Vi hade delat upp dagen mellan oss så att vi höll i olika punkter. Delat ansvar, men full delaktighet så att de lär känna oss båda. (vi är två mentorer/klass på vår skola)
4. Vi hade tänkt till extra på att få variation, men lugn, i schemat så att eleverna skulle orka hela första dagen.
5. Vi använde den information vi har om eleverna för att hitta lära-känna-övningar som vi tror passar grupp och individ bäst.

 

För eleverna var detta en dag FULL med nya intryck! Vart vi än gick så var det ju nytt. Korridorer, matsal, alla salar....ja...all yttre miljö! Dessutom massa nya kompisar och vuxna att hålla reda på. Förutom det så fick de en herrans massa information och min gissning är att vi får repetera och ta en del lite pö om pö framöver. Jag har all respekt för att de förmodligen är riktigt trötta ikväll. Jag tror, och hoppas, att den allra värsta nervositeten har lagt sig och att de tycker att det känns bra att komma tillbaka till oss imorgon.

 

Min känsla är att det kommer att bli tre bra år med den nya klassen! Den känslan är härlig att ta kväll med.

 

///Ida Lenneman

2014/2015, Bring it On!!

Jag gillar att starta upp och komma igång med jobb efter en ledighet. Hjärnan, som har varit på en välbehövlig vila, är med i matchen igen och det känns otroligt spännande att ta emot nya sjuor ännu en gång.

 

210 (Japp...så många elever har vi! Nio paralleller!!) nya sjuor har valt att avsluta sina tre år på grundskolan hos just oss. Det känns som en ära och som att vi har fått ett viktigt förtroende och det känns oerhört viktigt att förvalta det förtroendet på allra bästa sätt.

 

Jag ser fram emot att få introducera vår planerigspärm och vår H-tid eftersom jag är väldigt stolt över att vi har det på vår skola. Jag ser också fram emot att få påbörja nya kurser i SO och ge eleverna utmanande och utvecklande uppgifter. Ja...jag ser fram emot den här treårsperioden helt enkelt!

  Jag hoppas att eleverna vi ska få möta kommer att känna sig välkomnade och att de ska få tre bra år hos oss. Jag vet att det arbetet börjar hos oss och att vårt bemötande och vår profession kommer att vara avgörande. För elever känns ibland tre år som en evighet, men det rasslar bara till så har de tre åren gått och då vill jag att de ska känna sig stolta, nöjda och trygga! De ska känna att de gjort allt de kunde och så bra de kunde och de ska känna att de fått den hjälp och det stöd de behövde för att nå dit. Jag vill också att föräldrarna ska känna sig stolta och nöjda över sina barn och trygga med att deras barn kommer att klara nästa steg i livet.

 

Jag ser också fram emot att stöta på problem, svårigheter och trubbel för jag tror verkligen att det är viktigt för min utveckling att göra det lite då och då och i lagom doser. Tror även att eleverna mår bra av det. Vi behöver utmaningar som är lite knepiga ibland och vi behöver se att vi kan fixa att ta oss ur problem, svårigheter och trubbel om vi bara vill och hjälps åt.

 

Min mentorskollega Malin (@MRunering) och jag startade inför första träffen med vår nya klass, i maj, en klassgrupp på Facebook. Syftet med den är att vi ska kunna nå ut med information snabbt och att vi ska kunna ge tips och råd till eleverna lite då och då. Vi kommer även att lägga upp bilder på det klassen gör (efter att vi fått tillåtelse av föräldrarna såklart) och vi kommer att kunna besvara frågor från elever och föräldrar på ett väldigt smidigt sätt. Vi mentorer är administratörer och gruppen är sluten så att bara de som är med i den ser innehållet. Vi taggar inga bilder. Fler och fler går med och vi hoppas att alla går med innan första skolveckan är slut.

 

Lite kopiering, småfix och planering kvar då för min egen del, men vi ska även hinna med både lag-kick-off och James Nottingham.

Jag är redo för läsåret 2014-2015. Bring it on!!

 

///Ida Lenneman