Ett år kvar…

 Till dig i D-klassen!

I två år har vi haft förmånen att få vara mentorer i D-klassen! Innan det är dags för sommarlov vill vi bara säga några saker och vi hoppas att du tar dig tid att läsa.

Varje vecka ser vi dig kämpa, jobba, satsa och försöka. Vi ser dig lyckas och vi ser dig utmana dig själv. Vi ser också när du har en dålig dag, är trött och när du har huvudet fullt med allt annat än skola. Vi ser såklart när du är glad och när du är nöjd med saker och ting. Vi ser alltid när du gör något fint för någon annan och vi ser när någon annan gör något fint för dig. Vi ser när du är osäker och när du är trygg. Du signalerar olika saker och visar dig själv på olika sätt. Din mun säger ibland en hel del och ibland ingenting, men ditt kroppsspråk och dina ögon säger oftast ännu mer. 

Du har så många sidor och de fina sidorna och alla styrkor du har är något du ska vara rädd om och släppa fram. Du är en fantastisk person och vi tycker om dig just för att du är du! ❤️

När vi ses igen i augusti har vi ett läsår kvar tillsammans. Vi ser fram emot att få fortsätta följa din resa genom högstadiet och tillsammans med dig kommer vi att fortsätta göra vårt allra bästa för att du ska nå de mål du vill nå. Alla möjligheter finns och dörrarna står öppna för dig. Kliv in och gör ditt bästa så kommer allt att ordna sig. Du är inte ensam. Vi gör det tillsammans! 🙌🏾🙌🏻

Du har förtjänat vila nu. Vi vet att du gjort allt du kan och mäktar med. Var stolt över dig själv och vet om att vi är stolta över dig, både för små saker och för stora saker som du jobbat med hittills. 👊🏾👊🏻

Vi önskar dig nu många sköna dagar där du får göra det du vill och behöver för att samla kraft och ladda batterierna igen. 

☀️ Ha en riktigt skön sommar! ☀️

///Med vänlig hälsning, I & P

Halvtid och därmed ökat ansvar

 

Till dig som förälder eller ansvarig vuxen där hemma! Vi har nu gjort halva högstadiet och eleverna har koll på rutiner, regler, arbetssätt och material. Det vet vad som gäller helt enkelt! I och med detta trappar vi upp lite när det gäller eget ansvar för eleverna. Vi siktar ju på att de ska fixa att det det betydligt högre kraven på eget ansvar på gymnasiet och även om det behöver ske i en lagom takt så är det viktigt att öva. Ni hemma kan veta om att faskontroll, veckodragning, information och hjälpmedel av olika slag är något som är tänkt att vara en hjälp i detta. Det är inga saker som sker här "från ingenstans" och vi utgå r från att överenskommelser vi gör med eleverna följs då de görs med deras bästa i fokus...alltid. Nu är målet att eleverna ska börja förvalta det vi byggt upp. Att komma i tid, ha med sig rätt materialoch arbeta med det som är bestämt är "basic" och något vi förväntar oss av alla när de är på plats. Brister någon av dessa är förutsättningarna för en bra lektion betydligt sämre. Både för egen del och för gruppens del. Vid det här laget vill vill vi se att eleverna självmant använder "basic" och faktiskt börja se en användning av de verktyg och strategier vi övat på och serverar till eleverna (i ämnesrummen på Classroom och på lektioner) så att fokus blir på det vi ska fokusera på här i skolan, nämligen undervisning och lärande.  Hjälp och stöd inom ramen för skola och ämnena samt på raster är givet att vi ger, men när man är 14 år och ska fylla 15 så är det viktigt att man förstår sin delockså och i detta räknar vi med stöd från er föräldrar. Ju närmare gymnasievalet vi kommer desto viktigare blir detta då eleverna faktiskt söker på sina betyg och inget annat. Vi kan göra mycket här, men vi kan inte trolla. Förutsättningarna finns och chanserna är många! Vill man nå resultat behöver man lägga in en insats själv också. När elever förstår sambandet mellan egen insats och resultat och väljer att använda den förståelsen på rätt sätt har de kommit en bra bit på vägen och då ser vi också det i resultaten. Det kan vara skillnaden mellan ett F och ett E, men även mellan ett C och ett A. Samma sak gäller i våra korridorer och andra gemensamma ytor. Hur man agerar och vad man väljer att göra eller säga utanför lektionssalen har betydelse för hela skolsituationen. Vad vill jag visa upp? Vilket språkbruk väljer jag? Hur väljer jag att bete mig?(både mot våra skolkamrater och personal i olika situationer) Hur påverkar det mig och mitt skolarbete? Hur påverkas andra av mina val? På vilket sätt bidrar jag till trivsel och trygghet? Ni kan självklart räkna med att vi agerar när vi ser och hör saker som inte är bra och vi försöker röra oss och vara tillgängliga och synliga så mycket vi kan, men även här ska vi kunna förvänta oss att elever på högstadiet vet vad som är rimligt och inte. Kränkningar, fula ord, gapande, skrikande, jagande och störande av lektioner som pågår är något som vi vuxna (både här och ni hemma) kan vara överens om är saker som inte är okej och eleverna vet det också, men det är trots allt så att många lyfter detta som ett problem på sina samtal (främst att det känns otryggt och att man tycker att det är jobbigt med hög ljudv olym) så därför känns det viktigt att lyfta det i detta forum också. Det är ett problem och vi vuxna är en viktig del av lösningen och eleverna är en viktig del. Vi är varandras miljö och var och en behöver ta sitt ansvar. Samtal kring detta förs dagligen i skolan både generellt och riktat och att ha med er föräldrar och ansvariga vuxna där hemma i samtalen är mycket värdefullt! Tack för din tid och ditt engagemang!

Vemod, tacksamhet, stolthet och framtid.

Då var vi här igen. Tre år går så fort!!! Vemod och tacksamhet varvas med stolthet och framtidstänk. Dags att avsluta och att önska lycka till i nästa utbildningssteg. Jag ogillar att säga hej då, men eleverna är redo och det är rimligt att de går vidare. De ska flyga vidare och de är flygfärdiga. Ändå sköljer vemodet över mig, men att jag fick vara med den här biten på deras livsresa är jag tacksam över och det är en sann förmån.

I tre år har de kämpat. Var och en med sitt och mer eller mindre i olika perioder. Alla har gått framåt och alla kan med raka ryggar kliva in i gymnasiets värld. Jag känner mig stolt över dem, var och en. Att få vara mentor är en förmån!

I dessa coronatider har vi fått anpassa både undervisning och metoder. Vi har fått tagit snabba beslut och vi har utmanats i vårt pedagogiska arbete. Vi har även fått anpassa avslutningen. Arbetslaget har tillsammans gjort allt för att den ska bli bra och fin även om den inte blir ”som vanligt”. Jag hoppas att eleverna ser det och känner det. Vi gjorde vårt allra bästa för dem under tiden de gick hos oss och trots en pandemi har vi gjort allt vi kunnat för att deras sista termin skulle bli bra. Att ha sitt arbetslag och jobba tillsammans är en förmån!

Jag kommer sakna mina elever! Det gör jag alltid. Jag kommer minnas dem! Det gör jag alltid. De är alla unika vilket är något att värna. De har alla utvecklats och det har även jag. De utmaningar jag bjöds på av de olika grupperna jag haft gjorde att jag fick nya erfarenheter, lärdomar och perspektiv. Detta tar jag med mig in i nästa läsår. Då fortsätter det viktiga arbetet med nästa elevkull. 

Att vara lärare och få utvecklas i sitt arbete är en förmån!

Provpress

Nu börjar vi närma oss en period på terminen då områden ska avslutas och då får eleverna på olika sätt visa vad de kan. Förhör, lektionsuppgifter, test, redovisning...det finns många namn och det namn som är hetast är nog PROV!

Pressen och stressen som uppstår när det är dags att visa sina kunskaper är något som jag funderar mycket kring. Varför blir det en press och stress och hur kan jag hjälpa eleverna att dels slippa känna så, men också såklart lära dem att hantera provsituationen så att den inte blir stressande och pressande på ett negativt och destruktivt sätt?

Det första: Det viktigaste samtalet kring prov pratar om med eleverna och då är fokus påvikten av att vara förberedd. Är jag förberedd minskar stress och press. Har jag pluggat så kan jag svara och då blir inte provet negativt, utan det blir ett sätt att faktiskt visa vad jag kan utifrån frågorna/uppgifterna. Och ja...till vissa prov behöver man öva mer än till andra eftersom vi kan olika saker olika bra. I detta inkluderar jag alltid föräldrarna också. Att öva glosor, läsa texter, göra de uppgifter som ingår på lektioner, att repetera för att befästa ÄR viktigt och man behöver göra det för att bli säker. Det finns inga genvägar till kunskap!

Det andra: Elverna ska veta i god tid när det är prov (oavsett vad vi valt att döpa det till)! Här behöver man vara synkade i arbetslaget så att eleverna får en jämn arbetsbelastning och så att prov inte ligger för tätt. Detta för att eleverna ska hinna förbereda sig. Med dagens teknik går det enkelt och smidigt att lägga in sånt i digitala kalendrar tex Google kalender som vi använder på min skola. Detta ger även en chans för föräldrar att se och planera för att stötta sina barn hemifrån. Akilleshälen här är om lärare inte lägger in de här viktiga händelserna i kalendern. Prov ska inte komma som en surprise för då slår vi ut elever och det finns ingen mening med det då det är elevernas kunskaper vi vill åt. Som vuxen vill inte jag heller få en uppgift där jag förväntas prestera så bra jag kan utan förvarning. Det handlar om respekt!

Det tredje: Jag tror det är viktigt är att avdramatisera prov. Ofta får prov en status som är oproportionerligt stor. Prov är ett sätt att visa vad man kan, absolut! Men ett misstag på ett prov är just det...ett misstag på ett prov. Att det låser sig eller blir fel kan hända och då är jag där och fångar upp eleven och vi stämmer av igen vid annat tillfälle. Alla kan ha en dålig dag och jag känner eleverna och kan lösa saker ihop med dem. Ett prov säger inget om dig som människa utan om vad du kunde just där och då. Ett prov avgör inte livet och om det går dåligt så löser vi det. Taket ramlar inte in för att det är prov. Lektionerna och undervisningen är en träning och en förberedelse och ibland kollar vi så att vi har de kunskaper som krävs och på vilken nivå man ligger. Det är lärandet som är det viktiga. Här behöver vi vara tydliga även mot föräldrar. Kunskap går inte att stressa fram. En lärandeprocess tar tid och måste få göra det. Att skriva prov och lära sig det är också en process. Vissa behöver mer hjälp och stöd i en sån situation och andra klarar det tämligen sansat och odramatiskt. Vi är olika och det går bra.

///Ida Lenneman

Ledarskap och lärande #afkVarberg19

Ledarskap och lärande #afkVarberg19

De senaste fyra åren har jag haft förmånen att åka på #afkVarberg (även om de två första var i Örebro respektive Linköping) de sista två arbetsdagarna på terminen. Detta gjorde jag även i år.

Hela året har jag sett fram emot detta eftersom det är en konferens som berikar mig och som inspirerar till fortsatt arbete på min egen skola. I år var temat ledarskap och lärande vilket är något som vi diskuterar mycket och något som vi kan tänka olika kring.

Att få lyssna på föreläsningarna, pecha kuchas och samtala med kollegor från olika delar av landet i ett sammanhang som präglas av öppenhet, nyfikenhet, arbetsglädje och given delakultur är mäktigt! Vilken kraft och vilken kompetens som finns och vilken energi det ger att få uppleva det! De viktigaste sakerna jag tar med mig från årets konferens är:

1. Forskning och praktik kan leda till utveckling och man leder arbetet på ett sätt som gör att dessa två länkas samman med varandra.
2. Ledarskap och lärande är två begrepp som vi använder flitigt. Har vi en samsyn kring vad de begreppen faktiskt betyder? Vilka synonymer tänker vi på och vad lägger vi in i orden?
3. Tappa aldrig elevperspektivet. Det är för eleverna vi arbetar och det är för eleverna skolutveckling sker.

Skolsmedjan gör, som alltid, ett strålande arbete genom att blanda både seriositet, allvar, humor och värme. Oavsett om man är en återkommande deltagare eller en helt ny så får man vara med och skapa. Det är fint. Det är viktigt. Det är bra. Ert engagemang är viktigt för hela Skolsverige! Tack Viktoria, Magnus och Eva för det!

Ledarskap och lärande är två centrala och viktiga ord i det arbete jag gör varje dag i min roll som lärare och mentor. Att avsluta ett läsår är något jag alltid gör med en blandning av stolthet, vemod och reflektion.

Stolthet över allt jag själv gjort och bidragit med, men också stolthet över vad vi i arbetslaget gjort och lyckats med. Den största stoltheten känner jag såklart över eleverna. Det händer mycket med eleverna på ett år! Ingen står kvar på samma plats som när vi började och även om det inte alltid går i den takt jag önskar så går det framåt och det är framåt vi ska.

Vemodet handlar mest om att det gått ännu ett år och det innebär att slutet på resan med just de här eleverna och även om avslut är naturligt och nödvändigt så väcks ett vemod.

Reflektionen kring hur, vad, varför, när och ur både mitt och elevernas perspektiv är viktig. Den hjälper mig att förfina, förändra, förbättra, tänka till, tänka om och ge mig svar och lösningar på saker som varit, men också som vi ska jobba vidare med nästa läsår. Att sedan docka ihop den egna reflektionen med ämneskollegor och arbetslaget blir värdefullt och något som gör att vi lär av och med varandra samt kan leda eleverna vidare i deras kunskapsutveckling och sociala utveckling under deras sista år på grundskolan.

Nu väntar semester. Den känns välförtjänt och är välkommen, men jag lämnar det här läsåret med en känsla av att jag ser fram emot nästa läsår. Vad ska hända då tro? Det får vi se...

///Ida Lenneman

Det kompensatoriska uppdraget

Är det verkligen meningen att VI ska...?

Det är ju orimligt att kräva att skolan ska...?

Borde inte föräldrarna...?

Vi lärare måste få ägna oss åt...?

Ska skolan verkligen behöva...?

Från Lgr11

"Skolan ska klargöra för elever och föräldrar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har."

"Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare."

"Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling.
Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen."

Svaret på "börjorna" högst upp är alltså JA! 

Sen kan man alltid diskutera när, hur och vem samt diskutera former och annat, men att det ÄR ett uppdrag som skolan har råder det ingen tvekan om.

Tillsammans är nyckelordet och det gäller oss vuxna!

Jag tycker att vi i skolan behöver ta krafttag tillsammans och stå upp för vår verksamhet som faktiskt är skola. Vi som arbetar i skolan får ta mycket kritik och visst finns det saker som ligger på oss som arbetar i skolan och såklart ska vi vara professionella och följa de direktiv som finns. Dock är det viktigt att faktiskt se att de allra flesta på riktigt levererar mycket bra undervisning och vi ägnar mycket tid åt att göra bra lektioner och hitta bra och utmanande uppgifter till våra elever. Vi kämpar med att möta elevers olika behov och vi försöker så gott det går att anpassa undervisningen för att elever ska lyckas. Alla elever. I det här arbetet behöver vi varandra och vi behöver hjälpas åt. Vi behöver lyssna på de goda exempel som finns och vi behöver se över hur vi bäst kan arbeta tillsammans med eleverna i fokus.

När grundskolan är slut ska våra elever konkurrera med övriga 16-åringar i landet om en plats på gymnasiet. Grunden förväntas finnas både kunskapsmässigt och socialt. De allra flesta av våra elever kommer stå upp bra i den konkurrensen vilket vi kan vara stolta över. Dock känner jag att vi behöver diskutera vad vi kan göra tillsammans för att faktiskt få med alla elever i detta. Jag vill känna att de elever vi skickar vidare till gymnasiet ska ha goda kunskaper med sig in i nästa steg och där är vi nog alla överens Jag vill också att eleverna ska kunna några grundläggande saker för att klara av det på ett bra sätt. Kalla det hyfs om du vill eller sociala färdigheter om du vill. Det är hur som helst viktiga saker att kunna för att fortsätta sin väg mot att bli vuxen på riktigt.

Här följer några exempel på vilka saker jag tänker att elever behöver få med sig från grundskolan och förstå vikten av förutom ämneskunskap:

• Passa tiden.
• Ha med dig rätt material och vara rädd om materialet du fått låna. En iPad eller en dator är en förmån.
• Sitta upp på ett alldeles vanligt sätt.
• Förstå att ytterkläder oftast inte passar inomhus. Du behöver inte sitta med ytterkläder som ett skydd och märket på dina kläder har ingen roll i undervisningen.
• Förstå att det sällan passar att sitta på en lektion med hörlurar/mössa/luva när vi arbetar i grupp och ska interagera med andra eller ska lyssna på en genomgång. Det är inte heller givet att man lär sig bättre genom att lyssna på musik.
• Vänta på din tur och respektera att det finns fler personer som också har rätt att yttra sig, fråga eller få hjälp och att man är en del av en helhet. På en 60 min lång lektion med 30 elever i klassen blir det inte många minuter per elev som läraren hinner ge dig återkoppling. Slösa inte med vare sig din tid, klasskompisars tid eller lärarens tid.
• Ha ett vårdat språk. Chansen att du blir lyssnad på ökar väldigt mycket om du kan framföra det du önskar på ett konstruktivt sätt. Lärare är inte tankeläsare.
• Förstå att den egna arbetsinsatsen på många sätt avgör det betyg man får i slutändan. Gör det läraren säger och förstå att ingen lärare ger uppgifter för att vara dum, utan för att du ska utvecklas och lära dig grundläggande saker.

Detta är saker som vi vuxna behöver träna på ihop med eleverna och modellera varje dag. Barn kan inte sånt här automatiskt och av sig själva. Dessutom gör de olika beroende på var de är och med vilka så att hävda att alla är ouppfostrade känns inte rimligt. Problem i skolan ska föräldrar veta om, men de är inte på plats så de kan inte ansvara för det som händer när de inte är där. Föräldrar kan dock fylla en annan viktigt funktion så här är några saker som jag önskar att föräldrar tänkte på och tog till sig som sin uppgift och sitt ansvar för att underlätta barnets utbildning:

• Ditt barn behöver sömn.
• Ditt barn behöver få i sig mat.
• Ditt barn behöver hjälp med att få med sig rätt saker till skolan.
• Ditt barn behöver att du stöttar med läxor och att du ser information från skolan som något   viktigt att ta del av.
• Ditt barn behöver din hjälp att både repetera och öva på saker för att det ska bli befäst kunskap.
• Ditt barn behöver höra att du förväntar dig att undervisningen respekteras.
• Att ditt barn säger "nej" eller "jag vill inte" behöver inte innebära att du måste lyssna. Du är vuxen och ytterst ansvarig för ditt barn. Våga ta det ansvaret. Det kanske är jobbigt på kort sikt, men väl värt det på långsikt eftersom ditt barn mår bra av gränser som är satta av omsorg.

Vi har elever som behöver extra stöttning i flera av ovanstående saker och det ska de såklart få och där är vårt samarbete och våra gemensamma erfarenheter oerhört viktiga att bygga vidare på och även inkludera elevernas föräldrar som känner sina barn bäst, men om vi viker oss på dessa grundläggande saker på ett generellt plan så kommer eleverna att ha svårt att klara nästa steg och det behöver vi vara tydliga med både till elev och förälder. Gymnasiet kräver mer självständighet och eget ansvar vilket är helt naturligt och därmed viktigt att rustas för. Vi behöver arbeta ihop med det här för det är endast då vi kan få en effekt och se resultat av det vi gör. En god förmåga till socialt samspel och träning i de sociala koder som finns i vårt samhälle är något vi ska se till att stå upp för, för allas vår skull!

  Som det är nu så upplever jag att eleverna kodar av var man kan göra en sak och var man inte kan det och detta skapar en obalans och leder till att de får svårare att faktiskt lära sig. Där man fokuserar på att utmana läraren i dessa grundläggande saker hinner man mindre när det gäller undervisningen och det är för undervisningen eleverna är här. Att utmana regler och normer är inget konstigt. Ibland kanske det till och med finns en bra poäng med att göra det. Dock är det så att eleverna ska tränas att göra det i rätt forum och vid rätt tillfälle och här har vi klassråd som ett exempel på när man får lyfta sina tankar och idéer och få till en diskussion. Även här ansvarar ändå vi vuxna för att diskussionen är rimlig och konstruktiv.

  I vår verksamhet har vi utan minsta tvekan ett fostrande uppdrag och om vi inte håller det ansvaret högt så kommer för många elever att misslyckas. De anpassningar vi gör ska generera att eleven kan prestera bättre i ämnena och få schyssta premisser att visa sina kunskaper och utvecklas och om man presterar bättre av att inte följa de allra mest grundläggande sakerna när det gäller socialt samspel i vårt samhälle så skulle jag gärna vilja ha ett exempel på det. 

  Vi vet också om att alla barn inte har föräldrar som klarar av att följa punkterna här ovan och vårt kompensatoriska uppdrag är stort och viktigt. Dock måste vi våga lägga ansvaret på föräldrar när det är ett uppenbart föräldraansvar. Vi kan inte vara hemma hos eleverna och styra upp saker. Har inte föräldrarna förmågan eller kraften behöver vi samarbeta med andra instanser. Det är inget som vi ska vara rädda för att göra, utan något som vi faktiskt är skyldiga att göra.

Hur kan vi göra få med eleverna i detta? Hur kan vi få med föräldrarna i detta? Vad behöver vi för att faktiskt kunna stå upp för vår verksamhet? Vad saknar vi för att kunna göra det? Tankarna är många och jag har inte alla svar. Vi har de elever och de resurser vi har. Tillsammans kanske vi kan tänka kloka saker. Jag tror att nyckelordet är ”tillsammans” och då syftar jag på oss vuxna. Det är med fokus på elevernas välmående och trygghet och med fokus på att alla barn ska få en bra chans att lära sig saker som vi behöver diskutera detta.

///Ida Lenneman

Tack för det du lärde mig!

Jag fick äran att skicka en födelsedagshälsning till en f.d. elev. Jag tog den!

Hej Elev!

18 år alltså? Det är stort att fylla 18. Man blir liksom vuxen på riktigt. Kanske känns det jätteskönt att få bestämma allt själv och kanske känns det lite läskigt att behöva ta ansvar helt själv? Jag tänker att man faktiskt inte är helt själv även om man är vuxen. Ens föräldrar kommer liksom aldrig sluta finnas där… trust me, jag är 40 och min mamma tror fortfarande att hon måste ha koll på vad jag gör! Sen kanske man har andra vuxna eller kompisar omkring sig som hjälper en på vägen vilket är positivt och bra! Hur som helst…

  Jag tänker på dig en hel del ska du veta. Du lärde mig så mycket och det utan att det var din egentliga uppgift. Jag skulle ju undervisa dig i SO och det tycker jag ändå att jag lyckades bra med om jag får säga det själv, men det här ska ju handla om dig så lyssna nu:

  Ibland har man som lärare förmånen att möta alldeles speciella personer. Att möta personer som vill och försöker sitt absolut bästa och som, trots att saker ibland är övermäktigt, faktiskt fortsätter att kämpa är något som jag känner stor respekt för. Såna personer fastnar lite extra i ens hjärta och både nu och då kommer jag att tänka på vilken tur jag haft som lärare att jag fått möta en sån person som trots att den är ett barn… okej då… en ungdom kan påminna och utmana oss vuxna i att bli ännu bättre på att skapa bra förutsättningar för alla i skolan. I mötet med dig har jag fått med mig kunskap som jag har nytta av varje dag i mitt arbete. Jag har försökt sammanfatta det i 10 punkter som jag så här på din 18-årsdag vill dela med mig av till dig:

1.     Även den som inget säger, säger mycket!

Min lärdom: Ord är inte det enda sättet att kommunicera på. Titta på kroppsspråket.

2.     Även ett minimalt kroppsspråk säger något!

Min lärdom: Titta ordentligt och lär dig att tyda signaler du får. En blick, axlar som åker upp, en lätt nickning, ett snett flin, händer som lämnar tangentbordet. Små små rörelser som faktiskt syns om man tittar ordentligt.

3.     Som man frågar får man svar!

Min lärdom: Det som är självklart och tydligt för mig behöver inte vara det för en annan. Lämna inget tolkningsutrymme om du vill ha bra svar! ”Det stod inte i frågan” är en tydlig signal och alldeles för ofta stämde det dessutom och det gick upp för mig att man såklart kunde tolka frågan som du gjorde vilket gjorde att jag var tvungen att bli bättre på att ställa frågor. Det här med att brodera ut texten var inget du gillade direkt, men med rätt fråga kunde vi få till det. Minns du boken du skulle övertyga mig om att läsa? Vi gick från fyra meningar till en sida innan jag kunde tänka mig att läsa boken.

4.     Att inte delta eller stanna hemma betyder inte nödvändigtvis att man inte vill delta eller att man vill stanna hemma!

Min lärdom: Se till att det är tillräckligt tryggt för alla att vara med. Det är mitt ansvar och jag kan göra mycket för att det ska bli så. Ibland funkade det att prata dagen innan och ibland funkade sms bäst. 

5.     Att inte arbeta kan betyda att man är klar, har kört fast eller inte förstår frågan!

Min lärdom: Ta reda på hur det ligger till och dra inga egna förhastade slutsatser.

6.     Att inte veta vad, hur, när, vem, var och varför kan förstöra en hel dag!

Min lärdom: Så klart man vill veta!! Det är dessutom något alla mår bra av att veta så se till att sådan information finns.

7.     Total tystnad kan betyda att man tänker!

Min lärdom: Ta reda på om det är det personen gör och vänta i så fall till personen tänkt klart. Du märker om personen tänkt klart för då kommer ett svar. Jag väntade 25 minuter (ja, jag tog tid) när du skulle lösa en ekvation i huvudet. Du tänkte först, sen skrev du och när jag frågade om du var säker på att det var rätt svar så nickade du utan tvekan. Du hade rätt svar, men inte den effektivaste metoden. För mig spelade det ingen roll. Kan man tänka en sån lång ekvation i huvudet och sen komma ihåg den och skriva ner den…wow säger jag bara!

8.     Lösningar som presenteras från vuxna är inte alltid bra!

Min lärdom: Om en sak inte funkar, hitta en annan lösning. Det är ingen lösning om det inte funkar. Det är inte de vuxna som bestämmer om lösningen är bra utan det är personen som behöver en lösning som bestämmer det. Dessutom kan olika personer behöva olika lösningar.

9.     Att få prata om något man tycker om är viktigt!

Min lärdom: Lyssna och utgå från något som intresserar och är viktigt för personen så kanske personen kan tänka sig att lyssna på dig. Jag kan massor om dataspel och vad som är viktigt att tänka på som förälder när ens barn gillar att spela tack vare dig, dessutom kan jag det både på engelska och svenska.

10.  Att inte bli förstådd gör ont!

Min lärdom: Ibland måste man som vuxen acceptera och förstå att man inte förstår allt och vara ärlig med det, men ändå på ett ärligt sätt stötta och hjälpa ändå. När man erkänner att man inte kan allt eller förstår allt så blir det lättare att mötas och lättare för en person att våga förklara.

Avslutningsvis vill jag bara säga:

Omge dig med människor som vill förstå och som också förstår att de inte förstår.

Öva på svåra saker i lagom takt och ta emot stöd och hjälp från personer du litar på och känner dig trygg med.

Det är inte givet i alla situationer att det är du som ska ändra på dig, utan ibland är det faktiskt andra som ska ändra på sig för att dina styrkor och resurser ska komma fram ordentligt!

Stort grattis på din 18-årsdag.

///Mvh Ida Lenneman

Tack #afkVarberg18!

Temat var "En hel organisation" och tanken om att alla i kedjan behövs och måste ta sitt ansvar för att eleverna ska må väl och utvecklas så som läroplanen beskriver är oerhört viktig. För att detta ska fungera krävs det tillit från och åt alla håll. Givetvis gör vi det med eleverna i fokus hela tiden.

Mitt fjärde #afk är över. Jag har längtat i ett år efter de två konferensdagarna då min erfarenhet från tidigare år är odelat positiv. Jag har en skräckblandad förtjusning att sitta i grupper med nya människor och att sitta stilla långa stunder är inte heller min grej, men just på #afk är det just detta som är positivt! Att möta nya människor som vill dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper och att sitta stilla och lyssna och bli inspirerad är verkligen inget att gnälla över! Att dessutom få med sig nya tankar in i nästa läsår är mycket positivt.

Att vara på en konferens där professionellt arbete blandas med humor och många skratt, delta som medskapare och att ta ansvar för att bidra med olika perspektiv och träffa både nya människor och göra kära återseenden med kollegor från andra delar av Sverige är ett ultimat sätt att avsluta ett läsår på.

Tack till Skolsmedjan som anordnar konferensen. Ni ger förutsättningarna till detta på ett exemplariskt sätt. Att ni hittar föreläsare som alla bidrar med sitt perspektiv och samtidigt tänker till på grupper och diskussionsfrågor som i slutändan bildar en helhet är inte ett lätt arbete. Att ni dessutom lyckas få både nya och gamla deltagare att känna sig välkomna och delaktiga är underbart.

Vi ses nästa år! (hoppas jag!)

///Med vänlig hälsning Ida Lenneman

Framåt ska vi!

Ännu ett läsår har gått. Det är något speciellt att få ta emot nya sjuor. Allra helst hos oss där vi jobbar årskursvis och just har lämnat nior. Man ser likheter och man ser skillnader. Man slås varje gång av hur stor skillnad det är på en elev i år sju och en elev i år nio. Personligen upplever jag att jag kan känna ett lugn. Ett lugn därför att jag vet att jag har tre år på mig att arbeta och göra mitt allra bästa för varje elev som råkade hämna under mina vingar.

Om jag har utmanats under året? Definitivt!! Ibland till bristningsgränsen, men samtidigt är det ju det som gör det här jobbet så kul. Att få vara med på unga människors resa är verkligen en förmån! 

De vanligaste frågorna jag får när jag säger att jag arbetar som lärare är: Hur kan du vara lärare? Hur orkar du? Är det inte jobbigt? Är inte ungdomar värre nu för tiden?

Mina svar på det är alltid: Jag älskar att vara lärare! Jag orkar! Det är jobbigt, men sååå värt! Ungdomar är barn av sin tid och jag tror inte ett dugg på att det var bättre förr...kanske annorlunda, men inte nödvändigtvis bättre!

Varenda unge har kämpat och gått framåt. Givetvis har alla inte nått lika långt, men alla har gått framåt. Alla kanske inte når hela vägen, men alla går framåt. Det är väl framåt vi ska eller???

När jag kommer tillbaka efter semestern i höst så kommer jag att möta mina raringar igen. Då är de åttor och vi "levlar upp" ett snäpp. Kraven ökar både socialt och kunskapsmässigt. Det blir roligt för nu vet vi så mycket mer om våra elever än vad vi gjorde i höstas. All den kunskapen kan nu användas till att möta, nöta och stöta vidare. Var och en jobbar med sitt och utifrån sina förutsättningar. Ingen står kvar. Alla går framåt. Det är väl framåt vi ska eller???

Är allt ultimat och perfekt? Är förutsättningarna alltid de bästa? 

Absolut inte! Men vad hjälper det att fokusera på det i det dagliga arbetet? Med eleverna i fokus måste vi göra det vi kan med de premisser vi har. Här och nu. Hela tiden. För det ÄR framåt vi ska!

///Ida Lenneman

Till dig som är elev

Jag är lärare. Jag tycker om mitt arbete. Jag möter alla sorters elever. Ni är unika och bjuder på olika utmaningar varje dag. Jag vill förklara hur jag tänker kring mitt arbete och min förhoppning är att du ska se att även om det känns svårt och tufft så finns det möjligheter att nå långt om man bara vågar och om man verkligen vill.

Jag kan inte lova perfektion, men jag kan lova att jag alltid ska göra mitt bästa.
Jag kan inte förstå allt, men jag ska verkligen försöka förstå.
Jag kan inte vara med dig hela tiden, men jag ska vara där så ofta det går och så länge du behöver.
Jag kan inte förutse allt, men jag ska se till att du är så förberedd du kan vara.
Jag kan inte ha alla lösningar på en gång, men jag kan lova att försöka hitta dem.
Jag kan inte ha alla svar, men jag kommer att försöka ta reda på dem tillsammans med dig.
Jag kan inte alltid ge dig exakt det du behöver, men förhoppningsvis kan jag ge dig tillräckligt.
Jag kan inte alltid göra rätt, men när jag gör fel så kommer jag att stå för det och försöka igen.
Jag kan inte ta bort det som är svårt, men jag ska ge dig verktyg och strategier så att du kan klara det.
Jag kan inte höra och se allt, men när du berättar så lovar jag att verkligen lyssna och se.
Jag kan inte veta hur du tänker eller känner, men om du berättar så lovar jag att möta dig.

Vi har tre år på oss att jobba tillsammans. Målet är att du ska kunna välja väg efter de tre åren och att du ska känna att du kan stå på egna ben på den vägen. Vi kommer ibland att ha motvind och ibland medvind och gör vi det ihop så kommer det att gå bra. Jag kan inte tvinga dig till någonting, men jag hoppas att du kan lita på att jag vill ditt bästa och att du då väljer att följa. Du är anledningen till att jag tycker om mitt arbete.

///Ida Lenneman

#afk: Insprirerande input!

Mitt andra #afk och jag är så fylld av tankar och som jag skulle vilja sätta ord på.
Det första jag kommer på är: Inspirerande input!
Det andra jag kommer på är: Tack!

Formen för #afk är värd att nämnas. Föreläsningar som varvas med aktivt arbete och möten med kollegor från olika delar av landet är verkligen givande. Dels för att man får lyssna och dels för att man får testa sina egna pedagogiska tankar ihop med andra. Man får också ta del av hur andra arbetar och tänker vilket är mycket intressant.

Temat på #afkLinkoping16 var Inkludering och Motivation. Varje föreläsning, lång som kort, handlade om det på ett eller annat sätt. Att få ett smörgåsbord med olika input och perspektiv kring ett tema gör att man börjar tänka, vrida, vända, ifrågasätta, planera och titta på sin egen verksamhet. Hur gör vi och varför? Bör vi fundera mer på det här? Förändra något? Är det bra som det är? Hur vet vi det? Hur gör vi det?
När man sedan i smågrupper får dela sina tankar och höra andras tankar skapas en helhet.

Att det dessutom är två dagar gör att man hinner börja tänka klart. Det är inte en timma och sen är det klart. Man hinner tänka och sätta ord på saker och man gör det ihop med andra. Det är en styrka!

Arbetsglädjen, motivationen och den positiva andan som Skolsmedjan ihop med de som föreläser skapar på #afk smittar av sig och sprider sig. Anledningen till att jag valt att arbeta med det jag gör stärks och känslan av att vara på rätt plats växer. Eleverna förtjänar lärare som brinner och vill utveckla både dem och sig själva!

Har man aldrig varit på ett #afk så rekommenderar jag verkligen att man tar chansen att åka på ett. Nästa chans för det är den 19-20 juni 2017 i Varberg. Det är världens möjlighet att avsluta läsåret full med energi och motivation istället för trött!

///Ida Lenneman

En splittrad lärarkår?

I dagens tidning kunde man läsa den här insändaren: "En splittrad lärarkår"

Ja....kanske har kåren blivit splittrad, men jag tror inte att det beror på att de som inte är förstelärare får slita ensamma i sitt anletes svett i våra klassrum medan förstelärarna "sysslar med annat" som är långt bort från våra elever. Jag tror att splittringen handlar om och håll i er nu...missunnsamhet och prestige!

Jag sökte en tjänst som förstelärare med särskilt uppdrag. Ansökan och CV skickades in. Jag var på intervju och min känsla var att äntligen satsar man på lärare och äntligen tar man tillvara på våra kunskaper, erfarenheter och kompetenser! Det var fritt för alla att söka, men alla kunde inte få tjänsten...såklart! Jag blev glad då jag fick den och jag kände att jag fick en chans att bidra med mer än jag tidigare haft möjlighet till då uppdraget ser ut som det gör. Jag valde att ge mig själv chansen att få göra det. Min inre motivation driver mig framåt och det kommer jag aldrig att skämmas för. Jag kommer heller aldrig att döma de som valde att inte söka utan jag väljer att se det som att de som valde så har andra prioriteringar i arbetet och väljer att lägga tiden på det.
  I min tjänst så undervisar jag i SO-ämnena 60% och där ingår även mentorskap i en klass. Resterande 40% ägnar jag åt att handleda kollegor, stötta elever, läsa in mig på litteratur och rapporter som kommer, sprida goda exempel och pedagogiska tips, följa skoldebatten, planera och arbeta med skolans lärandegrupper, göra lektionsbesök och tillsammans med våra rektorer och övriga förstelärare jobba för att hela vår skola ska utvecklas framåt.
  Jag trivs jättebra med att ha det så och jag känner att jag bidrar med det jag kan för att våra elever ska utvecklas och må bra och få goda resultat så att de klarar sig i framtiden och jag gör det både i klassrummet och i skolan som helhet. Jag tror inte att skattebetalarna känner att skattepengarna de betalar för att min tjänst finns är till ondo.

Problemet, splittringen som det talas om, är att lärarkåren i sig inte riktigt tillåter att vi är bra på olika saker och att olika saker ska få lyftas fram. Vi ska vara samma, lika, alla...fast alla vet att vi inte är det. Självklart är vi olika bra på våra arbeten. Vi är intresserade av olika saker och vi har olika styrkor och erfarenheter. På de flesta arbetsplatser finns möjligheten att arbeta med olika saker och beroende på vad du söker och får så har du också möjlighet till olika lönepåslag. Varför skulle det vara konstigt inom skolans värld? Om man inte kan ta till sig detta får vi problem och ja...en splittring! Att ge förstelärarna eller de som får ta del av LLL nu när det blir klart snart "skyllen" för att man själv tappar motivationen är att frånsäga sig det egna ansvaret för det jobb man gör. Precis som att vi arbetar hårt för att lära våra elever att den effektivaste formen av motivation kommer inifrån en själv så måste det också gälla oss som arbetar i skolan. Huruvida en lärare känner sig motiverad på sitt arbete kan inte ställas i relation till andras prestationer eller uppgifter.
  Istället för att kritisera och ondgöra sig över förstelärare så kan man välja att se att de har fått tiden för att även gör mitt eget arbete bättre, lättare och mer givande. Man kan välja att öppna upp för det och ta emot det. Man kan också välja att titta på de som får ta del av LLL och se vad de faktiskt gör och sen inspireras av det och därmed utvecklas själv. Om man väljer så kommer vi att få en positiv utveckling som definitivt kommer att gynna våra elever.
  Om lärare vänder sig mot varandra och skriker "Splittring!" och "Det går en kil genom kåren!" så är det inte konstigt att andra blir kritiska. I lärarkåren måste vi stötta varandra och se att vi kan bidra till att höja vår egen status i samhället genom att välkomna satsningar som görs på oss och låta varandra vara bra.

///Ida Lenneman

Vem ska göra det om inte vi?

De kom hit för två år sedan som små och faktiskt ganska nervösa sjuor. Nu är de rutinerade och medvetna nior. Så här i läsårsstart och efter utvecklingssamtalen får man verkligen bekräftelse på att två års hårt arbete med både individ och grupp gett resultat. Jag tittar med stolthet på min mentorsklass och på mina undervisningsgrupper i SO och känner mig trygg med att mina elever kommer att fixa nästa steg, gymnasiet. Eleverna ska vara rustade med kunskaper, strategier för inlärning och på ett socialt och känslomässigt sätt känna sig redo för att lämna oss på grundskolan. Jag har till juni på mig ihop med eleverna att fixa det! Jag ska verkligen göra mitt bästa för att de ska lyckas. Jag tycker verkligen om mitt jobb och jag upplever positiva möten med elever och kollegor varje dag. Jag ser utveckling och jag får vara med i barn och ungdomars lärandeprocess och personlighetsutveckling. Jag får möta föräldrar som efter bästa förmåga vill sina barns bästa. Självklart finns det baksidor med jobbet, men vilket yrke har inte en baksida? Jag svarar med stolthet att jag är lärare om någon frågar. När de sen frågar om jag verkligen trivs med det "med tanke på hur man hör att det är i skolan nuförtiden" svarar jag alltid att jag har världens bästa jobb och att jag absolut inte skulle vilja göra något annat.

Samtidigt som jag går med den här känslan av stolthet över både mitt yrke och mina elevers utveckling så brottas jag med mina känslor kring kritiken som den svenska skolan får i media i princip dagligen.
  Jag förstår att kritiken inte är personlig och jag förstår, och tycker, att vi som jobbar i skolan måste ta till oss av kritiken på något sätt och såklart göra något åt det missnöje som finns med skolan. Samtidigt känns det oerhört orättvist att så många andra än lärare och annan skolpersonal verkar tycka att de äger frågan och det gör att kritiken blir svår att bemöta. Dessutom har jag svårt att se hur vi som är personal i skolan ska kunna utvecklas och höja nivån som önskas om vi hela tiden kritiseras och uppmärksammas med negativt fokus.
  Jag önskar att fler goda exempel visas och får utrymme. Att media väljer att visa och lyfta fram personal och skolor som är framgångsrika istället för att återkommande belysa det som inte fungerar.
Jag menar givetvis inte att media ska censurera, utan givetvis ska även problem lyftas fram och granskas, men vill vi ha en vändning så måste det positiva få plats. Förtroendet från föräldrar är ju något vi i skolan är helt beroende av och det är inte sällan man hör föräldrar referera till något de läst eller sett på TV för att inte tala om vad som delas på sociala medier som ibland skapar en mycket snedvriden och enkelspårig bild av enskilda händelser. Som personal på skolan vet vi att vi inte kan ge oss in i sådana "diskussioner" då vi lyder under sekretess och värnar om den.
  Jag önskar också att personal uppmuntrar och lär av varandra. Själv är inte bäste dräng! Tillsammans kan vi lyfta både oss själva och varandra. Jobbar vi tillsammans firar vi framgångarna tillsammans. Jobbar vi tillsammans får vi också göra förbättringarna, som vi upptäcker att vi måste göra, tillsammans. Vi blir starka ihop.
  Jag önskar att vi fick berätta om framgångsrika lektioner och metoder och känna arbetsglädje och yrkesstolthet utan att andra, oftast inte skolpersonal, sågade eller raljerade över det på sociala medier.
  Jag önskar att istället för att löjliggöra tex lärargalan, pedagogpriser, utmärkelser och andra saker som finns för att lyfta fram skickliga och bra pedagoger eller hela skolor i landet så såg man det som något positivt och bra.
  Jag önskar att istället för att hela tiden förfasas över vad elever inte kan vara med och lyfta det de faktiskt kan. De som kämpar, ibland mot alla odds, blir inte hjälpta av att hela tiden matas med att de är svaga, inte når kraven, är röriga eller ibland till och med hopplösa.
  Jag önskar att vi vuxna alltid bidrog till att eleven känner sig väl bemött, förstådd och omtyckt för jag tror att det, om något, kan leda till ökade resultat.

Eleverna kan inte välja om de ska vara i skolan eller inte. De har skolplikt. Såklart har elever, efter ålder och förmåga ett eget ansvar och såklart ska föräldrarna ta ansvar för sin del...MEN...Vår plikt är att faktiskt prata positivt om skolan och verksamheten vi arbetar i. Om vi inte gör det...vem ska då göra det??


///Ida

Att ställa krav...

...är inte fel!

Tyvärr har ordet krav fått en negativ klang och det ställer till det. Att ha krav på sig i form av förväntningar och prestationer efter förmåga är något jag tror att vi växer av. Det viktiga är att vi ställer rimliga krav och att vi ställer dem med ett tydligt syfte.

Jag tror att det är mycket mer farligt att ha för låga krav eller inga krav.

Att ingen förväntar sig något av eller om ingen tror att jag ska klara saker skulle verkligen få mig att tappa motivationen. Eller ännu värre...jag får beröm för något som VEM SOM HELST skulle klara! Usch...förnedrande!

Elever vet vad som är norm. De vet vad som är rimligt att de ska kunna. Även den som har svårigheter vill klara saker som de ser att andra klarar. Att få beröm för att man klarar givna saker är inte trovärdigt. Samtidigt kämpar de med olika saker våra små raringar och för någon är beröm och uppmuntran kring en sak helt avgörande och för någon annan är det redan passerat och därför onödigt. Allt hänger på hur jag väljer att uppmärksamma det och möta det. En blick, en tummen upp är ibland bättre än ord och ibland är det precis tvärtom. Det viktiga är att det står i proportion till person och handling. Stående ovationer för att man kom i tid är inte rimligt....inte ens för eleven och definitivt inte för alla de som alltid är i tid.

Ett ärligt beröm är lika viktigt som ett ärligt och rimligt krav. Jag vill att mina elever ska känna att jag ärligt vill att de ska lyckas. Jag vill att de ska känna att kraven är ställda för att jag ärligt tror att de kan! Det rimliga är ju att det ska vara väldigt svårt att misslyckas i svensk grundskola. Det heter ju GRUNDskola och den är för alla. Självklart ska vi ha krav! Vi vill ju ha ungar som blir till rustade vuxna och för det krävs det att vi kräver saker av dem. Det viktiga är dock att vi kräver rätt saker vid rätt tid. Vi måste se vem vi har framför oss, läsa av och utmana, förvänta oss och kräva i lagom takt och på lagom nivå.

Tid? Ålder? Nivå? Visst...det är faktorer som spelar roll, men sorry....det går inte att stressa fram. Tror att det slår tillbaka direkt. Sätt eleven i fokus. Vad behöver hen just nu? Ge det! Ibland är det en paus, en klapp på axeln eller bara en stöttande blick. Ibland är det en uppstramning, ett mål eller en förväntan som faktiskt utmanar precis lagom. Ibland är det bara att vara på plats. Det är vår uppgift att se detta och göra något. Det enda vi inte får göra är att sluta kräva saker för det är samma sak som att säga "Jag bryr mig inte om dig!" och det får inte hända.

///Ida Lenneman

Period 1 är klar!

Då var första perioden av terminen klar.
Vi har kommit långt. ALLA har gjort kliv framåt. På olika sätt och olika stora, men ALLA har gjort kliv framåt. Jag är stolt. Riktigt stolt. Det värmer att se utvecklingen eleverna gör och jag är oerhört stolt över att få vara en del av den.

Målen den här terminen är att jobba vidare med tryggheten och vidareutveckling av ett språkutvecklande arbetssätt. Vi ska tillsammans kunna se att det går framåt. Information, samtal, mallar och stödstrukturer tillsammans med mycket positiv feed back är framgångsrikt. Jag ser det tydligt. Eleverna ser det tydligt. Det märks på resultaten!

Vi har också blivit med paddor den här terminen och det är verkligen ett lyft! Personligen skyndar jag långsamt och väljer med omsorg hur och när vi ska använda dem och jag ser många fördelar med det. Gillar också hur eleverna visar och kommer med smarta lösningar på saker jag inte har fått kläm på än. De gör det utan att mästra eller på något sätt verka överlägsna. De gör det för att de kan och vill visa. Jag låter dem gärna. Kommer med motfrågor, problematiserar och utmanar. Vi hittar en gemensam lösning. Målet vi har haft i ämnesgruppen är att paddan ska finnas med i varje arbetsområde och på ett sätt som gynnar både inlärningen och den formativa bedömningen. Känns bra att vara på G!

Eleverna börjar bli riktiga tonåringar. Det märks. Den typiska tröttenheten och samtidigt det brinnande engagemanget. Det är bara att hänga med. Det är okej att vara trött, men vi måste hitta engagemanget. En viktig nyckel. Inte fastna i tröttheten! Se bakom den. Där bakom finns något viktigt.

Frågor. Jag ställer mycket frågor till eleverna. Jag vill veta. Jag vill förstå. Om jag ska nå fram måste jag ställa frågor så att jag förstår premisserna. När jag har svar så prövar jag. Många gånger och på olika sätt. Ibland når jag fram och ibland måste jag ställa fler frågor och pröva om. Jag sätter mig själv åt sidan och eleven i fokus och jag vägrar ge upp letandet efter svaren. Jag tror verkligen att svaren finns hos eleven själv.

Nu är det höstvila. Eleverna har förtjänat den. Jag hoppas att de vilar. Jag säger till dem att jag tycker att det är viktigt att de vilar. Efter lovet drar period 2 igång. Fullt ös fram till jul! Och jo...jag ler...jag ler många gånger före jul!

///Ida Lenneman

Utmana, öva, anpassa --> MÅL

Det är helt fantastiskt att se eleverna när de leder sina utvecklingssamtal! De berättar, förklarar, visar och beskriver sin skolsituation för sina föräldrar. Vissa bjuder på stor självinsikt, medan andra behöver lite hjälp på traven. ALLA har tankar om vad de ska jobba vidare med och vad de behöver satsa på.
De har förberett sig, de har övat och de har tänk till och det märks!

Det är också intressant att möta föräldrarnas frågor. De visar på olika sätt stor omsorg för sina barn och vill att de ska komma framåt. De visar att de vill hjälpa till och stötta efter sin förmåga och de är måna om att det ska gå bra för sina barn.

Mitt i det där står jag! Jag ansvarar för eleven, hela elevens skolsituation. Jag är länken mellan skolan och hemmet. Jag är mån om eleven och hens kunskaper likväl som eleven och hens mående. Samtidigt är jag mån om att vårda relationen med elevens föräldrar eftersom de är oerhört viktiga samarbetspartners i arbetet med eleven. Vi ska hitta rimliga och utvärderingsbara mål tillsammans för att eleven ska nå sin fulla potential. Vi ska skynda långsamt så att det blir rimligt för att eleven att nå sina mål. Jag vet nu vad var och en behöver för att ta kliv framåt. Jag ska göra mitt bästa för att utmana, ge tillfällen att öva och anpassa så att det blir möjligt. Jag ser det som en viktig uppgift och jag vill att vi (alla tre parter) vid nästa utvecklingssamtal ska kunna se och känna framstegen och känna oss nöjda.

Oavsett om eleven behöver utmanas mer, öva mer eller få anpassningar för att nå sina mål så är det eleven som är i fokus när vi har våra utvecklingssamtal. Precis så vill jag att det ska vara.

Att få starta tryggt...

...är så viktigt och med små medel kan man komma långt!

Att starta positivt är något jag är angelägen om att eleverna ska få en chans att göra. Oavsett hur det såg ut förra läsåret så är det nytt nu och det betyder att alla ska få en chans att "ta nya tag".
  Min mentorskollega och jag lade mycket tid att förbereda våra elever på starten. Förutom att kicka igång vår facebookgrupp, som vilat under sommarlovet och som vi har för våra eleverna och deras föräldrar så satsade vi på information i god tid. Vad?, När?, Hur?, Hur länge?, Varför?, Vem/Vilka? och Sen? fanns med, påminnelser och individuella sms för att fånga upp elever som vi vet kan tycka att skolstarten är nervös var ytterligare en viktig del. Nu när vi kommit igång tycker vi oss kunna se att det föll ut bra och positivt. Vi har även fått positiv föräldrarespons på att det vi gjorde var viktigt. Sånt gör mig övertygad om att ordet CURLING inte passar in alls när man pratar om att göra skolan till en positiv och trygg plats. Att ta hänsyn till olika behov kan aldrig vara curling. I min värld är det omsorg, professionellt och inkluderande. När jag dessutom vet om att det är helt avgörande för vissa så ser jag inte hur man skulle kunna hoppa över att göra det.
  En annan sak som vi valde var att alla elever hade samma platser i vårt hemklassrum. De ska få sitta så nu lite i början innan vi gör om. Bättre att ha sin plats, känna in sig igen och starta upp i de olika ämnena och SEN byta platser.
  Det sista jag vill nämna som en viktig del i att starta tryggt är att "som vanligt" icket är att underskatta! Jag är som vanligt, salen är som vanligt och rutinerna är som vanligt! Ska något ändras gör jag det när eleverna är med och inte som en enda stor överraskning precis i starten.

Just nu är vi mitt uppe i förberedelser av terminens utvecklingssamtal som ska hållas på tisdag. Vi ser och märker att eleverna är medvetna om sina styrkor och vad de vill satsa på. Det är roligt att se att de tagit till sig formen med elevledda utvecklingssamtal och de är måna om att deras samtal ska bli bra. Det absolut mest tillfredsställande att se är att de ser sig själva på ett så tydligt sätt. De ser att olika saker påverkar deras prestationer och de hittar både kunskapsmål och sociala mål som kommer att leda dem framåt!
  När samtalen är genomförda är det bara att fokuserat framåt och ge järnet för att vi gemensamt ska nå de nya målen.

///Ida Lenneman

Lugnet före semestern!

När eleverna har lämnat skolan för läsåret och man får tid att efterarbeta och utvärdera, fixa, planera och tänka framåt njuter jag. Det blir liksom ett lugn före den efterlängtade semestern som jag behöver för att varva ner i lagom tempo.
  Det känns skönt att veta att man ligger i fas inför hösten! Det är ett sätt för mig att faktiskt kunna njuta av semestern till fullo.
  Första arbetsområdet för terminen är i det närmaste klart. Papper är utrensade. Elevmaterial är förberett. Skrivbordet är välstädat och avtorkat. Sammanställningar och upplägg på mina ansvarsområden finns planerade. Provschema är klart och väntar på att fyllas på. Kaffemuggar är diskade. Mailen är inställt på autosvar och jag ska strax logga ut och gå hem.
  Inget "hänger över" mig. Jag är klar och jag har koll på vad som ska hända när vi drar igång igen. Jag är förberedd. Det gillar jag.
  I augusti väntar ett nytt läsår och nya tag. Mina sjuor är då åttor. Jag ser fram emot det!

Trevlig sommar!

///Ida Lenneman

Ett läsår går fort!

Då har det gått ett läsår. Våra små sjuor har vuxit, utvecklats och lärt sig massor. De har under året känt på ökat ansvar med allt vad det innebär, de har lärt känna flera nya kompisar och nya lärare och de har kämpat med skolarbete i olika ämnen och i olika ämnesområden. Jag är imponerad över deras arbete och utveckling. Jag är stolt över dem var och en. Ingen står på samma ruta som i höstas. Alla har gått framåt på ett eller annat sätt.

Jag har lagt stort och mycket fokus på relationsbyggande under läsåret. Mentorssamtal, vägledande samtal och snabb och regelbunden feed back. Sms är bra! Jag vill att eleverna ska känna att jag bryr mig om dem. Inte bara om deras betyg utan om dem som personer. Jag tror på att det är en framgångsfaktor i det fortsatta arbetet med eleverna. Mående först och skola sen. (Här får ingen tro att jag inte tycker att skolan är viktig för det gör jag, men om man inte mår bra tror jag inte att man kan prestera bra heller. Det är anledningen till att jag skriver som jag skriver.)
  I relationsarbetet har jag även prioriterat att vårda föräldrarelationerna. Tillgänglighet och snabb återkoppling är något som leder till trygga föräldrar. Föräldrar som är trygga och känner tillit bidrar till att arbetet med eleven blir lättare.

Förutom detta har ett stort fokus legat på att ge eleverna tydliga premisser. Att tydliggöra målen, att arbeta formativt och använda mallar och exempel för att det ska bli tydligt vad som krävs är något som genomsyrat hela läsårets arbete på SO-lektionerna. Jag har verkligen satsat på att varje lektion ska vara en del av en helhet och jag har lagt tid på att vägleda och visa på HUR man gör. Vi har nött och stött och jag känner mig mycket nöjd med elevernas resultat när jag tittar på totalen. Att jobba inkluderande, att skapa en lärmiljö där alla känner sig trygga är grunden. Att sedan hitta varje elev där hen är just nu är en stor utmaning. Jag gillar den utmaningen!

Var det här svårt? Har du en idé på hur vi ska göra? Berätta mer! Förklara för mig hur du tänker. Kan jag hjälpa dig? Vilken hjälp skulle du vilja ha? Du fattar ingenting eller du tycker att just det här är svårt? Vad säger ni i er grupp? Skulle du vilja ha hjälp med det här? Ska vi lösa det tillsammans? Hur gör vi då? Kan vi testa det här nu och sen ser vi om det var ett bra sätt? Fundera på när det blir bäst för dig så ordnar vi det. Är det svårt att välja? Chansa! Snyggt jobbat! Jag ser att du har ansträngt dig!

Jag behöver elevens tankar för att komma vidare. Jag vill veta vad eleven tycker och tänker så att vi kan mötas.

Som komplement till det egna arbetslaget är jag tacksam över det utvidgade kollegiet på Twitter och i olika grupper på Facebook som berikar mitt arbete. Det finns så många bra och skickliga lärare i landet och att få ta del av och inspireras av andras tankar och idéer är en förmån. Att lära av andra är coolt! Att dela tankar och diskutera pedagogiska frågor utvecklar och ger perspektiv. Att någon annan uppskattar det jag kan och vill lära av mig är en förmån.

Nu återstår skolavslutning imorgon och sen planering och lite eget fixande innan det är dags för semester. Nästa läsår är våra små sjuor rutinerade åttor! Det ska bli spännande att fortsätta arbetet ihop med dem och deras föräldrar. Det ska även bli spännande att fortsätta arbetet med att utveckla de fyra SO-ämnena och arbetsområdena. Vi påbörjar 1-1 med iPads från och med hösten och det ser jag fram emot.

Trots all kritik den svenska skolan får i media så är det med stolthet jag ser tillbaka på detta läsår. Jag vägrar böja mig, jag vägrar bli trampad på. Jag är stolt över mitt yrke och jag tror på det jag gör. Jag gör det jag gör med Eleven i fokus. Eleverna förtjänar det.

///Ida Lenneman