Appropå mobilerna...

På riktigt? Jag tror inte att det är sant!

Hur kan man på allvar tro att det kommer att bli studiero och bra arbetsklimat i våra salar om man förbjuder mobiler i skolan?

Jag ser INGET bra med ett sådant förbud!
Mobilerna finns, mobilerna är bra för att de är just mobila och mobilerna öppnar möjligheter för både eleverna och mig i klassrummet! Vi kommer ut i världen snabbt och vi kan ta reda på fakta snabbt och vi kan tillsammans hitta bra arbetssätt med hjälp av mobilerna. De har nämligen samma funktioner som både datorer och paddor....ska vi förbjuda dem också??? Läraren måste få använda de olika verktyg som finns idag och visa eleverna hur de fungerar så att de kan hantera dem i olika situationer. Det är i samarbetet med oss eleverna utvecklar detta. Detta står till och med i läroplanen och man behöver bara läsa i början för att hitta stärkande argument MOT mobilförbud!

Skolan har i uppdrag att överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan ska förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver. Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ. (Lgr11 Kapitel 1)

När man sedan läser kursplanerna i mina ämnen (SO) så hittar man det snabbt igen, här ett exempel från Samhällskunskapen.

Genom undervisningen i ämnet samhällskunskap ska eleverna sammanfattningsvis ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att...

...söka information om samhället från medier, internet och andra källor och värdera deras relevans och trovärdighet,

Man hittar fler exempel där mobilen som verktyg fungerar alldeles utmärkt att använda, men jag orkar inte dra alla här.

När jag nu ändå är igång och skriver så tycker jag samma sak om ordningsbetyg. Jag ser INGA funktioner med sådana betyg! De får inte stå med i slutbetyget, de ska inte skrivas in som E-A, utan de ska skrivas som omdömen och tas bort till slutbetyget....vad är då poängen??? Redan nu och hela tiden jag har jobbat som lärare, sedan 2003, har man gjort precis så i skolan när det gäller elevers uppförande. Fast i skolan kallar vi det inte för uppförande eller ordning, vi säger som de heter, Elevens sociala utveckling. Vi har skrivit omdömen, vi har ringt hem, vi har samtalat på utvecklingssamtal och ibland haft EVK:er och det har inte stått med i slutbetyget. Jag ser liksom inte skillnaden med att kalla det för ordningsbetyg annat än att man byter till ett, enligt mig, oprofessionellt namn.

Varför är jag då emot detta så mycket?

Jo...

Min fasta tro och övertygelse är att det är lärarens ansvar att skapa en god arbetsmiljö i klassrummet. Läraren måste se och möta elevernas behov och skapa goda relationer så att ett förtroende finns mellan lärare och elev. Läraren måste våga vara vuxen och sätta gränser. Läraren måste klara av att möta protester från elever på ett professionellt sätt. Läraren måste leda eleverna och lära eleverna god studieteknik. Läraren måste ge eleverna ramar och struktur för det arbete som ska göras i klassrummet. För att göra detta krävs goda kunskaper i ämnet man undervisar, goda kunskaper i pedagogik och metodik och goda kunskaper när det gäller att möta människor.

En mobil skapar inte oordning, men ett svagt ledarskap gör det. Ett ordningsbetyg löser inga problem för en elev med särskilda behov, men en bra lärare kan göra det!
  Att införa regler och förbud är inte lösningen på skolans problem. Goda ledare, seende vuxna, modiga vuxna och goda förebilder som sätter eleven i fokus tror jag kommer mycket mycket längre!

///Ida Lenneman

Det här med läxor...

...har jag funderat en hel del på. Jag har vridit och vänt och jag har försökt se det hela ur olika perspektiv.

 

Å ena sida ser jag inga problem med läxor. Å andra sidan blir jag upprörd över läxor. Allt beror på syftet med läxan och läxans karaktär. Här måste alla lärare tänka till. Vad ger jag för läxor och varför ger jag dem?

 

Personligen känner jag att jag vill jobba på dagen och sen vara ledig på kvällar och på helger. Mitt arbete är utformat så att det faktiskt går. (jobbar man t.ex. inom handels eller inom vården ser det ju annorlunda ut och man kliver in i det arbetet med de premisserna)

För mig handlar det om att jag måste planera min arbetstid så att jag kan ha lediga kvällar och helger. Jag lyckas oftast med det. Det händer såklart att även jag tar hem arbete och sitter någon kväll eller någon stund på helgen, men det hör till undantagen och oftast för att jag valt aktivt att göra det för att det passade mig och min familj bättre att det blev så.

  För mig känns det logiskt att även elever vill ha det så. Det kan inte vara meningen att man ska sitta timmar med läxor på kvällarna och på helger...eller? Eleverna har ju varit hos oss hela dagen. De har lektioner hela dagarna. Vi måste bygga lektionerna så att det inte finns arbete kvar på kvällen. Eleverna behöver fritid och vila.

 

Att plugga nya saker hemma på kvällen känns inte rimligt. Det är alldeles för många som inte klarar av det eller orkar med det. Att däremot repetera, förbereda eller befästa är en helt annan sak. Det är viktigt att göra för att kunskapen ska få fäste och för att märka om man faktiskt hänger med. Att läsa igenom en text och stryka under svåra ord, att öva glosor, att läsa 15 minuter/dag, att titta på ett klipp så att man kommer förberedd på vad som ska diskuteras på lektionen, att fundera på en fråga och ha ett förslag på ett svar/en lösning....det känns som rimliga uppgifter för en elev. Inga krav på att det ska vara rätt eller klart, inget som bedöms utan helt enkelt saker som gör att lektionen och arbetet blir bättre när man väl ska arbeta i klassrummet.

 

Ofta hör jag föräldrar säga att de tycker att barnen har för LITE läxor. Kanske vill man se vad ens barn håller på med i skolan? Kanske vill man hjälpa till och stötta? Kanske för att man själv hade det och därför vill man att det ska vara så nu?

 

Jag tänker att det är viktigare att prata med sitt barn om skolarbetet och viktiggöra skolan och arbetet de gör där. Enkla frågor som:  Vad är lätt? Vad kämpar du mycket med nu? Ska vi titta på klippet ihop. Får jag se dina böcker? Vad känner du dig nöjd med? Vill du ha hjälp? Spännande! Kul! Bra kämpat!

 

Vissa föräldrar tar såklart upp att barnen har för MYCKET läxor. Kanske tycker man själv att de är svåra? Kanske blir det mycket bråk om läxor?

 

Det är ju svårt att blidka alla och eftersom jag i första hand jobbar med eleven så väljer jag elevens   perspektiv: Hen har varit i skolan hela dagen och kämpat med skolarbetet. Hen är trött efter en skoldag. Möjligvis kan man repetera, förbereda eller befästa, men så mycket mer ska hen inte behöva göra.

 

Om själva jobbet sker i klassrummet, där utbildade lärare finns, så ska ingen heller behöva BETALA för att få hjälp med sina läxor. DÅ ÄR LÄXAN FÖR SVÅR!!! Jag skäms för skolan när jag hör föräldrar prata om att de betalar privat för att deras barn ska få hjälp med skolarbetet. Då har vi misslyckats!

  Ingen förälder ska behöva känna att det är för svårt att hjälpa sina barn och inget barn ska behöva känna sig dum eller dålig för att läxan var för svår eller för att den inte blev gjord. Skickar man hem något ska det vara en fullt överkomligt uppgift med ett tydligt syfte. Det ska finnas en början och ett slut och det ska gå att klara den helt på egen hand och på rimlig tid. Oavsett ålder!

 

Det finns EN läxa som jag tycker att skolan absolut kan och ska kräva att föräldrar ställer upp på dock. Det är läsläxan! Läsningen/läsförmågan är huvudnyckel i skolan och den behöver övas, nötas och övas igen för att utvecklas. Skolan behöver föräldrarnas hjälp för läsprocessen är tidskrävande, men får vi till det så blir mycket lättare sen! Det är en läxa som vi vet att alla parter vinner på i längden, därför tycker jag om den.

 

///Ida Lenneman