Appropå mobilerna...

På riktigt? Jag tror inte att det är sant!

Hur kan man på allvar tro att det kommer att bli studiero och bra arbetsklimat i våra salar om man förbjuder mobiler i skolan?

Jag ser INGET bra med ett sådant förbud!
Mobilerna finns, mobilerna är bra för att de är just mobila och mobilerna öppnar möjligheter för både eleverna och mig i klassrummet! Vi kommer ut i världen snabbt och vi kan ta reda på fakta snabbt och vi kan tillsammans hitta bra arbetssätt med hjälp av mobilerna. De har nämligen samma funktioner som både datorer och paddor....ska vi förbjuda dem också??? Läraren måste få använda de olika verktyg som finns idag och visa eleverna hur de fungerar så att de kan hantera dem i olika situationer. Det är i samarbetet med oss eleverna utvecklar detta. Detta står till och med i läroplanen och man behöver bara läsa i början för att hitta stärkande argument MOT mobilförbud!

Skolan har i uppdrag att överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan ska förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver. Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ. (Lgr11 Kapitel 1)

När man sedan läser kursplanerna i mina ämnen (SO) så hittar man det snabbt igen, här ett exempel från Samhällskunskapen.

Genom undervisningen i ämnet samhällskunskap ska eleverna sammanfattningsvis ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att...

...söka information om samhället från medier, internet och andra källor och värdera deras relevans och trovärdighet,

Man hittar fler exempel där mobilen som verktyg fungerar alldeles utmärkt att använda, men jag orkar inte dra alla här.

När jag nu ändå är igång och skriver så tycker jag samma sak om ordningsbetyg. Jag ser INGA funktioner med sådana betyg! De får inte stå med i slutbetyget, de ska inte skrivas in som E-A, utan de ska skrivas som omdömen och tas bort till slutbetyget....vad är då poängen??? Redan nu och hela tiden jag har jobbat som lärare, sedan 2003, har man gjort precis så i skolan när det gäller elevers uppförande. Fast i skolan kallar vi det inte för uppförande eller ordning, vi säger som de heter, Elevens sociala utveckling. Vi har skrivit omdömen, vi har ringt hem, vi har samtalat på utvecklingssamtal och ibland haft EVK:er och det har inte stått med i slutbetyget. Jag ser liksom inte skillnaden med att kalla det för ordningsbetyg annat än att man byter till ett, enligt mig, oprofessionellt namn.

Varför är jag då emot detta så mycket?

Jo...

Min fasta tro och övertygelse är att det är lärarens ansvar att skapa en god arbetsmiljö i klassrummet. Läraren måste se och möta elevernas behov och skapa goda relationer så att ett förtroende finns mellan lärare och elev. Läraren måste våga vara vuxen och sätta gränser. Läraren måste klara av att möta protester från elever på ett professionellt sätt. Läraren måste leda eleverna och lära eleverna god studieteknik. Läraren måste ge eleverna ramar och struktur för det arbete som ska göras i klassrummet. För att göra detta krävs goda kunskaper i ämnet man undervisar, goda kunskaper i pedagogik och metodik och goda kunskaper när det gäller att möta människor.

En mobil skapar inte oordning, men ett svagt ledarskap gör det. Ett ordningsbetyg löser inga problem för en elev med särskilda behov, men en bra lärare kan göra det!
  Att införa regler och förbud är inte lösningen på skolans problem. Goda ledare, seende vuxna, modiga vuxna och goda förebilder som sätter eleven i fokus tror jag kommer mycket mycket längre!

///Ida Lenneman

Det här med läxor...

...har jag funderat en hel del på. Jag har vridit och vänt och jag har försökt se det hela ur olika perspektiv.

 

Å ena sida ser jag inga problem med läxor. Å andra sidan blir jag upprörd över läxor. Allt beror på syftet med läxan och läxans karaktär. Här måste alla lärare tänka till. Vad ger jag för läxor och varför ger jag dem?

 

Personligen känner jag att jag vill jobba på dagen och sen vara ledig på kvällar och på helger. Mitt arbete är utformat så att det faktiskt går. (jobbar man t.ex. inom handels eller inom vården ser det ju annorlunda ut och man kliver in i det arbetet med de premisserna)

För mig handlar det om att jag måste planera min arbetstid så att jag kan ha lediga kvällar och helger. Jag lyckas oftast med det. Det händer såklart att även jag tar hem arbete och sitter någon kväll eller någon stund på helgen, men det hör till undantagen och oftast för att jag valt aktivt att göra det för att det passade mig och min familj bättre att det blev så.

  För mig känns det logiskt att även elever vill ha det så. Det kan inte vara meningen att man ska sitta timmar med läxor på kvällarna och på helger...eller? Eleverna har ju varit hos oss hela dagen. De har lektioner hela dagarna. Vi måste bygga lektionerna så att det inte finns arbete kvar på kvällen. Eleverna behöver fritid och vila.

 

Att plugga nya saker hemma på kvällen känns inte rimligt. Det är alldeles för många som inte klarar av det eller orkar med det. Att däremot repetera, förbereda eller befästa är en helt annan sak. Det är viktigt att göra för att kunskapen ska få fäste och för att märka om man faktiskt hänger med. Att läsa igenom en text och stryka under svåra ord, att öva glosor, att läsa 15 minuter/dag, att titta på ett klipp så att man kommer förberedd på vad som ska diskuteras på lektionen, att fundera på en fråga och ha ett förslag på ett svar/en lösning....det känns som rimliga uppgifter för en elev. Inga krav på att det ska vara rätt eller klart, inget som bedöms utan helt enkelt saker som gör att lektionen och arbetet blir bättre när man väl ska arbeta i klassrummet.

 

Ofta hör jag föräldrar säga att de tycker att barnen har för LITE läxor. Kanske vill man se vad ens barn håller på med i skolan? Kanske vill man hjälpa till och stötta? Kanske för att man själv hade det och därför vill man att det ska vara så nu?

 

Jag tänker att det är viktigare att prata med sitt barn om skolarbetet och viktiggöra skolan och arbetet de gör där. Enkla frågor som:  Vad är lätt? Vad kämpar du mycket med nu? Ska vi titta på klippet ihop. Får jag se dina böcker? Vad känner du dig nöjd med? Vill du ha hjälp? Spännande! Kul! Bra kämpat!

 

Vissa föräldrar tar såklart upp att barnen har för MYCKET läxor. Kanske tycker man själv att de är svåra? Kanske blir det mycket bråk om läxor?

 

Det är ju svårt att blidka alla och eftersom jag i första hand jobbar med eleven så väljer jag elevens   perspektiv: Hen har varit i skolan hela dagen och kämpat med skolarbetet. Hen är trött efter en skoldag. Möjligvis kan man repetera, förbereda eller befästa, men så mycket mer ska hen inte behöva göra.

 

Om själva jobbet sker i klassrummet, där utbildade lärare finns, så ska ingen heller behöva BETALA för att få hjälp med sina läxor. DÅ ÄR LÄXAN FÖR SVÅR!!! Jag skäms för skolan när jag hör föräldrar prata om att de betalar privat för att deras barn ska få hjälp med skolarbetet. Då har vi misslyckats!

  Ingen förälder ska behöva känna att det är för svårt att hjälpa sina barn och inget barn ska behöva känna sig dum eller dålig för att läxan var för svår eller för att den inte blev gjord. Skickar man hem något ska det vara en fullt överkomligt uppgift med ett tydligt syfte. Det ska finnas en början och ett slut och det ska gå att klara den helt på egen hand och på rimlig tid. Oavsett ålder!

 

Det finns EN läxa som jag tycker att skolan absolut kan och ska kräva att föräldrar ställer upp på dock. Det är läsläxan! Läsningen/läsförmågan är huvudnyckel i skolan och den behöver övas, nötas och övas igen för att utvecklas. Skolan behöver föräldrarnas hjälp för läsprocessen är tidskrävande, men får vi till det så blir mycket lättare sen! Det är en läxa som vi vet att alla parter vinner på i längden, därför tycker jag om den.

 

///Ida Lenneman

 

 

 

Det första viktiga mötet!

Wow!!! "Fullt ös medvetslös" är bara förnamnet! 218 nya sjuor samlades i vår aula 08.15 och efter en liten kort presentation av oss i personalen samlades vi klassvis i våra klassrum. Väl på plats startades arbetet med att lära känna varandra och ge viktig information.

Hela dagen kändes bra och vi hade verkligen ansträngt oss för att skapa en trygg och förutsägbar miljö för våra nya elever deras första två dagar i skolan. Det vi hade förberett var följande:

 

1. Vi startade en Facebookgrupp för våra elever och föräldrar redan i maj så att alla som ville kunde gå med i den redan innan skolan startade. Där skrev vi ut både mail och telefonnummer till oss båda mentorer så att man kunde ringa eller maila om man hade frågor.
2. Vi hade förberett ett schema med dagens och morgondagens alla moment. Tider, innehåll och vilka vuxna som skulle vara med. Detta fick eleverna direkt så att de skulle få en bra överblick över dagarna.
3. Vi hade delat upp dagen mellan oss så att vi höll i olika punkter. Delat ansvar, men full delaktighet så att de lär känna oss båda. (vi är två mentorer/klass på vår skola)
4. Vi hade tänkt till extra på att få variation, men lugn, i schemat så att eleverna skulle orka hela första dagen.
5. Vi använde den information vi har om eleverna för att hitta lära-känna-övningar som vi tror passar grupp och individ bäst.

 

För eleverna var detta en dag FULL med nya intryck! Vart vi än gick så var det ju nytt. Korridorer, matsal, alla salar....ja...all yttre miljö! Dessutom massa nya kompisar och vuxna att hålla reda på. Förutom det så fick de en herrans massa information och min gissning är att vi får repetera och ta en del lite pö om pö framöver. Jag har all respekt för att de förmodligen är riktigt trötta ikväll. Jag tror, och hoppas, att den allra värsta nervositeten har lagt sig och att de tycker att det känns bra att komma tillbaka till oss imorgon.

 

Min känsla är att det kommer att bli tre bra år med den nya klassen! Den känslan är härlig att ta kväll med.

 

///Ida Lenneman

2014/2015, Bring it On!!

Jag gillar att starta upp och komma igång med jobb efter en ledighet. Hjärnan, som har varit på en välbehövlig vila, är med i matchen igen och det känns otroligt spännande att ta emot nya sjuor ännu en gång.

 

210 (Japp...så många elever har vi! Nio paralleller!!) nya sjuor har valt att avsluta sina tre år på grundskolan hos just oss. Det känns som en ära och som att vi har fått ett viktigt förtroende och det känns oerhört viktigt att förvalta det förtroendet på allra bästa sätt.

 

Jag ser fram emot att få introducera vår planerigspärm och vår H-tid eftersom jag är väldigt stolt över att vi har det på vår skola. Jag ser också fram emot att få påbörja nya kurser i SO och ge eleverna utmanande och utvecklande uppgifter. Ja...jag ser fram emot den här treårsperioden helt enkelt!

  Jag hoppas att eleverna vi ska få möta kommer att känna sig välkomnade och att de ska få tre bra år hos oss. Jag vet att det arbetet börjar hos oss och att vårt bemötande och vår profession kommer att vara avgörande. För elever känns ibland tre år som en evighet, men det rasslar bara till så har de tre åren gått och då vill jag att de ska känna sig stolta, nöjda och trygga! De ska känna att de gjort allt de kunde och så bra de kunde och de ska känna att de fått den hjälp och det stöd de behövde för att nå dit. Jag vill också att föräldrarna ska känna sig stolta och nöjda över sina barn och trygga med att deras barn kommer att klara nästa steg i livet.

 

Jag ser också fram emot att stöta på problem, svårigheter och trubbel för jag tror verkligen att det är viktigt för min utveckling att göra det lite då och då och i lagom doser. Tror även att eleverna mår bra av det. Vi behöver utmaningar som är lite knepiga ibland och vi behöver se att vi kan fixa att ta oss ur problem, svårigheter och trubbel om vi bara vill och hjälps åt.

 

Min mentorskollega Malin (@MRunering) och jag startade inför första träffen med vår nya klass, i maj, en klassgrupp på Facebook. Syftet med den är att vi ska kunna nå ut med information snabbt och att vi ska kunna ge tips och råd till eleverna lite då och då. Vi kommer även att lägga upp bilder på det klassen gör (efter att vi fått tillåtelse av föräldrarna såklart) och vi kommer att kunna besvara frågor från elever och föräldrar på ett väldigt smidigt sätt. Vi mentorer är administratörer och gruppen är sluten så att bara de som är med i den ser innehållet. Vi taggar inga bilder. Fler och fler går med och vi hoppas att alla går med innan första skolveckan är slut.

 

Lite kopiering, småfix och planering kvar då för min egen del, men vi ska även hinna med både lag-kick-off och James Nottingham.

Jag är redo för läsåret 2014-2015. Bring it on!!

 

///Ida Lenneman

Vad är H-tid?

H-tid står för Handledningstid och det är något som vi jobbar med på Berzeliusskolan. Jag får ofta frågor om vad det egentligen är så här kommer en liten förklaring.

 

Tiden till H-tiden tas från elevens val, skolans val och från ämnena. Ämnena bestämmer själva hur mycket tid de vill skänka till H-tiden och det har varierat lite från år till år och mellan olika ämnen hur mycket tid man vill ge.

Tanken är att eleverna ska få möjlighet till fördjupning, repetition, förstärkning och handledning under de här passen. Eleverna ska själva planera och prioritera vad de vill jobba med och hur länge.

  På Berzeliusskolan har vi NO/Teknik-inriktning, Idrottsprofil, Ma/NO-Spets och vanliga klasser. Från och med hösten kommer vi att vara en nioparallellig 7-9-skola. Ja, vi är många!

  De vanliga klasserna har mest H-tid eftersom profil, inriktning och spets redan tar tid till sina inriktingar från elevens och skolans val till att jobba med själva inriktningen. De vanliga klasserna har i nuläget haft 330 minuter H-tid/vecka och de andra klasserna har 230 minuter H-tid/vecka.

Hur går planeringen till?

Hos oss har alla elever en planeringspärm. Där finns allmän information såsom telefonnummer och mailadresser, ett kalendarie, en veckoplanering, ämnesflikar för stenciler och häften, flik för resultat och rester och en flexrapport. (flex får jag berätta om en annan gång) Pärmen tas med på samtliga lektioner.

Alla elever får pedagogiska planeringar i ämnena. De kan variera lite beroende på ämne, men det som är gemensamt är att det står vad vi ska jobba med, hur länge, vad som ska göras och när saker ska vara klart. Det står vilka mål vi jobbar med och det står när och hur examinationen går till samt vilket material som ingår i arbetsområdet/kursen/perioden. Dessa pedagogiska planeringar är grunden för elevernas planering.

Veckan inleds eller avslutas med att eleverna planerar sin vecka/nästkommande vecka i pärmen.

Här tar vi upp frågor som:

Vad gör vi i de olika ämnena?

Är det något prov?

Läxor?

Vad ska jag göra på min H-tid?

Hur lång tid uppskattar jag att det tar att göra det jag måste?

Kan jag jobba ”före” i något?

Har jag något att ta igen?

Händer något schemabrytande?

Denna planering signeras sedan av mentor. Här ska tilläggas att hela upplägget måste ses som en process och ju yngre eleverna är desto mer styrning från mentor krävs. Att handleda och fråga och ”ha koll” är otroligt viktigt så att vi inte tappar bort elever. ”Jag är klar med allt” är inte så troligt... En annan bra sak med planeringen är att föräldrar kan se och följa sitt barns lärprocess.

Frågor som jag som mentor kan ställa när jag kollar av planeringarna:

Är det verkligen rimligt att du ska jobba med matte hela passet? Orkar du det? Har du inget annat du också måste prioritera? Är glosor något du tycker är viktig att prioritera här? Behöver du hjälp med det? Det här skulle ju vara klart förra veckan, hur kommer det sig att du gör det nu?  Vad bra att du hade planerat att göra dina engelskauppgifter regelbundet den här perioden för nu är du klar! Känner du att du själv har koll på vad som gäller? När ska du ta igen NO:n du missade förra veckan? Vi kan väl titta på det här ihop och lägga upp en plan som blir rimlig?

När allt är planerat är det bara att köra igång!

Eleverna kommer till H-tiden med det material som krävs utifrån planeringen och de jobbar enligt planering.

Lärarens roll blir annorlunda på H-tiden. Man blir handledare till sina elever. De jobbar med olika saker och en av de viktigaste sakerna de här passen är arbetsro! Ingen får störa sig själv eller någon annan.

  Läraren handleder och ansvarar för att eleverna kommer framåt och utnyttjar tiden väl. Det är inte en ”jag får göra som jag vill-tid”, utan det är viktig och riktigt lektionstid och det måste man vara tydlig med. En förutsättning för att det ska fungera är att rätt material är med in och det får man öva och viktiggöra.

  Som mentor får man här en fantastisk chans att bygga relation med sina elever. Samtalen man har med varje individ de här passen är ovärderliga. Vi jobbar med strategier och testar oss fram. Samtalen kallar vi för Mentorssamtal och vi har sådana samtal regelbundet. Ofta utgår vi från den utvärdering som eleverna gör varje vecka i sina pärmar. ”Jag är nöjd med...” och ”Nästa vecka ska jag förbättra...” Dessa samtal genererar en kommentar i pärmen. Kan vara både ris och ros...helst ros. Föräldrarna signerar pärmen varje vecka. I pärmen kan även ämneslärare skriva.

Målet med att jobba så här är att medvetandegöra eleverna. Vad passar dig? Hur ska du göra för att nå dit du vill? Vad vill du satsa på? Eleverna tränas också i att själva ta ansvar för skolarbetet och de lär sig att tänka långsiktigt och planera upp sitt arbete. De lär sig också att vi behöver jobba med olika saker på olika sätt och de lär sig samarbete. De lär sig att hålla deadline, de lär sig att ta med rätt material och hålla ordning på sina saker och de lär sig att lära. Observera att jag skriver att "de lär sig"....återigen, det är en process på tre år. De KAN inte direkt och de behöver olika mycket stöd och olika länge.

  Min erfarenhet är att eleverna uppskattar att de fått jobba så här. De känner sig rustade för gymnasiet. De kan ta ansvar! De känner sig själva!

Finns det nackdelar med att jobba så här? Vad tror du?

                                                                                                             ///Ida

Ny läroplan - nytt arbetssätt. Sätt språket i fokus!

Jag har blivit förärad med ett uppdrag som förstelärare på Berzeliusskolan. Ett uppdrag som jag är både stolt och glad över att ha fått. Mitt uppdrag är att jobba med språkutveckling i olika ämnen, något jag tror är oerhört viktigt. Jag ska försöka förklara varför.

När vi läser LGR11, ser vi snabbt att det är en kursplan som ställer helt nya krav på våra elever. Det gör självklart, att vi också måste förändra vår undervisning. Från att tidigare i större utsträckning ha fokuserat på den rena kunskapen, ska man nu kunna använda sin kunskap genom att resonera, jämföra och analysera. Större fokus läggs då på språket, självklart.

Jag ser alldeles för många lärare som tänker att de kan jobba vidare på samma sätt som de gjort tidigare, och att det är eleverna som ska tänka nytt. Det är helt vansinnigt att tro att det ska fungera. Vi måste göra två saker: förklara för eleverna vilka krav läroplanen ställer på dem, och visa dem hur de når dit. För att göra det måste vi själva ha förståelse för det. Om inte vi vet hur eleverna ska nå kraven, hur ska vi då kunna förmedla det till dem? Och i förlängningen - hur i hela friden ska de någonsin kunna komma dit? För att hjälpa eleverna tror jag att vi måste arbeta med språket, klargöra bedömningen genom att ge exempel, använda elever som lärresurser till varandra. Helt enkelt, fokusera på vad eleven behöver. Utgå ifrån vad läroplanen säger och planera våra lektioner utifrån det. Inte tvärtom. Inte läsa in något som inte finns i läroplanen, inte köra på i gamla hjulspår. Då slutar det med uttråkade elever, trötta lärare och meningslösa lektioner. Dessutom uselt PISA-resultat även nästa gång, och elever som måste sitta på lovskola och sommarskola. Det är jobbigt att tänka nytt. Det är tufft att tvingas att se att det jag gjorde för tre år sedan förmodligen inte funkar längre. Innehållet är säkert ok, men arbetssättet är passé. Mina blygsamma förslag är som följer:

Språkutveckling 
Utforma ett ämnesmål och ett språkligt mål för lektionen. Koppla samman ämnesinnehållet med det som språkligt kommer krävas av eleven för att klara arbetsuppgiften. Om eleven ska skriva en labbrapport, lägg då tid på att visa hur en sådan ser ut. Visa på typiska språkliga drag, skriv en tillsammans, låt dem sedan skriva en i grupp. Därefter, och först då, kommer de kunna skriva en själva. Då med den de har gjort i klassen och i grupp som en mall. Ska de skriva en faktatext? Då måste du visa dem hur en sådan ser ut! Det vet de inte automatiskt. Jag har sett alldeles för många elevtexter som är reproduktioner av andra texter, där eleven tror att om man ändrar ordningen på orden i meningen, eller byter ett "och" emot ett "men", så är de hemma. Hur skriver man om ett innehåll så det blir "ens eget"? Och nu tänker säkert många: "Det är väl ändå svensklärarens uppgift". Nej, det är det inte. Det är ämneslärarens uppgift att lära eleven att skriva i de textgenrer som används i ämnet. Nedanstående punkter är i stor utsträckning grenar på det "språkutvecklingens träd".
Bedömning
Visa eleverna vad du bedömer. Hur gör man för att analysera i en text om religioner? Vilka ord är passande? Hur gör jag? Här föreslår jag att man gör ett schema med exempel att utgå ifrån. Detta kan de använda som utgångspunkt när de skriver till en början. Detta görs bäst tillsammans med eleverna. Jag har arbetat mycket med textexempel i svenska. Eleverna behöver få se hur olika texter bedöms, att då använda elevtexter är utmärkt. Se bara till att få tillåtelse av eleven.
Jag tror också på att utveckla tydliga matriser för olika arbetsområden. På det sättet kan eleverna se vad de behöver göra för att nå till den nivå där de vill vara. Sammankopplat med ovanstående textexempel blir detta ett ypperligt sätt att arbeta med bedömning. Jag tror också mycket på att använda eleverna som resurser i bedömningen. På det sättet lär de sig verkligen se vad som är viktigt i olika texter, och reflekterar över det. Detta kan de sedan knyta till sina egna arbeten.
Flippa
Ni som känner mig vet att jag är motståndare till läxor, eller rättare sagt, till läxor som inte skapar möjlighet till lärande. Istället för att ge läxor ("läs nu sidan 35-48 och svara på tio frågor") väljer jag istället att flippa lektioner. Att titta på en film eller en presentation innan lektionen för att starta tankearbetet är ett kraftfullt verktyg. Då slipper du ägna värdefull tid åt att gå igenom något som du lika gärna kan titta på innan du kommer till lektionen. Självklart kan man inte ta för givet att eleverna har förstått allt, men man kan tänka att man har startat tankeverksamhet och att förförståelsen är större.
Variation
Ovanstående punkt skapar möjlighet till variation. Att utgå ifrån något de tittat på tidigare ger dig möjlighet att låta eleverna slippa sitta i en hel lektion och lyssna. Detta är också intimt förknippat med språkutveckling. Att lyssna är viktigt, men att prata, diskutera och skriva måste du också få in under en lektion (oftast åtminstone). Jag har varit på många lektioner där eleverna inte yppar ett ord under hela passet, utan sitter tysta och lyssnar på läraren. Det skapar ingen lust till lärande, ingen vilja att lära sig mer. Hur länge orkar du själv sitta och lyssna på någon som föreläser? Försök göra lektionen rolig och omväxlande, det kommer du långt med.
Tekniska hjälpmedel 
Att använda sig av tekniska hjälpmedel i klassrummet är fantastiskt kul. Här kommer också många elever fram, som tidigare kanske inte har kunnat hävda sig. Vid många tillfällen har jag bevittnat hur elever lyser upp och plötsligt både kan och vill arbeta. Detta är ju deras vardag, varför ska vi inte använda oss av den kunskap de redan besitter och gå vidare därifrån? Jag använder t.ex. Socrative eller Mentimeter för att aktivera eleverna, se vad de har lärt sig. Här kan man även ta reda på deras förkunskaper.
Ordning och reda
Detta tråkiga, men ack så viktiga. Utan ordning och tydliga ramar kommer du inte kunna skapa trygghet och inlärningsklimat. Detta har jag haft förmånen att lära mig av den bäste (tack Ida). Utan ett positivt aktivt och lugnt klassrumsklimat kommer ovanstående punkter inte gå att genomföra.

Något som det pratas mycket om nu är kollegialt lärande. Här har man verkligen chansen att utvecklas. Du kan något, men någon annan kan en annan sak. Svälj stoltheten och försök lära dig av dina kollegor, det tjänar du på.

Peace // Malin

Till alla föräldrar!

Något som jag värderar högt på mitt arbete är goda relationer till eleverna. Jag möter dem varje dag i både klassrum och korridorer, vi nöts och stöts med varandra och vi lär känna varandra rätt så bra på tre år. Min uppgift är att lära dem så mycket jag bara kan i mina ämnen, men jag har också ett ansvar att bidra till deras sociala och personliga utveckling. Detta innebär att jag ibland peppar, stöttar och hjälper och ibland förmanar och tillrättavisar...ja...till och med kanske skäller! När man känner någon och har en relation så är det sällan ett problem. Mina elever vet att jag tycker om dem och de vet att de kan och får vända sig till mig med både roligheter och problem. Vi kan samtala och hitta lösningar ihop. De litar på mig. Anledningen till det, tror jag, beror på att jag redan från början lägger mycket tid på att bygga relation. Jag prioriterar det högt, jag tar mig tid och jag är anträffbar. Eleverna känner det och de uppskattar det.

Flera gånger, den sista tiden, har jag sett inlägg på olika sociala medier som handlar om att föräldrar lägger ut utdrag ur loggböcker, kontaktböcker eller mail från lärare som på något sätt tillrättavisat deras barn. Syftet med att lägga ut det har varit att vi alla ska förfasas över detta. De är tagna ur sitt sammanhang och ger oss inte en helhetsbild över det som hänt vilket gör det problematiskt.

En elev hade skrivit i sin kontaktbok:

"Idag har jag tramsat på lektionen. Jag vet att det är dumt och jag ska inte göra det igen"

Föräldern tyckte att detta var fel och kränkande och fick medhåll från sina vänner.

Vad var fel? Jag förstår inte!

Snälla förälder! Vi lärare måste informera dig om vad som händer i skolan. Vi kan välja olika sätt att göra det på. Ibland skriver vi, ibland ringer vi, ibland ber vi barnet berätta själv skriftligt eller muntligt, ibland kallar vi till möten...listan kan göras lång! Det finns många olika sätt. Syftet är alltid detsamma dock. Vi vill att du ska veta! Vi vill att du ska få en chans att vara med och påverka!
  För att barnen ska lyckas behöver vi samarbeta. För att kunna samarbeta måste vi informera dig om både ris och ros när det gäller ämneskunskaper och socialt samspel.
  Häng inte ut ditt barn så på nätet. Meddelandet var inte för alla...det var till dig, som förälder! Det var en chans för dig att prata med ditt barn om det som hade hänt och varför. Istället läggs det till allas beskådning och fokus blir fel. Fokus blir på läraren och orsaken till meddelandet glöms bort. Eleven görs osynlig. Varför? Vem vinner på det?

Jag lovar att lägga tid, kraft och maximal energi på ditt barn när hen är hos mig. Jag önskar att du backade upp mig när jag vill samarbeta med dig. Du är ditt barns viktigaste person. Det du signalerar är viktigt för ditt barn och för mig som arbetar med ditt barn.
  Jag peppar, stöttar och hjälper för att jag vill att ditt barn ska lyckas. Jag förmanar, tillrättavisar...ja...till och med kanske skäller för att jag vill att ditt barn ska lyckas. Tro inte att jag ringer hem för att säga att du är en dålig förälder, känn inte så. Du kan inte styra ditt barn när hen är i skolan. Det är inte ditt fel att saker händer. Det är min uppgift och skolans uppgift att vara guide för ditt barn på skoltid. Ibland kör jag dock fast och då vill jag samarbeta med dig. Du känner ditt barn bäst. Så enkelt är det.

Eleven i fokus och runt eleven behövs viktiga vuxna. Tillsammans når vi längst!

///Ida Lenneman

Att lära av varandra - ett litet inlägg

Idag tänker jag på hur viktigt det är att vara prestigelös i skolan (och i livet), men samtidigt på hur svårt det är. Jag har fantastiskt duktiga kollegor, som jag lär mig massor av varje dag. Detta har jag dock fått jobba mycket på, att acceptera att jag faktiskt inte är duktig på allt. Däremot på något.
De som inte förstår det här, kommer inte heller att utvecklas i sitt yrke, men faktiskt inte heller i sitt liv. DU kan lära någon av ALLA. Det är faktiskt sant. Lärare lär sig av elever, elever lär sig av lärare, lärare lär sig av lärare och elever lär sig av elever. Det kollegiala lärandet måste finnas överallt, inte bara i skolans lärarrum. När jag planerar en lektion så ser jag alltid till att lägga in tre delar: lärarlett lärande, elevlett lärande och eget lärande. Det blir inte bara högre kvalitet på undervisningen, utan också väldigt mycket roligare. Det är minst lika viktigt som att eleven ska lyssna, tala och skriva.

Ge ALLA chansen att lära av ALLA. Då kommer du längst.

Jag ÄR lärare!

Jag är lärare!
Så brukar jag svara när någon frågar vad jag arbetar med. Jag känner mig stolt när jag svarar och jag brukar lägga till att det är det bästa jobbet man kan ha. Roligt, utmanande och händelserikt varje dag!

Nu på senare tid har jag funderat mycket på om man verkligen ÄR sitt jobb eller om jag istället borde svara att jag ARBETAR som lärare. Jag kan ju fortfarande känna mig stolt och lägga till att det är det bästa jobbet man kan ha och att det är roligt, utmanande och händelserikt varje dag.

Vad blir skillnaden om jag svarar på det ena eller det andra sättet?

Att diskutera ämnena och innehållet i kurser eller upplägg av olika arbetsområden med kollegor är spännande och berikande. Det är ofta väldigt prestigelöst och man kan ge och ta av varandra. Man bollar idéer och byter material och man testar sig fram. Matriser skrivs, prov konstrueras och lektioner förbereds. Prestigelöst och självklart!

Att diskutera ledarskap i klassrummet och i korridorer och relationen till elever och klasser man undervisar eller arbetsro och regler är genast väldigt prestigefyllt! Jag funderar mycket på vad det beror på. Varför är det inte självklart att vi måste prata om sådana saker? Kan vi prata om det ena måste vi ju kunna prata om det andra. Det som faktiskt gör att lektioner blir bra och positiva och det som gör att eleverna känner sig trygga och i och med det kan ta till sig av det vi försöker lära ut. Metodik och pedagogik är ju det skolan handlar om och dessa två ska leda till att eleverna får med sig kunskaper. Jag tror att alla KAN lära sig det. Med rätt handledning och stöd och om man bara vill. Jag tror också att vissa bara har det i sig precis som att vissa är bra på fotboll, piano eller matematik.

Varför valde man att bli lärare? Eller jag menar....varför valde man att arbeta som lärare?

Här är några svar:

- Jag vill jobba med barn/ungdomar.
- Jag älskar mina ämnen och vill få andra att tycka om dem.
- Jag hade massa ämnespoäng och var tvungen att göra något av dem.
- Jag halkade in av en slump.
- Jag tänkte "att lärare kan man alltid bli".
- Juni, juli, augusti.
- Bra med lov och bra tider.
- Jag jobbade inom en annan bransch tidigare, men efter lite funderande bestämde jag mig för att bli lärare.
- Jag har alltid gillat skolan.
- Jag vill se till att ingen elev får det som jag hade det.

Svaren är många och det finns såklart fler än de jag skrivit här. Kanske är grunden till valet man gjort påverkar vilken lärare man blir? Ändå är det så att alla som arbetar i skolan VÄLJER att gå till jobbet varje dag. Jag ser det som ett val...ett aktivt val. Gör man valet att gå så gör man också valet att jobba så bra som man bara kan. Man kan inte ställa sig utanför eller ovanför de styrdokument vi har eller den forskning som finns. Man måste vara med...det ingår i jobbet. Samhället förändras och det gör skolan med. Alla som jobbar i den måste hänga med!

Prestige får inte ta plats när man arbetar med människor, vi måste kunna prata om det. Vi måste lyfta varandras positiva sidor och hjälpa varandra att arbeta med det man behöver utveckla. Vi måste tänka att vi ska ha högre krav på oss än eleverna. tycker jag att det är viktigt att eleverna kommer i tid så ser jag själv till att vara i tid. Har jag själv en jobbig period i mitt privatliv och det påverkar mina prestationer på jobbet måste jag kunna se att en elev kan ha det så också och då måste jag kunna möta det. Skillnaden mellan oss som jobbar i skolan och elever är att eleverna inte har valet. De har skolplikt och måste vara på plats och vi är skyldiga att vara proffs och möta varje individ. Därför tror jag att det är oerhört viktigt att vi släpper prestigen och istället välkomnar det kollegiala lärandet med öppen famn. Det är inte farligt att erkänna att man tycker att vissa saker är svåra. Det är bra för då kan man göra något åt det! Vi måste vilja göra något åt det...för elevernas skull. De förtjänar lärare som vill!

Jag ÄR lärare, Jag ARBETAR som lärare. Mm...kan inte bestämma mig riktigt. Jag tror att ÄR passar bäst in på mig...vilket väljer du?

Etik och Moral

Just nu håller vi på med Etik och Moral och det fångar verkligen elevernas intresse. De kommer att få möta varandra i debatter utifrån ett givet etiskt dilemma. Förberedelserna pågår för fullt och vi använder för första gången de bärbara datorerna som vi köpt i till arbetslaget. WOW!! Vilket lyft!

För mig var den största oron att det skulle strula med datorerna, men det har vi sluppit. Istället har jag kunnat följa hela arbetsprocessen och verkligen sett eleverna jobba och kunnat ge dem vägledning när det gäller att söka information och utmana dem när de fastnar lite för mycket på ytan. De har utgått från några etiska modeller och fått centrala begrepp som de ska visa att de kan använda i sina debatter.Trots att de sitter i små grupper och jobbar och såklart diskuterar så har arbetsklimatet varit suveränt bra. Det skulle lätt kunna bli rörigt när man gör så här, men elevernas fokus på själva uppgiften är så stort så det blir det inte. Jag ser verkligen fram emot nästa vecka då de ska debattera!

Just den här kursen tycker jag om eftersom eleverna får jobba mycket med sig själva. Vem är jag? Varför tycker jag som jag tycker? Kan jag alltså välja? Konsekvenser? Ja...alla såna här frågor väcker verkligen tankar hos dem och man nästan ser hur de tänker! De ställer många frågor till mig om vad jag tycker och tänker och det blir många spännande diskussioner. Eftersom jag har elever från olika kulturell och religiös bakgrund blir det extra spännande ibland!

Förmågan att ta ställning, lyssna på andra och eventuellt omvärdera det man tyckte först, att argumentera och resonera och se saker ur olika perspektiv och att vara källkritisk....det är det vi jobbar med nu och jag vet att eleverna kommer att ha nytta av det oavsett vad de gör sen.

///Ida Lenneman

Ny läroplan, nytt tänk!

Sista kursen i histora. Vi ska summera, knyta ihop säcken och se alla kopplingar som går att se. Den nya läroplanen utmanar och vi försöker verkligen tänka till så att vi gör rätt saker!

Eleverna har fått en mycket tydlig planering och lektionsupplägget bygger på att man verkligen är alert och deltar.
  Planen är att varva genomgång med konkreta lektionsuppgifter som görs i grupper. Diskussion och korta sammanfattningar görs gemensamt utifrån vissa givna frågor/uppgifter.
  Alla skriver och alla är med. Utifrån dessa lektionsdiskussioner kan man sen fördjupa sina kunskaper genom att titta på vissa givna klipp eller använda givna länkar. Boken är basen i kursen, men länkarna berikar den som vill ha ett högre betyg.

Den stora utmaningen är att få med alla! De duktiga och drivna utmanas i att förklara och sätta ord på sina tankar så att även någon annan kan förstå. De som kämpar för att hänga med får höra och utmanas med reflekterande frågor. Den gemensamma sammanfattningen leder till att alla får med, inte bara basen, utan även fördjupad kunskap. Att bara "sitta av" tiden är inte gångbart med ett sånt här upplägg och min upplevelse är att eleverna känner att de kommer framåt och lär sig något. Det blir en positiv lärmiljö.

Min roll är att lyfta frågor som leder eleverna vidare. Varför? Hur kommer det sig? Vinster? Nackdelar? Fördelar? Risker med det här? Har vi sett detta förut? När?
  Jag hinner höra alla och det känns bra. Jag hinner även fånga upp det som många fastnar på och jag säkerställer att vi pratar "SO-språk" på lektionerna eftersom jag hör eleverna prata och jag ser hur de formulerar sig. De får snabb feed back! Vaddå grej? Vaddå "du vet"? En hel mening tack! Här ser jag utveckling. Eleverna är måna om att budskapet ska gå fram och ska man enas i en grupp vill det till att man uttryckt sig väl så att alla förstår. Vi arbetar aktivt med de centrala begreppen och de blir en naturlig del i kursen eftersom vi lyfter fram dem i de olika uppgifterna.
  Eleverna har alltså ett mycket tydligt lektionsupplägg och detta upplägg går att följa via den planering det fått och via ett bildspel i Fronter som alla har tillgång till. Det är upplagt för att man ska kunna förbereda sig innan och efterarbeta. Dessutom kan elever som inte är på plats följa och jobba ikapp.
  I planeringen har vi sett till att alla förmågor övas och vårt upplägg bygger på att detta övas på lektionstid. Vi arbetar PÅ lektionen, inte hemma! Vårt uppdrag är ju att vi ska SE elevernas förmågor och det kan vi inte om de gjort jobbet hemma.  Det man gör på H-tid/hemma är att förbereda eller repetera. Detta är förvånansvärt nytt för eleverna och många säger att de vill jobba hemma. Det får mig att fundera mycket. Varför vill de göra det? Känslan av att vi har kollat av och värdesatt fel saker dyker upp...Tur att Lgr11 kom för den har bidragit till att vi måste tänka om och tänka nytt!

///Ida

Att ta ansvar är en viktig förmåga.

Då har vi kickat igång vårterminen med våra nior! Sista terminen på grundskolan. Det är nu det gäller!

Nej....riktigt så dramatiskt är det inte. Det gäller att hitta en bra balans så att eleverna inte blir så stressade. De står inför många utmaningar och vår uppgift är att stötta, hjälpa, råda och uppmuntra dem att möta dessa utmaningar utan att de tappar bort sig själva.

Vi har jobbat med Hinduism och Buddhism nu på SO:n. Eleverna har fått ett brev från Holger som ställer en mängd frågor om dessa två religioner. Holger är inte så kunnig och ber om hjälp så att han kan fixa sin resa i Asien utan att verka okunnig. Uppgiften är alltså att svara på detta brev så att man visar sina egna kunskaper i religion. Man får i denna uppgift chansen att visa samtliga förmågor i ämnet och allt arbete sker på lektionstid.

Upplägget var som följer:

v.50 Genomgång om Hindusim (titta på klipp och diskussion, skriva sammanfattning i grupper)
v.51 Genomgång om Hinduism (titta på klipp och diskussion, skriva sammanfattning i grupper)
v.2 Utdelning av brevet från Holger och arbete med att förbereda sig. Genomgång av olika källor.
v.3 Genomgång och diskussion om Buddhism
v.4 Förberedelse + tillfälle 1: Svara på brevet
v.5 Tillfälle 2 och 3: Svara på brevet och slutföra svaret på brevet

De har även fått möjligheten att skriva en "fusklapp" på en A4 som de får använda som stöd när de ska svara. Detta gav möjlighet att diskutera vad som passar på en fusklapp och vad som stjälper. Mycket intressant!
  Jag ser fram emot att få läsa svaren. Det här upplägget visar verkligen vad varje elev kan och förmågorna blir tydliga. Det ger också bättre fokus och aktivitet på lektionerna.

Att vara tvungen att förbereda sig och ta ansvar för att faktiskt göra det har nog varit den tuffaste utmaningen för eleverna den här kursen. Att följa instruktioner, både muntliga och skriftliga, är också något som eleverna måste jobba på. Saker serveras inte på guldfat och lösningar ramlar inte ner från himlen! Man måste läsa planeringar och instruktioner!
  Rent kunskapsmässigt är de flesta klara med var de är och var de vill innan terminen är slut, men som jag ser det är det just förmågan att se att man själv påverkar hur det blir som vi behöver finslipa nu den här sista terminen. Att knyta samman kunskap och beteende så att de matchar varandra!
 Även i nian är det många som behöver öva på att ta med sig penna, sudd, material, att hålla koll på när det är prov, att passa tider, att utnyttja tiden, att ta ansvar för hur man säger saker till varandra och att kunna se sin del i det som händer är saker som vi aldrig får sluta jobba med.
  Även om de går i nian är de barn, på väg att bli ungdomar, och de behöver vårt stöd ett bra tag till. De förtjänar att få det! Vi måste ge dem det för det är förmågor de behöver ha oavsett vilket jobb de får senare...

Behövs Superman?

Har just sett en dokumentär som heter "Waiting for Superman". Den är från 2010 och handlar om det amerikanska skolsystemet och dess brister. Man får följa olika barn och deras familjer i kampen om att hitta bra utbildning och därmed ha en chans till en bra framtid. Man får även möta pedagoger och politiker som kämpar för att höja kvalitén i skolorna i USA.
  På det stora hela kämpar de med samma saker som den svenska skolan. Höja nivån på lärarna, höja kunskapsnivån och likvärdighet i landet.
  USA:s skolsystem är ännu mer komplext än det svenska, men fortfarande är det samma saker vi strävar efter och det tycker jag är värt att lyfta fram.

I dokumentären pratar man om att det är fyra steg till toppen:
Skickliga pedagoger som ser sitt arbete som ett privilegium snarare än som en rättighet lyfts fram som absolut viktigast för att eleverna ska lyckas, skickliga ledare/rektorer som stöttar och driver skolan framåt är steg två, föräldrar/släkt/vänner/grannar som "viktiggör" skolan kan ses som steg 3 och elevens egen vilja var steg 4.

I dokumentären pratar man också om att skolans uppgift inte är att "rädda" barn, utan skolans uppgift är att förmedla kunskap genom att ha tydliga mål, höga förväntningar och att inte låta någon hamna efter. Mer lärarledd klassrumstid! Inga genvägar! I vissa utsatta områden i USA, där man nästan hade tappat hoppet om eleverna, har man startat friskolor som tror på detta och jobbar efter detta och elevernas resultat har verkligen bevisat att dessa barn också kan om det bara får kvalité på sin undervisning!

För mig är det självklart att alla barn, som vi i skolan kallar elever, kan! Varför skulle de inte kunna? Med rätt hjälp och tidiga insatser ska man inte, enligt mig, kunna lämna grundskolan utan fullständiga betyg! Höga förväntningar och tydliga mål ger bättre resultat och när arbetet görs I klassrummet ihop med en skicklig pedagog som har en bra rektor som stöttar och prioriterar klokt så ska det inte kunna gå fel. Detta ska inte vara en utopi. Våra barn förtjänar detta! Vi måste tro på dem för att de ska kunna tro på sig själva! Då kommer vi långt!

Om du får chansen, se dokumentären!