Då var vi här igen. Tre år går så fort!!! Vemod och tacksamhet varvas med stolthet och framtidstänk. Dags att avsluta och att önska lycka till i nästa utbildningssteg. Jag ogillar att säga hej då, men eleverna är redo och det är rimligt att de går vidare. De ska flyga vidare och de är flygfärdiga. Ändå sköljer vemodet över mig, men att jag fick vara med den här biten på deras livsresa är jag tacksam över och det är en sann förmån.
I tre år har de kämpat. Var och en med sitt och mer eller mindre i olika perioder. Alla har gått framåt och alla kan med raka ryggar kliva in i gymnasiets värld. Jag känner mig stolt över dem, var och en. Att få vara mentor är en förmån!
I dessa coronatider har vi fått anpassa både undervisning och metoder. Vi har fått tagit snabba beslut och vi har utmanats i vårt pedagogiska arbete. Vi har även fått anpassa avslutningen. Arbetslaget har tillsammans gjort allt för att den ska bli bra och fin även om den inte blir ”som vanligt”. Jag hoppas att eleverna ser det och känner det. Vi gjorde vårt allra bästa för dem under tiden de gick hos oss och trots en pandemi har vi gjort allt vi kunnat för att deras sista termin skulle bli bra. Att ha sitt arbetslag och jobba tillsammans är en förmån!
Jag kommer sakna mina elever! Det gör jag alltid. Jag kommer minnas dem! Det gör jag alltid. De är alla unika vilket är något att värna. De har alla utvecklats och det har även jag. De utmaningar jag bjöds på av de olika grupperna jag haft gjorde att jag fick nya erfarenheter, lärdomar och perspektiv. Detta tar jag med mig in i nästa läsår. Då fortsätter det viktiga arbetet med nästa elevkull.
Att vara lärare och få utvecklas i sitt arbete är en förmån!
