Jag har blivit förärad med ett uppdrag som förstelärare på Berzeliusskolan. Ett uppdrag som jag är både stolt och glad över att ha fått. Mitt uppdrag är att jobba med språkutveckling i olika ämnen, något jag tror är oerhört viktigt. Jag ska försöka förklara varför.
När vi läser LGR11, ser vi snabbt att det är en kursplan som ställer helt nya krav på våra elever. Det gör självklart, att vi också måste förändra vår undervisning. Från att tidigare i större utsträckning ha fokuserat på den rena kunskapen, ska man nu kunna använda sin kunskap genom att resonera, jämföra och analysera. Större fokus läggs då på språket, självklart.
Jag ser alldeles för många lärare som tänker att de kan jobba vidare på samma sätt som de gjort tidigare, och att det är eleverna som ska tänka nytt. Det är helt vansinnigt att tro att det ska fungera. Vi måste göra två saker: förklara för eleverna vilka krav läroplanen ställer på dem, och visa dem hur de når dit. För att göra det måste vi själva ha förståelse för det. Om inte vi vet hur eleverna ska nå kraven, hur ska vi då kunna förmedla det till dem? Och i förlängningen - hur i hela friden ska de någonsin kunna komma dit? För att hjälpa eleverna tror jag att vi måste arbeta med språket, klargöra bedömningen genom att ge exempel, använda elever som lärresurser till varandra. Helt enkelt, fokusera på vad eleven behöver. Utgå ifrån vad läroplanen säger och planera våra lektioner utifrån det. Inte tvärtom. Inte läsa in något som inte finns i läroplanen, inte köra på i gamla hjulspår. Då slutar det med uttråkade elever, trötta lärare och meningslösa lektioner. Dessutom uselt PISA-resultat även nästa gång, och elever som måste sitta på lovskola och sommarskola. Det är jobbigt att tänka nytt. Det är tufft att tvingas att se att det jag gjorde för tre år sedan förmodligen inte funkar längre. Innehållet är säkert ok, men arbetssättet är passé. Mina blygsamma förslag är som följer:
Språkutveckling
Utforma ett ämnesmål och ett språkligt mål för lektionen. Koppla samman ämnesinnehållet med det som språkligt kommer krävas av eleven för att klara arbetsuppgiften. Om eleven ska skriva en labbrapport, lägg då tid på att visa hur en sådan ser ut. Visa på typiska språkliga drag, skriv en tillsammans, låt dem sedan skriva en i grupp. Därefter, och först då, kommer de kunna skriva en själva. Då med den de har gjort i klassen och i grupp som en mall. Ska de skriva en faktatext? Då måste du visa dem hur en sådan ser ut! Det vet de inte automatiskt. Jag har sett alldeles för många elevtexter som är reproduktioner av andra texter, där eleven tror att om man ändrar ordningen på orden i meningen, eller byter ett "och" emot ett "men", så är de hemma. Hur skriver man om ett innehåll så det blir "ens eget"? Och nu tänker säkert många: "Det är väl ändå svensklärarens uppgift". Nej, det är det inte. Det är ämneslärarens uppgift att lära eleven att skriva i de textgenrer som används i ämnet. Nedanstående punkter är i stor utsträckning grenar på det "språkutvecklingens träd".
Bedömning
Visa eleverna vad du bedömer. Hur gör man för att analysera i en text om religioner? Vilka ord är passande? Hur gör jag? Här föreslår jag att man gör ett schema med exempel att utgå ifrån. Detta kan de använda som utgångspunkt när de skriver till en början. Detta görs bäst tillsammans med eleverna. Jag har arbetat mycket med textexempel i svenska. Eleverna behöver få se hur olika texter bedöms, att då använda elevtexter är utmärkt. Se bara till att få tillåtelse av eleven.
Jag tror också på att utveckla tydliga matriser för olika arbetsområden. På det sättet kan eleverna se vad de behöver göra för att nå till den nivå där de vill vara. Sammankopplat med ovanstående textexempel blir detta ett ypperligt sätt att arbeta med bedömning. Jag tror också mycket på att använda eleverna som resurser i bedömningen. På det sättet lär de sig verkligen se vad som är viktigt i olika texter, och reflekterar över det. Detta kan de sedan knyta till sina egna arbeten.
Flippa
Ni som känner mig vet att jag är motståndare till läxor, eller rättare sagt, till läxor som inte skapar möjlighet till lärande. Istället för att ge läxor ("läs nu sidan 35-48 och svara på tio frågor") väljer jag istället att flippa lektioner. Att titta på en film eller en presentation innan lektionen för att starta tankearbetet är ett kraftfullt verktyg. Då slipper du ägna värdefull tid åt att gå igenom något som du lika gärna kan titta på innan du kommer till lektionen. Självklart kan man inte ta för givet att eleverna har förstått allt, men man kan tänka att man har startat tankeverksamhet och att förförståelsen är större.
Variation
Ovanstående punkt skapar möjlighet till variation. Att utgå ifrån något de tittat på tidigare ger dig möjlighet att låta eleverna slippa sitta i en hel lektion och lyssna. Detta är också intimt förknippat med språkutveckling. Att lyssna är viktigt, men att prata, diskutera och skriva måste du också få in under en lektion (oftast åtminstone). Jag har varit på många lektioner där eleverna inte yppar ett ord under hela passet, utan sitter tysta och lyssnar på läraren. Det skapar ingen lust till lärande, ingen vilja att lära sig mer. Hur länge orkar du själv sitta och lyssna på någon som föreläser? Försök göra lektionen rolig och omväxlande, det kommer du långt med.
Tekniska hjälpmedel
Att använda sig av tekniska hjälpmedel i klassrummet är fantastiskt kul. Här kommer också många elever fram, som tidigare kanske inte har kunnat hävda sig. Vid många tillfällen har jag bevittnat hur elever lyser upp och plötsligt både kan och vill arbeta. Detta är ju deras vardag, varför ska vi inte använda oss av den kunskap de redan besitter och gå vidare därifrån? Jag använder t.ex. Socrative eller Mentimeter för att aktivera eleverna, se vad de har lärt sig. Här kan man även ta reda på deras förkunskaper.
Ordning och reda
Detta tråkiga, men ack så viktiga. Utan ordning och tydliga ramar kommer du inte kunna skapa trygghet och inlärningsklimat. Detta har jag haft förmånen att lära mig av den bäste (tack Ida). Utan ett positivt aktivt och lugnt klassrumsklimat kommer ovanstående punkter inte gå att genomföra.
Något som det pratas mycket om nu är kollegialt lärande. Här har man verkligen chansen att utvecklas. Du kan något, men någon annan kan en annan sak. Svälj stoltheten och försök lära dig av dina kollegor, det tjänar du på.
Peace // Malin
tisdag 15 april 2014
Till alla föräldrar!
Något som jag värderar högt på mitt arbete är goda relationer till eleverna. Jag möter dem varje dag i både klassrum och korridorer, vi nöts och stöts med varandra och vi lär känna varandra rätt så bra på tre år. Min uppgift är att lära dem så mycket jag bara kan i mina ämnen, men jag har också ett ansvar att bidra till deras sociala och personliga utveckling. Detta innebär att jag ibland peppar, stöttar och hjälper och ibland förmanar och tillrättavisar...ja...till och med kanske skäller! När man känner någon och har en relation så är det sällan ett problem. Mina elever vet att jag tycker om dem och de vet att de kan och får vända sig till mig med både roligheter och problem. Vi kan samtala och hitta lösningar ihop. De litar på mig. Anledningen till det, tror jag, beror på att jag redan från början lägger mycket tid på att bygga relation. Jag prioriterar det högt, jag tar mig tid och jag är anträffbar. Eleverna känner det och de uppskattar det.
Flera gånger, den sista tiden, har jag sett inlägg på olika sociala medier som handlar om att föräldrar lägger ut utdrag ur loggböcker, kontaktböcker eller mail från lärare som på något sätt tillrättavisat deras barn. Syftet med att lägga ut det har varit att vi alla ska förfasas över detta. De är tagna ur sitt sammanhang och ger oss inte en helhetsbild över det som hänt vilket gör det problematiskt.
En elev hade skrivit i sin kontaktbok:
"Idag har jag tramsat på lektionen. Jag vet att det är dumt och jag ska inte göra det igen"
Föräldern tyckte att detta var fel och kränkande och fick medhåll från sina vänner.
Vad var fel? Jag förstår inte!
Snälla förälder! Vi lärare måste informera dig om vad som händer i skolan. Vi kan välja olika sätt att göra det på. Ibland skriver vi, ibland ringer vi, ibland ber vi barnet berätta själv skriftligt eller muntligt, ibland kallar vi till möten...listan kan göras lång! Det finns många olika sätt. Syftet är alltid detsamma dock. Vi vill att du ska veta! Vi vill att du ska få en chans att vara med och påverka!
För att barnen ska lyckas behöver vi samarbeta. För att kunna samarbeta måste vi informera dig om både ris och ros när det gäller ämneskunskaper och socialt samspel.
Häng inte ut ditt barn så på nätet. Meddelandet var inte för alla...det var till dig, som förälder! Det var en chans för dig att prata med ditt barn om det som hade hänt och varför. Istället läggs det till allas beskådning och fokus blir fel. Fokus blir på läraren och orsaken till meddelandet glöms bort. Eleven görs osynlig. Varför? Vem vinner på det?
Jag lovar att lägga tid, kraft och maximal energi på ditt barn när hen är hos mig. Jag önskar att du backade upp mig när jag vill samarbeta med dig. Du är ditt barns viktigaste person. Det du signalerar är viktigt för ditt barn och för mig som arbetar med ditt barn.
Jag peppar, stöttar och hjälper för att jag vill att ditt barn ska lyckas. Jag förmanar, tillrättavisar...ja...till och med kanske skäller för att jag vill att ditt barn ska lyckas. Tro inte att jag ringer hem för att säga att du är en dålig förälder, känn inte så. Du kan inte styra ditt barn när hen är i skolan. Det är inte ditt fel att saker händer. Det är min uppgift och skolans uppgift att vara guide för ditt barn på skoltid. Ibland kör jag dock fast och då vill jag samarbeta med dig. Du känner ditt barn bäst. Så enkelt är det.
Eleven i fokus och runt eleven behövs viktiga vuxna. Tillsammans når vi längst!
///Ida Lenneman
Flera gånger, den sista tiden, har jag sett inlägg på olika sociala medier som handlar om att föräldrar lägger ut utdrag ur loggböcker, kontaktböcker eller mail från lärare som på något sätt tillrättavisat deras barn. Syftet med att lägga ut det har varit att vi alla ska förfasas över detta. De är tagna ur sitt sammanhang och ger oss inte en helhetsbild över det som hänt vilket gör det problematiskt.
En elev hade skrivit i sin kontaktbok:
"Idag har jag tramsat på lektionen. Jag vet att det är dumt och jag ska inte göra det igen"
Föräldern tyckte att detta var fel och kränkande och fick medhåll från sina vänner.
Vad var fel? Jag förstår inte!
Snälla förälder! Vi lärare måste informera dig om vad som händer i skolan. Vi kan välja olika sätt att göra det på. Ibland skriver vi, ibland ringer vi, ibland ber vi barnet berätta själv skriftligt eller muntligt, ibland kallar vi till möten...listan kan göras lång! Det finns många olika sätt. Syftet är alltid detsamma dock. Vi vill att du ska veta! Vi vill att du ska få en chans att vara med och påverka!
För att barnen ska lyckas behöver vi samarbeta. För att kunna samarbeta måste vi informera dig om både ris och ros när det gäller ämneskunskaper och socialt samspel.
Häng inte ut ditt barn så på nätet. Meddelandet var inte för alla...det var till dig, som förälder! Det var en chans för dig att prata med ditt barn om det som hade hänt och varför. Istället läggs det till allas beskådning och fokus blir fel. Fokus blir på läraren och orsaken till meddelandet glöms bort. Eleven görs osynlig. Varför? Vem vinner på det?
Jag lovar att lägga tid, kraft och maximal energi på ditt barn när hen är hos mig. Jag önskar att du backade upp mig när jag vill samarbeta med dig. Du är ditt barns viktigaste person. Det du signalerar är viktigt för ditt barn och för mig som arbetar med ditt barn.
Jag peppar, stöttar och hjälper för att jag vill att ditt barn ska lyckas. Jag förmanar, tillrättavisar...ja...till och med kanske skäller för att jag vill att ditt barn ska lyckas. Tro inte att jag ringer hem för att säga att du är en dålig förälder, känn inte så. Du kan inte styra ditt barn när hen är i skolan. Det är inte ditt fel att saker händer. Det är min uppgift och skolans uppgift att vara guide för ditt barn på skoltid. Ibland kör jag dock fast och då vill jag samarbeta med dig. Du känner ditt barn bäst. Så enkelt är det.
Eleven i fokus och runt eleven behövs viktiga vuxna. Tillsammans når vi längst!
///Ida Lenneman
söndag 13 april 2014
Att lära av varandra - ett litet inlägg
Idag tänker jag på hur viktigt det är att vara prestigelös i skolan (och i livet), men samtidigt på hur svårt det är. Jag har fantastiskt duktiga kollegor, som jag lär mig massor av varje dag. Detta har jag dock fått jobba mycket på, att acceptera att jag faktiskt inte är duktig på allt. Däremot på något.
De som inte förstår det här, kommer inte heller att utvecklas i sitt yrke, men faktiskt inte heller i sitt liv. DU kan lära någon av ALLA. Det är faktiskt sant. Lärare lär sig av elever, elever lär sig av lärare, lärare lär sig av lärare och elever lär sig av elever. Det kollegiala lärandet måste finnas överallt, inte bara i skolans lärarrum. När jag planerar en lektion så ser jag alltid till att lägga in tre delar: lärarlett lärande, elevlett lärande och eget lärande. Det blir inte bara högre kvalitet på undervisningen, utan också väldigt mycket roligare. Det är minst lika viktigt som att eleven ska lyssna, tala och skriva.
Ge ALLA chansen att lära av ALLA. Då kommer du längst.
De som inte förstår det här, kommer inte heller att utvecklas i sitt yrke, men faktiskt inte heller i sitt liv. DU kan lära någon av ALLA. Det är faktiskt sant. Lärare lär sig av elever, elever lär sig av lärare, lärare lär sig av lärare och elever lär sig av elever. Det kollegiala lärandet måste finnas överallt, inte bara i skolans lärarrum. När jag planerar en lektion så ser jag alltid till att lägga in tre delar: lärarlett lärande, elevlett lärande och eget lärande. Det blir inte bara högre kvalitet på undervisningen, utan också väldigt mycket roligare. Det är minst lika viktigt som att eleven ska lyssna, tala och skriva.
Ge ALLA chansen att lära av ALLA. Då kommer du längst.
lördag 5 april 2014
Jag ÄR lärare!
Jag är lärare!
Så brukar jag svara när någon frågar vad jag arbetar med. Jag känner mig stolt när jag svarar och jag brukar lägga till att det är det bästa jobbet man kan ha. Roligt, utmanande och händelserikt varje dag!
Nu på senare tid har jag funderat mycket på om man verkligen ÄR sitt jobb eller om jag istället borde svara att jag ARBETAR som lärare. Jag kan ju fortfarande känna mig stolt och lägga till att det är det bästa jobbet man kan ha och att det är roligt, utmanande och händelserikt varje dag.
Vad blir skillnaden om jag svarar på det ena eller det andra sättet?
Att diskutera ämnena och innehållet i kurser eller upplägg av olika arbetsområden med kollegor är spännande och berikande. Det är ofta väldigt prestigelöst och man kan ge och ta av varandra. Man bollar idéer och byter material och man testar sig fram. Matriser skrivs, prov konstrueras och lektioner förbereds. Prestigelöst och självklart!
Att diskutera ledarskap i klassrummet och i korridorer och relationen till elever och klasser man undervisar eller arbetsro och regler är genast väldigt prestigefyllt! Jag funderar mycket på vad det beror på. Varför är det inte självklart att vi måste prata om sådana saker? Kan vi prata om det ena måste vi ju kunna prata om det andra. Det som faktiskt gör att lektioner blir bra och positiva och det som gör att eleverna känner sig trygga och i och med det kan ta till sig av det vi försöker lära ut. Metodik och pedagogik är ju det skolan handlar om och dessa två ska leda till att eleverna får med sig kunskaper. Jag tror att alla KAN lära sig det. Med rätt handledning och stöd och om man bara vill. Jag tror också att vissa bara har det i sig precis som att vissa är bra på fotboll, piano eller matematik.
Varför valde man att bli lärare? Eller jag menar....varför valde man att arbeta som lärare?
Här är några svar:
- Jag vill jobba med barn/ungdomar.
- Jag älskar mina ämnen och vill få andra att tycka om dem.
- Jag hade massa ämnespoäng och var tvungen att göra något av dem.
- Jag halkade in av en slump.
- Jag tänkte "att lärare kan man alltid bli".
- Juni, juli, augusti.
- Bra med lov och bra tider.
- Jag jobbade inom en annan bransch tidigare, men efter lite funderande bestämde jag mig för att bli lärare.
- Jag har alltid gillat skolan.
- Jag vill se till att ingen elev får det som jag hade det.
Svaren är många och det finns såklart fler än de jag skrivit här. Kanske är grunden till valet man gjort påverkar vilken lärare man blir? Ändå är det så att alla som arbetar i skolan VÄLJER att gå till jobbet varje dag. Jag ser det som ett val...ett aktivt val. Gör man valet att gå så gör man också valet att jobba så bra som man bara kan. Man kan inte ställa sig utanför eller ovanför de styrdokument vi har eller den forskning som finns. Man måste vara med...det ingår i jobbet. Samhället förändras och det gör skolan med. Alla som jobbar i den måste hänga med!
Prestige får inte ta plats när man arbetar med människor, vi måste kunna prata om det. Vi måste lyfta varandras positiva sidor och hjälpa varandra att arbeta med det man behöver utveckla. Vi måste tänka att vi ska ha högre krav på oss än eleverna. tycker jag att det är viktigt att eleverna kommer i tid så ser jag själv till att vara i tid. Har jag själv en jobbig period i mitt privatliv och det påverkar mina prestationer på jobbet måste jag kunna se att en elev kan ha det så också och då måste jag kunna möta det. Skillnaden mellan oss som jobbar i skolan och elever är att eleverna inte har valet. De har skolplikt och måste vara på plats och vi är skyldiga att vara proffs och möta varje individ. Därför tror jag att det är oerhört viktigt att vi släpper prestigen och istället välkomnar det kollegiala lärandet med öppen famn. Det är inte farligt att erkänna att man tycker att vissa saker är svåra. Det är bra för då kan man göra något åt det! Vi måste vilja göra något åt det...för elevernas skull. De förtjänar lärare som vill!
Jag ÄR lärare, Jag ARBETAR som lärare. Mm...kan inte bestämma mig riktigt. Jag tror att ÄR passar bäst in på mig...vilket väljer du?
Så brukar jag svara när någon frågar vad jag arbetar med. Jag känner mig stolt när jag svarar och jag brukar lägga till att det är det bästa jobbet man kan ha. Roligt, utmanande och händelserikt varje dag!
Nu på senare tid har jag funderat mycket på om man verkligen ÄR sitt jobb eller om jag istället borde svara att jag ARBETAR som lärare. Jag kan ju fortfarande känna mig stolt och lägga till att det är det bästa jobbet man kan ha och att det är roligt, utmanande och händelserikt varje dag.
Vad blir skillnaden om jag svarar på det ena eller det andra sättet?
Att diskutera ämnena och innehållet i kurser eller upplägg av olika arbetsområden med kollegor är spännande och berikande. Det är ofta väldigt prestigelöst och man kan ge och ta av varandra. Man bollar idéer och byter material och man testar sig fram. Matriser skrivs, prov konstrueras och lektioner förbereds. Prestigelöst och självklart!
Att diskutera ledarskap i klassrummet och i korridorer och relationen till elever och klasser man undervisar eller arbetsro och regler är genast väldigt prestigefyllt! Jag funderar mycket på vad det beror på. Varför är det inte självklart att vi måste prata om sådana saker? Kan vi prata om det ena måste vi ju kunna prata om det andra. Det som faktiskt gör att lektioner blir bra och positiva och det som gör att eleverna känner sig trygga och i och med det kan ta till sig av det vi försöker lära ut. Metodik och pedagogik är ju det skolan handlar om och dessa två ska leda till att eleverna får med sig kunskaper. Jag tror att alla KAN lära sig det. Med rätt handledning och stöd och om man bara vill. Jag tror också att vissa bara har det i sig precis som att vissa är bra på fotboll, piano eller matematik.
Varför valde man att bli lärare? Eller jag menar....varför valde man att arbeta som lärare?
Här är några svar:
- Jag vill jobba med barn/ungdomar.
- Jag älskar mina ämnen och vill få andra att tycka om dem.
- Jag hade massa ämnespoäng och var tvungen att göra något av dem.
- Jag halkade in av en slump.
- Jag tänkte "att lärare kan man alltid bli".
- Juni, juli, augusti.
- Bra med lov och bra tider.
- Jag jobbade inom en annan bransch tidigare, men efter lite funderande bestämde jag mig för att bli lärare.
- Jag har alltid gillat skolan.
- Jag vill se till att ingen elev får det som jag hade det.
Svaren är många och det finns såklart fler än de jag skrivit här. Kanske är grunden till valet man gjort påverkar vilken lärare man blir? Ändå är det så att alla som arbetar i skolan VÄLJER att gå till jobbet varje dag. Jag ser det som ett val...ett aktivt val. Gör man valet att gå så gör man också valet att jobba så bra som man bara kan. Man kan inte ställa sig utanför eller ovanför de styrdokument vi har eller den forskning som finns. Man måste vara med...det ingår i jobbet. Samhället förändras och det gör skolan med. Alla som jobbar i den måste hänga med!
Prestige får inte ta plats när man arbetar med människor, vi måste kunna prata om det. Vi måste lyfta varandras positiva sidor och hjälpa varandra att arbeta med det man behöver utveckla. Vi måste tänka att vi ska ha högre krav på oss än eleverna. tycker jag att det är viktigt att eleverna kommer i tid så ser jag själv till att vara i tid. Har jag själv en jobbig period i mitt privatliv och det påverkar mina prestationer på jobbet måste jag kunna se att en elev kan ha det så också och då måste jag kunna möta det. Skillnaden mellan oss som jobbar i skolan och elever är att eleverna inte har valet. De har skolplikt och måste vara på plats och vi är skyldiga att vara proffs och möta varje individ. Därför tror jag att det är oerhört viktigt att vi släpper prestigen och istället välkomnar det kollegiala lärandet med öppen famn. Det är inte farligt att erkänna att man tycker att vissa saker är svåra. Det är bra för då kan man göra något åt det! Vi måste vilja göra något åt det...för elevernas skull. De förtjänar lärare som vill!
Jag ÄR lärare, Jag ARBETAR som lärare. Mm...kan inte bestämma mig riktigt. Jag tror att ÄR passar bäst in på mig...vilket väljer du?
fredag 4 april 2014
Etik och Moral
Just nu håller vi på med Etik och Moral och det fångar verkligen elevernas intresse. De kommer att få möta varandra i debatter utifrån ett givet etiskt dilemma. Förberedelserna pågår för fullt och vi använder för första gången de bärbara datorerna som vi köpt i till arbetslaget. WOW!! Vilket lyft!
För mig var den största oron att det skulle strula med datorerna, men det har vi sluppit. Istället har jag kunnat följa hela arbetsprocessen och verkligen sett eleverna jobba och kunnat ge dem vägledning när det gäller att söka information och utmana dem när de fastnar lite för mycket på ytan. De har utgått från några etiska modeller och fått centrala begrepp som de ska visa att de kan använda i sina debatter.Trots att de sitter i små grupper och jobbar och såklart diskuterar så har arbetsklimatet varit suveränt bra. Det skulle lätt kunna bli rörigt när man gör så här, men elevernas fokus på själva uppgiften är så stort så det blir det inte. Jag ser verkligen fram emot nästa vecka då de ska debattera!
Just den här kursen tycker jag om eftersom eleverna får jobba mycket med sig själva. Vem är jag? Varför tycker jag som jag tycker? Kan jag alltså välja? Konsekvenser? Ja...alla såna här frågor väcker verkligen tankar hos dem och man nästan ser hur de tänker! De ställer många frågor till mig om vad jag tycker och tänker och det blir många spännande diskussioner. Eftersom jag har elever från olika kulturell och religiös bakgrund blir det extra spännande ibland!
Förmågan att ta ställning, lyssna på andra och eventuellt omvärdera det man tyckte först, att argumentera och resonera och se saker ur olika perspektiv och att vara källkritisk....det är det vi jobbar med nu och jag vet att eleverna kommer att ha nytta av det oavsett vad de gör sen.
///Ida Lenneman
För mig var den största oron att det skulle strula med datorerna, men det har vi sluppit. Istället har jag kunnat följa hela arbetsprocessen och verkligen sett eleverna jobba och kunnat ge dem vägledning när det gäller att söka information och utmana dem när de fastnar lite för mycket på ytan. De har utgått från några etiska modeller och fått centrala begrepp som de ska visa att de kan använda i sina debatter.Trots att de sitter i små grupper och jobbar och såklart diskuterar så har arbetsklimatet varit suveränt bra. Det skulle lätt kunna bli rörigt när man gör så här, men elevernas fokus på själva uppgiften är så stort så det blir det inte. Jag ser verkligen fram emot nästa vecka då de ska debattera!
Just den här kursen tycker jag om eftersom eleverna får jobba mycket med sig själva. Vem är jag? Varför tycker jag som jag tycker? Kan jag alltså välja? Konsekvenser? Ja...alla såna här frågor väcker verkligen tankar hos dem och man nästan ser hur de tänker! De ställer många frågor till mig om vad jag tycker och tänker och det blir många spännande diskussioner. Eftersom jag har elever från olika kulturell och religiös bakgrund blir det extra spännande ibland!
Förmågan att ta ställning, lyssna på andra och eventuellt omvärdera det man tyckte först, att argumentera och resonera och se saker ur olika perspektiv och att vara källkritisk....det är det vi jobbar med nu och jag vet att eleverna kommer att ha nytta av det oavsett vad de gör sen.
///Ida Lenneman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)