Mitt andra #afk och jag är så fylld av tankar och som jag skulle vilja sätta ord på.
Det första jag kommer på är: Inspirerande input!
Det andra jag kommer på är: Tack!
Formen för #afk är värd att nämnas. Föreläsningar som varvas med aktivt arbete och möten med kollegor från olika delar av landet är verkligen givande. Dels för att man får lyssna och dels för att man får testa sina egna pedagogiska tankar ihop med andra. Man får också ta del av hur andra arbetar och tänker vilket är mycket intressant.
Temat på #afkLinkoping16 var Inkludering och Motivation. Varje föreläsning, lång som kort, handlade om det på ett eller annat sätt. Att få ett smörgåsbord med olika input och perspektiv kring ett tema gör att man börjar tänka, vrida, vända, ifrågasätta, planera och titta på sin egen verksamhet. Hur gör vi och varför? Bör vi fundera mer på det här? Förändra något? Är det bra som det är? Hur vet vi det? Hur gör vi det?
När man sedan i smågrupper får dela sina tankar och höra andras tankar skapas en helhet.
Att det dessutom är två dagar gör att man hinner börja tänka klart. Det är inte en timma och sen är det klart. Man hinner tänka och sätta ord på saker och man gör det ihop med andra. Det är en styrka!
Arbetsglädjen, motivationen och den positiva andan som Skolsmedjan ihop med de som föreläser skapar på #afk smittar av sig och sprider sig. Anledningen till att jag valt att arbeta med det jag gör stärks och känslan av att vara på rätt plats växer. Eleverna förtjänar lärare som brinner och vill utveckla både dem och sig själva!
Har man aldrig varit på ett #afk så rekommenderar jag verkligen att man tar chansen att åka på ett. Nästa chans för det är den 19-20 juni 2017 i Varberg. Det är världens möjlighet att avsluta läsåret full med energi och motivation istället för trött!
///Ida Lenneman
torsdag 6 oktober 2016
lördag 17 september 2016
En splittrad lärarkår?
I dagens tidning kunde man läsa den här insändaren: "En splittrad lärarkår"
Ja....kanske har kåren blivit splittrad, men jag tror inte att det beror på att de som inte är förstelärare får slita ensamma i sitt anletes svett i våra klassrum medan förstelärarna "sysslar med annat" som är långt bort från våra elever. Jag tror att splittringen handlar om och håll i er nu...missunnsamhet och prestige!
Jag sökte en tjänst som förstelärare med särskilt uppdrag. Ansökan och CV skickades in. Jag var på intervju och min känsla var att äntligen satsar man på lärare och äntligen tar man tillvara på våra kunskaper, erfarenheter och kompetenser! Det var fritt för alla att söka, men alla kunde inte få tjänsten...såklart! Jag blev glad då jag fick den och jag kände att jag fick en chans att bidra med mer än jag tidigare haft möjlighet till då uppdraget ser ut som det gör. Jag valde att ge mig själv chansen att få göra det. Min inre motivation driver mig framåt och det kommer jag aldrig att skämmas för. Jag kommer heller aldrig att döma de som valde att inte söka utan jag väljer att se det som att de som valde så har andra prioriteringar i arbetet och väljer att lägga tiden på det.
I min tjänst så undervisar jag i SO-ämnena 60% och där ingår även mentorskap i en klass. Resterande 40% ägnar jag åt att handleda kollegor, stötta elever, läsa in mig på litteratur och rapporter som kommer, sprida goda exempel och pedagogiska tips, följa skoldebatten, planera och arbeta med skolans lärandegrupper, göra lektionsbesök och tillsammans med våra rektorer och övriga förstelärare jobba för att hela vår skola ska utvecklas framåt.
Jag trivs jättebra med att ha det så och jag känner att jag bidrar med det jag kan för att våra elever ska utvecklas och må bra och få goda resultat så att de klarar sig i framtiden och jag gör det både i klassrummet och i skolan som helhet. Jag tror inte att skattebetalarna känner att skattepengarna de betalar för att min tjänst finns är till ondo.
Problemet, splittringen som det talas om, är att lärarkåren i sig inte riktigt tillåter att vi är bra på olika saker och att olika saker ska få lyftas fram. Vi ska vara samma, lika, alla...fast alla vet att vi inte är det. Självklart är vi olika bra på våra arbeten. Vi är intresserade av olika saker och vi har olika styrkor och erfarenheter. På de flesta arbetsplatser finns möjligheten att arbeta med olika saker och beroende på vad du söker och får så har du också möjlighet till olika lönepåslag. Varför skulle det vara konstigt inom skolans värld? Om man inte kan ta till sig detta får vi problem och ja...en splittring! Att ge förstelärarna eller de som får ta del av LLL nu när det blir klart snart "skyllen" för att man själv tappar motivationen är att frånsäga sig det egna ansvaret för det jobb man gör. Precis som att vi arbetar hårt för att lära våra elever att den effektivaste formen av motivation kommer inifrån en själv så måste det också gälla oss som arbetar i skolan. Huruvida en lärare känner sig motiverad på sitt arbete kan inte ställas i relation till andras prestationer eller uppgifter.
Istället för att kritisera och ondgöra sig över förstelärare så kan man välja att se att de har fått tiden för att även gör mitt eget arbete bättre, lättare och mer givande. Man kan välja att öppna upp för det och ta emot det. Man kan också välja att titta på de som får ta del av LLL och se vad de faktiskt gör och sen inspireras av det och därmed utvecklas själv. Om man väljer så kommer vi att få en positiv utveckling som definitivt kommer att gynna våra elever.
Om lärare vänder sig mot varandra och skriker "Splittring!" och "Det går en kil genom kåren!" så är det inte konstigt att andra blir kritiska. I lärarkåren måste vi stötta varandra och se att vi kan bidra till att höja vår egen status i samhället genom att välkomna satsningar som görs på oss och låta varandra vara bra.
///Ida Lenneman
Ja....kanske har kåren blivit splittrad, men jag tror inte att det beror på att de som inte är förstelärare får slita ensamma i sitt anletes svett i våra klassrum medan förstelärarna "sysslar med annat" som är långt bort från våra elever. Jag tror att splittringen handlar om och håll i er nu...missunnsamhet och prestige!
Jag sökte en tjänst som förstelärare med särskilt uppdrag. Ansökan och CV skickades in. Jag var på intervju och min känsla var att äntligen satsar man på lärare och äntligen tar man tillvara på våra kunskaper, erfarenheter och kompetenser! Det var fritt för alla att söka, men alla kunde inte få tjänsten...såklart! Jag blev glad då jag fick den och jag kände att jag fick en chans att bidra med mer än jag tidigare haft möjlighet till då uppdraget ser ut som det gör. Jag valde att ge mig själv chansen att få göra det. Min inre motivation driver mig framåt och det kommer jag aldrig att skämmas för. Jag kommer heller aldrig att döma de som valde att inte söka utan jag väljer att se det som att de som valde så har andra prioriteringar i arbetet och väljer att lägga tiden på det.
I min tjänst så undervisar jag i SO-ämnena 60% och där ingår även mentorskap i en klass. Resterande 40% ägnar jag åt att handleda kollegor, stötta elever, läsa in mig på litteratur och rapporter som kommer, sprida goda exempel och pedagogiska tips, följa skoldebatten, planera och arbeta med skolans lärandegrupper, göra lektionsbesök och tillsammans med våra rektorer och övriga förstelärare jobba för att hela vår skola ska utvecklas framåt.
Jag trivs jättebra med att ha det så och jag känner att jag bidrar med det jag kan för att våra elever ska utvecklas och må bra och få goda resultat så att de klarar sig i framtiden och jag gör det både i klassrummet och i skolan som helhet. Jag tror inte att skattebetalarna känner att skattepengarna de betalar för att min tjänst finns är till ondo.
Problemet, splittringen som det talas om, är att lärarkåren i sig inte riktigt tillåter att vi är bra på olika saker och att olika saker ska få lyftas fram. Vi ska vara samma, lika, alla...fast alla vet att vi inte är det. Självklart är vi olika bra på våra arbeten. Vi är intresserade av olika saker och vi har olika styrkor och erfarenheter. På de flesta arbetsplatser finns möjligheten att arbeta med olika saker och beroende på vad du söker och får så har du också möjlighet till olika lönepåslag. Varför skulle det vara konstigt inom skolans värld? Om man inte kan ta till sig detta får vi problem och ja...en splittring! Att ge förstelärarna eller de som får ta del av LLL nu när det blir klart snart "skyllen" för att man själv tappar motivationen är att frånsäga sig det egna ansvaret för det jobb man gör. Precis som att vi arbetar hårt för att lära våra elever att den effektivaste formen av motivation kommer inifrån en själv så måste det också gälla oss som arbetar i skolan. Huruvida en lärare känner sig motiverad på sitt arbete kan inte ställas i relation till andras prestationer eller uppgifter.
Istället för att kritisera och ondgöra sig över förstelärare så kan man välja att se att de har fått tiden för att även gör mitt eget arbete bättre, lättare och mer givande. Man kan välja att öppna upp för det och ta emot det. Man kan också välja att titta på de som får ta del av LLL och se vad de faktiskt gör och sen inspireras av det och därmed utvecklas själv. Om man väljer så kommer vi att få en positiv utveckling som definitivt kommer att gynna våra elever.
Om lärare vänder sig mot varandra och skriker "Splittring!" och "Det går en kil genom kåren!" så är det inte konstigt att andra blir kritiska. I lärarkåren måste vi stötta varandra och se att vi kan bidra till att höja vår egen status i samhället genom att välkomna satsningar som görs på oss och låta varandra vara bra.
///Ida Lenneman
torsdag 8 september 2016
Vem ska göra det om inte vi?
De kom hit för två år sedan som små och faktiskt ganska nervösa sjuor. Nu är de rutinerade och medvetna nior. Så här i läsårsstart och efter utvecklingssamtalen får man verkligen bekräftelse på att två års hårt arbete med både individ och grupp gett resultat. Jag tittar med stolthet på min mentorsklass och på mina undervisningsgrupper i SO och känner mig trygg med att mina elever kommer att fixa nästa steg, gymnasiet. Eleverna ska vara rustade med kunskaper, strategier för inlärning och på ett socialt och känslomässigt sätt känna sig redo för att lämna oss på grundskolan. Jag har till juni på mig ihop med eleverna att fixa det! Jag ska verkligen göra mitt bästa för att de ska lyckas. Jag tycker verkligen om mitt jobb och jag upplever positiva möten med elever och kollegor varje dag. Jag ser utveckling och jag får vara med i barn och ungdomars lärandeprocess och personlighetsutveckling. Jag får möta föräldrar som efter bästa förmåga vill sina barns bästa. Självklart finns det baksidor med jobbet, men vilket yrke har inte en baksida? Jag svarar med stolthet att jag är lärare om någon frågar. När de sen frågar om jag verkligen trivs med det "med tanke på hur man hör att det är i skolan nuförtiden" svarar jag alltid att jag har världens bästa jobb och att jag absolut inte skulle vilja göra något annat.
Samtidigt som jag går med den här känslan av stolthet över både mitt yrke och mina elevers utveckling så brottas jag med mina känslor kring kritiken som den svenska skolan får i media i princip dagligen.
Jag förstår att kritiken inte är personlig och jag förstår, och tycker, att vi som jobbar i skolan måste ta till oss av kritiken på något sätt och såklart göra något åt det missnöje som finns med skolan. Samtidigt känns det oerhört orättvist att så många andra än lärare och annan skolpersonal verkar tycka att de äger frågan och det gör att kritiken blir svår att bemöta. Dessutom har jag svårt att se hur vi som är personal i skolan ska kunna utvecklas och höja nivån som önskas om vi hela tiden kritiseras och uppmärksammas med negativt fokus.
Jag önskar att fler goda exempel visas och får utrymme. Att media väljer att visa och lyfta fram personal och skolor som är framgångsrika istället för att återkommande belysa det som inte fungerar.
Jag menar givetvis inte att media ska censurera, utan givetvis ska även problem lyftas fram och granskas, men vill vi ha en vändning så måste det positiva få plats. Förtroendet från föräldrar är ju något vi i skolan är helt beroende av och det är inte sällan man hör föräldrar referera till något de läst eller sett på TV för att inte tala om vad som delas på sociala medier som ibland skapar en mycket snedvriden och enkelspårig bild av enskilda händelser. Som personal på skolan vet vi att vi inte kan ge oss in i sådana "diskussioner" då vi lyder under sekretess och värnar om den.
Jag önskar också att personal uppmuntrar och lär av varandra. Själv är inte bäste dräng! Tillsammans kan vi lyfta både oss själva och varandra. Jobbar vi tillsammans firar vi framgångarna tillsammans. Jobbar vi tillsammans får vi också göra förbättringarna, som vi upptäcker att vi måste göra, tillsammans. Vi blir starka ihop.
Jag önskar att vi fick berätta om framgångsrika lektioner och metoder och känna arbetsglädje och yrkesstolthet utan att andra, oftast inte skolpersonal, sågade eller raljerade över det på sociala medier.
Jag önskar att istället för att löjliggöra tex lärargalan, pedagogpriser, utmärkelser och andra saker som finns för att lyfta fram skickliga och bra pedagoger eller hela skolor i landet så såg man det som något positivt och bra.
Jag önskar att istället för att hela tiden förfasas över vad elever inte kan vara med och lyfta det de faktiskt kan. De som kämpar, ibland mot alla odds, blir inte hjälpta av att hela tiden matas med att de är svaga, inte når kraven, är röriga eller ibland till och med hopplösa.
Jag önskar att vi vuxna alltid bidrog till att eleven känner sig väl bemött, förstådd och omtyckt för jag tror att det, om något, kan leda till ökade resultat.
Eleverna kan inte välja om de ska vara i skolan eller inte. De har skolplikt. Såklart har elever, efter ålder och förmåga ett eget ansvar och såklart ska föräldrarna ta ansvar för sin del...MEN...Vår plikt är att faktiskt prata positivt om skolan och verksamheten vi arbetar i. Om vi inte gör det...vem ska då göra det??
///Ida
Samtidigt som jag går med den här känslan av stolthet över både mitt yrke och mina elevers utveckling så brottas jag med mina känslor kring kritiken som den svenska skolan får i media i princip dagligen.
Jag förstår att kritiken inte är personlig och jag förstår, och tycker, att vi som jobbar i skolan måste ta till oss av kritiken på något sätt och såklart göra något åt det missnöje som finns med skolan. Samtidigt känns det oerhört orättvist att så många andra än lärare och annan skolpersonal verkar tycka att de äger frågan och det gör att kritiken blir svår att bemöta. Dessutom har jag svårt att se hur vi som är personal i skolan ska kunna utvecklas och höja nivån som önskas om vi hela tiden kritiseras och uppmärksammas med negativt fokus.
Jag önskar att fler goda exempel visas och får utrymme. Att media väljer att visa och lyfta fram personal och skolor som är framgångsrika istället för att återkommande belysa det som inte fungerar.
Jag menar givetvis inte att media ska censurera, utan givetvis ska även problem lyftas fram och granskas, men vill vi ha en vändning så måste det positiva få plats. Förtroendet från föräldrar är ju något vi i skolan är helt beroende av och det är inte sällan man hör föräldrar referera till något de läst eller sett på TV för att inte tala om vad som delas på sociala medier som ibland skapar en mycket snedvriden och enkelspårig bild av enskilda händelser. Som personal på skolan vet vi att vi inte kan ge oss in i sådana "diskussioner" då vi lyder under sekretess och värnar om den.
Jag önskar också att personal uppmuntrar och lär av varandra. Själv är inte bäste dräng! Tillsammans kan vi lyfta både oss själva och varandra. Jobbar vi tillsammans firar vi framgångarna tillsammans. Jobbar vi tillsammans får vi också göra förbättringarna, som vi upptäcker att vi måste göra, tillsammans. Vi blir starka ihop.
Jag önskar att vi fick berätta om framgångsrika lektioner och metoder och känna arbetsglädje och yrkesstolthet utan att andra, oftast inte skolpersonal, sågade eller raljerade över det på sociala medier.
Jag önskar att istället för att löjliggöra tex lärargalan, pedagogpriser, utmärkelser och andra saker som finns för att lyfta fram skickliga och bra pedagoger eller hela skolor i landet så såg man det som något positivt och bra.
Jag önskar att istället för att hela tiden förfasas över vad elever inte kan vara med och lyfta det de faktiskt kan. De som kämpar, ibland mot alla odds, blir inte hjälpta av att hela tiden matas med att de är svaga, inte når kraven, är röriga eller ibland till och med hopplösa.
Jag önskar att vi vuxna alltid bidrog till att eleven känner sig väl bemött, förstådd och omtyckt för jag tror att det, om något, kan leda till ökade resultat.
Eleverna kan inte välja om de ska vara i skolan eller inte. De har skolplikt. Såklart har elever, efter ålder och förmåga ett eget ansvar och såklart ska föräldrarna ta ansvar för sin del...MEN...Vår plikt är att faktiskt prata positivt om skolan och verksamheten vi arbetar i. Om vi inte gör det...vem ska då göra det??
///Ida
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)