Vi är skyldiga att hitta andra sätt!

Jag har läst artikeln som handlar om eleven som släpades ut ur klassrummet av sin lärare p.g.a. att han störde under ett prov. Tingsrätten gav läraren rätt. Läraren "höll sig inom sina befogenheter" heter det i artikeln. Att man som lärare måste bryta när en elev stör under ett prov är ju ganska självklart. Att eleven känner sig kränkt efter att ha släpats ut ur salen framför hela klassen är ju dock inte jättesvårt att förstå. Att föräldrarna reagerar på hur detta gick till är inte heller så konstigt. Känns ju konstigare om de inte skulle ha gjort det.

Jag blir egentligen inte upprörd över tingsrättens dom. Den kanske är helt rätt. Det jag blir upprörd över är att så många hurrar över domen istället för att se och lyfta att det är fruktansvärt att denna rättegång ens ägt rum!
  Det är så lätt att hurra när det inte gäller ens eget barn. Handen på hjärtat...vem skulle inte bli förbannad om ens barn kom hem och berättade att läraren släpat hen på golvet genom hela klassrummet. Det spelar liksom ingen roll vad upprinnelsen är för mycket kunde förmodligen ha gjorts innan. Man ska inte göra så. Man ska bara inte det. Vi i skolan ska jobba med helt andra metoder. Pedagogiskt, metodiskt och med forskning och styrdokument som grund. Vi ska inte utnyttja vår fysiska överlägsenhet som vuxna på fel sätt.
  Jag känner inte den här eleven. Jag känner inte läraren. Jag känner inte heller föräldrarna. Egentligen ska jag kanske inte uttala mig alls kring det här ärendet för jag var inte på plats när det hände och jag saknar för mycket information för att egentligen kunna dra några slutsatser. Jag lämnar det här specifika fallet och reflekterar mer generellt istället.

Alla vi som jobbar i skolan har ett ansvar att se till att våra elever lyckas. Vi känner våra elever och vi vet deras styrkor och svårigheter. Vi måste möta eleverna där de är och vi måste prata med dem. Ställa frågor som öppnar upp istället för att ge dem konsekvenser som stänger och förmodligen låser fullständigt!

Om någon har svårt att fokusera, hålla koncentrationen under ett prov så kan ju det bero på många saker. Det är lärarens uppgift att ha koll på det och redan innan ha gjort upp med eleven om hur provet ska gå till.
När man ställer frågan, "Hur gör vi så att det blir bra för dig när vi skriver prov?" får man alltid svar och man kommer vidare tillsammans. Om någon är nervös för att tala inför gruppen och man ställer frågan, "Hur skulle du vilja göra med den här uppgiften nu?" så får man alltid svar och man kommer vidare tillsammans. Om någon har ett behov, vilket som helst, och jag vet om det så är det min skyldighet att möta det...IHOP med eleven! Det gäller både i stort och i smått och för liten och stor. Eleverna är beroende av oss vuxna och de måste möta vettiga vuxna som INTE ser som sin fulla rätt att ta till fysiska handlingar för att skapa ordning utan som jobbar för att möta människan de har framför sig.

Ingen är stökig med flit, ingen vill vara dålig i skolan, ingen vill förstöra för alla andra och ingen vill förnedras framför hela klassen! Vi måste jobba förebyggande och med eleven i fokus...alltid. Varje dag och hela tiden.

///Ida Lenneman

Man kan aldrig ändra på någon annan än sig själv!

Min mamma säger mycket klokt, men en av de klokaste sakerna hon sagt är: "Ida, man kan aldrig ändra på någon annan än sig själv! Börja där ska du se att det blir skillnad!" Det här rådet bär jag med mig och när jag stöter på svårigheter eller problem så upplever jag att jag kommer längre och framåt om jag börjar precis just hos mig själv.
  I arbetsrum och i personalrum på skolor runt om uttrycks ofta frustration över elever som inte lyckas i sitt skolarbete. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi som jobbar i skolan skiftar fokus och börjar hos oss själva. Här nedan har jag listat några vanliga sätt att prata om elever och efter har jag skrivit hur jag faktiskt försöker tänka för att möta frustrationen utan att göra eleven till ett problem.

Eleven är svag =  Eleven har inte en tillräcklig grund för att bygga på, jag måste hitta rätt nivå! Hur gör jag det?

Eleven är lat = Hur får jag den här eleven att vilja visa sina kunskaper?

Eleven är oförskämd = Hur bemöter jag den här eleven utan att fokusera på hur hen säger och istället fokusera på vad hen säger?

Eleven är slarvig = Hur ökar jag medvetenheten hos eleven och tydliggör vikten av att göra sina uppgifter på ett noggrant sätt?

Eleven är rörig och stör = Hur ser jag till att eleven får en miljö som leder till att hen kan hitta fokus?

Eleven har inte med sig sitt material och kommer sent till lektionen = Hur gör jag för att eleven ska se att det är viktigt att ha materialet och komma i tid?

Eleverna förstår inte = Hur gör jag för att få med mig dem? Var tappar jag dem? Kan jag ändra på något så att de är med mig? Är jag tillräckligt tydlig? Går det för fort?

Eleven skrev nästan ingenting på provet = Vad beror det på? Hur gjorde jag när jag såg det? Vilken hjälp behöver eleven vid prov?

Eleven är för tyst = Hur gör jag för att få med eleven i det muntliga? Finns det tillräckligt med tillfällen för eleven att prata? Måste eleven prata?

Eleven sköter inte sina läxor = Hur samtalar jag med eleven kring det? Vilka läxor ger jag till eleverna? Är det rätt läxa? Finns det några alternativ för eleven, vilka då?

Ett sista tillägg: Att prata och samtala MED eleven är A och O. Vi får inte nöja oss med att prata OM eleven för då kommer vi inte framåt. Eleverna kan själva uttrycka och förklara vad som är svårt, vilken hjälp som behövs eller vad problemet är och deras ord är en viktig nyckel och utgångspunkt i arbetet för att hitta lösningar och nå mål.

///Ida Lenneman

Varför diagnos?

Diagnos eller inte diagnos?

Det spelar ingen roll för mig som lärare om en elev har en diagnos eller inte. Min övertygelse är att det är elevens behov som ska styra och inte om det heter något eller ej. Visst kan en diagnos ge mig en snabb överblick, men personen med diagnosen är en individ och kan inte placeras in i ett fack oavsett hen har en diagnos eller inte. Jag måste vilja göra ett jobb för att nå individen!
  Om jag ser och märker att en elev mår bättre och presterar bättre av olika anpassningar som jag gör så gör jag dem. Det kan handla om placering, låna dator, visa muntligt eller i skrift, egen instruktion, tidsbestämt arbete...ja allt som gör att eleven känner att hen lyckas och får visa sina förmågor och kunskaper. Jag måste hitta de rätta nycklarna.
  Om jag ser att en elevs oro minskar p.g.a. av att jag tydliggör, förbereder eller finns nära hen så ser jag till att ordna det.
  Om jag vet att ett sms från mig kan avgöra om eleven dyker upp i skolan eller inte så skickar jag gärna ett.
  Jag anser att det börjar hos mig. Det är min uppgift att lära känna mina elever med alla deras styrkor och brister. Sen kan vi tillsammans hitta sätt där vi utnyttjar styrkorna och övar på att hantera eller överbrygga bristerna. Detta gör vi samtidigt som vi arbetar med skolämnena...såklart!
  Eleverna behöver hjälp att finna sig själva och utvecklas till en hela personer. Skolan har förmånen att få vara en del i det arbetet och vi behöver inga bokstäver eller diagnoser för att kunna möta eleverna...egentligen.
  Vi behöver dock vara lyhörda och inkännande. Vi behöver se varje individ. Vi behöver lyssna på eleven och hens föräldrar och vi behöver tycka om eleverna och vilja lära känna dem.

Då först kan de lära sig. Då först vågar de lära sig. Då först kan de utvecklas.

För vem behövs då diagnosen?

Jag tänker att diagnosen kan vara en hjälp för eleven och elevens familj att få ord och förklaringar på de svårigheter hen har. Den kan förklara varför saker blir svårt eller känns jobbiga. Den kan öppna upp för att eleven kan se att hen kan påverka sin egen situation och hitta strategier som är hållbara på sikt istället för här och nu. Den kan ge eleven möjligheter att hitta sina styrkor mitt i allt det röriga och som ett extra plus kan diagnosen ge hela familjen en ro i att ingen är fel eller dålig, utan svårigheterna ställer ibland till det både för individ och familj. Alla gör så gott de kan och med en diagnos kan man lättare se det och hitta nya lösningar. För eleven och hens familj kan diagnosen ge en förklaring till allt som var fel, jobbigt, svårt, oroligt och konfliktfyllt innan diagnosen. Det svåra, det jobbiga, det oroliga och det konfliktfyllda kanske inte försvinner med diagnosen, men det förklarar och det kan vara lättande i sig. Den skam en förälder kan känna för att ett barn inte är eller fungerar "som alla andra" är en smärtsam skam. Den skammen kan en diagnos lyfta bort och föräldrarna kan tack vare det fokusera på barnet igen istället för skammen. Att våga lyfta blicken, stå upp för sitt barn och arbeta framåt är gynnsamt för alla parter.

Fast ändå...

Om alla faktiskt såg människan och accepterade olikheter på samma sätt som våra styrdokument säger att vi ska och elever med eller utan diagnos och med eller utan medicin fick det stöd de har rätt till för att lyckas i skolan så skulle nog inte ens eleven eller hens föräldrar behöva diagnosen. 

///Ida Lenneman