Att ställa krav...

...är inte fel!

Tyvärr har ordet krav fått en negativ klang och det ställer till det. Att ha krav på sig i form av förväntningar och prestationer efter förmåga är något jag tror att vi växer av. Det viktiga är att vi ställer rimliga krav och att vi ställer dem med ett tydligt syfte.

Jag tror att det är mycket mer farligt att ha för låga krav eller inga krav.

Att ingen förväntar sig något av eller om ingen tror att jag ska klara saker skulle verkligen få mig att tappa motivationen. Eller ännu värre...jag får beröm för något som VEM SOM HELST skulle klara! Usch...förnedrande!

Elever vet vad som är norm. De vet vad som är rimligt att de ska kunna. Även den som har svårigheter vill klara saker som de ser att andra klarar. Att få beröm för att man klarar givna saker är inte trovärdigt. Samtidigt kämpar de med olika saker våra små raringar och för någon är beröm och uppmuntran kring en sak helt avgörande och för någon annan är det redan passerat och därför onödigt. Allt hänger på hur jag väljer att uppmärksamma det och möta det. En blick, en tummen upp är ibland bättre än ord och ibland är det precis tvärtom. Det viktiga är att det står i proportion till person och handling. Stående ovationer för att man kom i tid är inte rimligt....inte ens för eleven och definitivt inte för alla de som alltid är i tid.

Ett ärligt beröm är lika viktigt som ett ärligt och rimligt krav. Jag vill att mina elever ska känna att jag ärligt vill att de ska lyckas. Jag vill att de ska känna att kraven är ställda för att jag ärligt tror att de kan! Det rimliga är ju att det ska vara väldigt svårt att misslyckas i svensk grundskola. Det heter ju GRUNDskola och den är för alla. Självklart ska vi ha krav! Vi vill ju ha ungar som blir till rustade vuxna och för det krävs det att vi kräver saker av dem. Det viktiga är dock att vi kräver rätt saker vid rätt tid. Vi måste se vem vi har framför oss, läsa av och utmana, förvänta oss och kräva i lagom takt och på lagom nivå.

Tid? Ålder? Nivå? Visst...det är faktorer som spelar roll, men sorry....det går inte att stressa fram. Tror att det slår tillbaka direkt. Sätt eleven i fokus. Vad behöver hen just nu? Ge det! Ibland är det en paus, en klapp på axeln eller bara en stöttande blick. Ibland är det en uppstramning, ett mål eller en förväntan som faktiskt utmanar precis lagom. Ibland är det bara att vara på plats. Det är vår uppgift att se detta och göra något. Det enda vi inte får göra är att sluta kräva saker för det är samma sak som att säga "Jag bryr mig inte om dig!" och det får inte hända.

///Ida Lenneman

Period 1 är klar!

Då var första perioden av terminen klar.
Vi har kommit långt. ALLA har gjort kliv framåt. På olika sätt och olika stora, men ALLA har gjort kliv framåt. Jag är stolt. Riktigt stolt. Det värmer att se utvecklingen eleverna gör och jag är oerhört stolt över att få vara en del av den.

Målen den här terminen är att jobba vidare med tryggheten och vidareutveckling av ett språkutvecklande arbetssätt. Vi ska tillsammans kunna se att det går framåt. Information, samtal, mallar och stödstrukturer tillsammans med mycket positiv feed back är framgångsrikt. Jag ser det tydligt. Eleverna ser det tydligt. Det märks på resultaten!

Vi har också blivit med paddor den här terminen och det är verkligen ett lyft! Personligen skyndar jag långsamt och väljer med omsorg hur och när vi ska använda dem och jag ser många fördelar med det. Gillar också hur eleverna visar och kommer med smarta lösningar på saker jag inte har fått kläm på än. De gör det utan att mästra eller på något sätt verka överlägsna. De gör det för att de kan och vill visa. Jag låter dem gärna. Kommer med motfrågor, problematiserar och utmanar. Vi hittar en gemensam lösning. Målet vi har haft i ämnesgruppen är att paddan ska finnas med i varje arbetsområde och på ett sätt som gynnar både inlärningen och den formativa bedömningen. Känns bra att vara på G!

Eleverna börjar bli riktiga tonåringar. Det märks. Den typiska tröttenheten och samtidigt det brinnande engagemanget. Det är bara att hänga med. Det är okej att vara trött, men vi måste hitta engagemanget. En viktig nyckel. Inte fastna i tröttheten! Se bakom den. Där bakom finns något viktigt.

Frågor. Jag ställer mycket frågor till eleverna. Jag vill veta. Jag vill förstå. Om jag ska nå fram måste jag ställa frågor så att jag förstår premisserna. När jag har svar så prövar jag. Många gånger och på olika sätt. Ibland når jag fram och ibland måste jag ställa fler frågor och pröva om. Jag sätter mig själv åt sidan och eleven i fokus och jag vägrar ge upp letandet efter svaren. Jag tror verkligen att svaren finns hos eleven själv.

Nu är det höstvila. Eleverna har förtjänat den. Jag hoppas att de vilar. Jag säger till dem att jag tycker att det är viktigt att de vilar. Efter lovet drar period 2 igång. Fullt ös fram till jul! Och jo...jag ler...jag ler många gånger före jul!

///Ida Lenneman

Utmana, öva, anpassa --> MÅL

Det är helt fantastiskt att se eleverna när de leder sina utvecklingssamtal! De berättar, förklarar, visar och beskriver sin skolsituation för sina föräldrar. Vissa bjuder på stor självinsikt, medan andra behöver lite hjälp på traven. ALLA har tankar om vad de ska jobba vidare med och vad de behöver satsa på.
De har förberett sig, de har övat och de har tänk till och det märks!

Det är också intressant att möta föräldrarnas frågor. De visar på olika sätt stor omsorg för sina barn och vill att de ska komma framåt. De visar att de vill hjälpa till och stötta efter sin förmåga och de är måna om att det ska gå bra för sina barn.

Mitt i det där står jag! Jag ansvarar för eleven, hela elevens skolsituation. Jag är länken mellan skolan och hemmet. Jag är mån om eleven och hens kunskaper likväl som eleven och hens mående. Samtidigt är jag mån om att vårda relationen med elevens föräldrar eftersom de är oerhört viktiga samarbetspartners i arbetet med eleven. Vi ska hitta rimliga och utvärderingsbara mål tillsammans för att eleven ska nå sin fulla potential. Vi ska skynda långsamt så att det blir rimligt för att eleven att nå sina mål. Jag vet nu vad var och en behöver för att ta kliv framåt. Jag ska göra mitt bästa för att utmana, ge tillfällen att öva och anpassa så att det blir möjligt. Jag ser det som en viktig uppgift och jag vill att vi (alla tre parter) vid nästa utvecklingssamtal ska kunna se och känna framstegen och känna oss nöjda.

Oavsett om eleven behöver utmanas mer, öva mer eller få anpassningar för att nå sina mål så är det eleven som är i fokus när vi har våra utvecklingssamtal. Precis så vill jag att det ska vara.

Att få starta tryggt...

...är så viktigt och med små medel kan man komma långt!

Att starta positivt är något jag är angelägen om att eleverna ska få en chans att göra. Oavsett hur det såg ut förra läsåret så är det nytt nu och det betyder att alla ska få en chans att "ta nya tag".
  Min mentorskollega och jag lade mycket tid att förbereda våra elever på starten. Förutom att kicka igång vår facebookgrupp, som vilat under sommarlovet och som vi har för våra eleverna och deras föräldrar så satsade vi på information i god tid. Vad?, När?, Hur?, Hur länge?, Varför?, Vem/Vilka? och Sen? fanns med, påminnelser och individuella sms för att fånga upp elever som vi vet kan tycka att skolstarten är nervös var ytterligare en viktig del. Nu när vi kommit igång tycker vi oss kunna se att det föll ut bra och positivt. Vi har även fått positiv föräldrarespons på att det vi gjorde var viktigt. Sånt gör mig övertygad om att ordet CURLING inte passar in alls när man pratar om att göra skolan till en positiv och trygg plats. Att ta hänsyn till olika behov kan aldrig vara curling. I min värld är det omsorg, professionellt och inkluderande. När jag dessutom vet om att det är helt avgörande för vissa så ser jag inte hur man skulle kunna hoppa över att göra det.
  En annan sak som vi valde var att alla elever hade samma platser i vårt hemklassrum. De ska få sitta så nu lite i början innan vi gör om. Bättre att ha sin plats, känna in sig igen och starta upp i de olika ämnena och SEN byta platser.
  Det sista jag vill nämna som en viktig del i att starta tryggt är att "som vanligt" icket är att underskatta! Jag är som vanligt, salen är som vanligt och rutinerna är som vanligt! Ska något ändras gör jag det när eleverna är med och inte som en enda stor överraskning precis i starten.

Just nu är vi mitt uppe i förberedelser av terminens utvecklingssamtal som ska hållas på tisdag. Vi ser och märker att eleverna är medvetna om sina styrkor och vad de vill satsa på. Det är roligt att se att de tagit till sig formen med elevledda utvecklingssamtal och de är måna om att deras samtal ska bli bra. Det absolut mest tillfredsställande att se är att de ser sig själva på ett så tydligt sätt. De ser att olika saker påverkar deras prestationer och de hittar både kunskapsmål och sociala mål som kommer att leda dem framåt!
  När samtalen är genomförda är det bara att fokuserat framåt och ge järnet för att vi gemensamt ska nå de nya målen.

///Ida Lenneman

Lugnet före semestern!

När eleverna har lämnat skolan för läsåret och man får tid att efterarbeta och utvärdera, fixa, planera och tänka framåt njuter jag. Det blir liksom ett lugn före den efterlängtade semestern som jag behöver för att varva ner i lagom tempo.
  Det känns skönt att veta att man ligger i fas inför hösten! Det är ett sätt för mig att faktiskt kunna njuta av semestern till fullo.
  Första arbetsområdet för terminen är i det närmaste klart. Papper är utrensade. Elevmaterial är förberett. Skrivbordet är välstädat och avtorkat. Sammanställningar och upplägg på mina ansvarsområden finns planerade. Provschema är klart och väntar på att fyllas på. Kaffemuggar är diskade. Mailen är inställt på autosvar och jag ska strax logga ut och gå hem.
  Inget "hänger över" mig. Jag är klar och jag har koll på vad som ska hända när vi drar igång igen. Jag är förberedd. Det gillar jag.
  I augusti väntar ett nytt läsår och nya tag. Mina sjuor är då åttor. Jag ser fram emot det!

Trevlig sommar!

///Ida Lenneman

Ett läsår går fort!

Då har det gått ett läsår. Våra små sjuor har vuxit, utvecklats och lärt sig massor. De har under året känt på ökat ansvar med allt vad det innebär, de har lärt känna flera nya kompisar och nya lärare och de har kämpat med skolarbete i olika ämnen och i olika ämnesområden. Jag är imponerad över deras arbete och utveckling. Jag är stolt över dem var och en. Ingen står på samma ruta som i höstas. Alla har gått framåt på ett eller annat sätt.

Jag har lagt stort och mycket fokus på relationsbyggande under läsåret. Mentorssamtal, vägledande samtal och snabb och regelbunden feed back. Sms är bra! Jag vill att eleverna ska känna att jag bryr mig om dem. Inte bara om deras betyg utan om dem som personer. Jag tror på att det är en framgångsfaktor i det fortsatta arbetet med eleverna. Mående först och skola sen. (Här får ingen tro att jag inte tycker att skolan är viktig för det gör jag, men om man inte mår bra tror jag inte att man kan prestera bra heller. Det är anledningen till att jag skriver som jag skriver.)
  I relationsarbetet har jag även prioriterat att vårda föräldrarelationerna. Tillgänglighet och snabb återkoppling är något som leder till trygga föräldrar. Föräldrar som är trygga och känner tillit bidrar till att arbetet med eleven blir lättare.

Förutom detta har ett stort fokus legat på att ge eleverna tydliga premisser. Att tydliggöra målen, att arbeta formativt och använda mallar och exempel för att det ska bli tydligt vad som krävs är något som genomsyrat hela läsårets arbete på SO-lektionerna. Jag har verkligen satsat på att varje lektion ska vara en del av en helhet och jag har lagt tid på att vägleda och visa på HUR man gör. Vi har nött och stött och jag känner mig mycket nöjd med elevernas resultat när jag tittar på totalen. Att jobba inkluderande, att skapa en lärmiljö där alla känner sig trygga är grunden. Att sedan hitta varje elev där hen är just nu är en stor utmaning. Jag gillar den utmaningen!

Var det här svårt? Har du en idé på hur vi ska göra? Berätta mer! Förklara för mig hur du tänker. Kan jag hjälpa dig? Vilken hjälp skulle du vilja ha? Du fattar ingenting eller du tycker att just det här är svårt? Vad säger ni i er grupp? Skulle du vilja ha hjälp med det här? Ska vi lösa det tillsammans? Hur gör vi då? Kan vi testa det här nu och sen ser vi om det var ett bra sätt? Fundera på när det blir bäst för dig så ordnar vi det. Är det svårt att välja? Chansa! Snyggt jobbat! Jag ser att du har ansträngt dig!

Jag behöver elevens tankar för att komma vidare. Jag vill veta vad eleven tycker och tänker så att vi kan mötas.

Som komplement till det egna arbetslaget är jag tacksam över det utvidgade kollegiet på Twitter och i olika grupper på Facebook som berikar mitt arbete. Det finns så många bra och skickliga lärare i landet och att få ta del av och inspireras av andras tankar och idéer är en förmån. Att lära av andra är coolt! Att dela tankar och diskutera pedagogiska frågor utvecklar och ger perspektiv. Att någon annan uppskattar det jag kan och vill lära av mig är en förmån.

Nu återstår skolavslutning imorgon och sen planering och lite eget fixande innan det är dags för semester. Nästa läsår är våra små sjuor rutinerade åttor! Det ska bli spännande att fortsätta arbetet ihop med dem och deras föräldrar. Det ska även bli spännande att fortsätta arbetet med att utveckla de fyra SO-ämnena och arbetsområdena. Vi påbörjar 1-1 med iPads från och med hösten och det ser jag fram emot.

Trots all kritik den svenska skolan får i media så är det med stolthet jag ser tillbaka på detta läsår. Jag vägrar böja mig, jag vägrar bli trampad på. Jag är stolt över mitt yrke och jag tror på det jag gör. Jag gör det jag gör med Eleven i fokus. Eleverna förtjänar det.

///Ida Lenneman

Tankar om tid.

Tid. Det är ett hett ämne att diskutera i lärarkretsar. Om vi pratar om tidsbrist tror jag att många lärare kan berätta massor. Om vi pratar om vad vi gör för att få tiden att räcka till tror jag diskussionen blir annorlunda. Tid är något jag funderat mycket på under det här läsåret just för att jag faktiskt känner att jag har tid, det finns tid och jag har inte tidsbrist. Det kommer dock inte gratis utan det ligger arbete och tänk bakom.
  Framförhållning, samarbete och gemensam planering är något jag värdesätter mycket på jobbet. Dels för att ha koll på min egen tid och dels för att ge eleverna en god chans att planera sin tid.
  Jag har förmånen att min närmsta ämneskollega värdesätter samma sak. Vi delar uppfattningen om att detta gynnar eleverna och vi är måna om att se till att prioritera så att vi hela tiden ligger i fas eller före i vår planering. Vi började med att fråga oss hur vi vill att eleverna ska uppleva SO-lektionerna och kom fram till följande:

• Vi vill att våra elever har en tydlig bild över vad som gäller på SO-lektionerna oavsett vilken klass man går i. 
• Vi vill att de utvecklas och kommer framåt i sina kunskaper och förmågor på ett positivt sätt under de tre år som vi ansvarar över dem.
• Vi vill att eleverna ska uppleva likvärdighet när det gäller lektioner och bedömning.
• Vi vill att eleverna ska uppleva att vi gör klart saker och ting och att So-ämnena hänger ihop trots att det är uppdelat i "kurser".
• Vi vill att eleverna ska kunna vända sig till vem som helst av oss eftersom båda vet vad den andre gör och kan svara och handleda framåt. 

Vad är det då vi gör för att nå dit?

Vi ser till att göra och ha en genomtänkt läsårsplanering i god tid. I maj är den klar. Vi får då en god överblick hur "kurserna" ska ligga och vi ser tydligt att vi hinner med alla fyra ämnena på ett välfördelat sätt över läsåret. (vi har gemensamt, alla skolans SO-lärare, planerat i vilken årskurs vi tar upp olika områden så det behöver vi inte göra om varje år) Denna planering kan vi sen delge eleverna och då finns utrymme för deras tankar om kommande läsår och idéer på upplägg och bedömning. När vi sedan "spikat" planeringen i stort ser vi alltid till att planera den första kursen innan vi går hem på sommarlov. Då köper vi oss massa tid! Vi vet vad vi ska börja med och har ett klart "skal" inför hösten och det är alltid skönt. Allt är inte uppkopierat och klart, men grunden är lagd så när höstterminen sedan drar igång kan vi i lugn och ro starta med den första kursen och börja planera och förbereda nästa kurs.

Vi ser till att planera in olika examinationsformer så att det blir variation och vi planerar in dem klokt så att det inte blir för tung rättningsbörda eller stress inför betygssättning, varken för oss eller för eleverna. Här tänker vi noga över hur vi vill ha det genom att tex tänka på:
- Före eller efter lov?
- Har vi något tema?
- Prao?
- Var ligger NP? (eftersom vi samrättar varje år så vet vi att vi alltid vår del att rätta och då vill man inte ha "egen" bedömning också)
- Var har vi utvecklingssamtal?
- Vad kan vi kombinera och vad ska vi bedöma?

Vi ser till att alltid planera utifrån styrdokumenten. Både kapitel 1 och 2, centralt innehåll och kunskapskrav är med i den planeringen för att säkerställa att vi tänker rätt. Vår planering rymmer  flexibilitet ifall något oväntat dyker upp. Bedömningsuppgiften görs alltid klar innan kursen startar så att vi vet att vi jobbar med rätt saker och åt rätt håll hela tiden.

Vi ser till att dela upp arbetet mellan oss och utnyttja våra styrkor så att det går smidigt. Mycket av vår kommunikation sker via mail för att i slutet av planeringen kunna sitta ihop och samköra det sista inför kursen. Vi är noggranna med att ge och ta och i perioder är det helt okej om en gör mer och en gör mindre för i slutändan jämnar det ut sig och vi vinner på det ihop. (Här ryms allt från att konstruera uppgifter, göra pedagogisk planering, göra bildspel, hitta länkar, hitta olika klipp, kopiera material o.s.v.)

Vi ser till att ligga i fas med varandra och ändras något för någon av oss kommunicerar vi det och hittar gemensamma lösningar eller alternativ på det så att varken elever eller vi kommer i kläm.

Vi ser till att lämna utrymme åt varandra när det gäller lektionsupplägg och arbetssätt i de olika grupperna vi har, men vi delger alltid varandra kloka saker vi gjort så att den andre kan nyttja det likväl som att vi delger mindre bra grejer så att den andre kan undvika det eller förekomma det.

Vi utnyttjar tidigare erfarenheter där vi styrker mindre bra saker och utvecklar de saker vi upplevt bra och gynnsamma för eleverna. Här är vi noggranna med att ta med de synpunkter eleverna har haft på olika upplägg.

Vi upplever att vi tjänar tid genom att arbeta så här och genom åren har vi arbetat in oss så pass bra att förändringar inte leder till panik och stress utan vi har utrymme så att vi  kan ta dem med ro. Många undrar hur vi gör för att nå detta och vi har toppar och dalar som alla andra, men vi har valt dem själva genom att ha god framförhållning, samarbete och gemensam planering. Som jag skrev i början kräver detta arbete och gemensamt tänk kring hur man vill ha det och alltid med eleven i fokus.

///Ida Lenneman

Vi är skyldiga att hitta andra sätt!

Jag har läst artikeln som handlar om eleven som släpades ut ur klassrummet av sin lärare p.g.a. att han störde under ett prov. Tingsrätten gav läraren rätt. Läraren "höll sig inom sina befogenheter" heter det i artikeln. Att man som lärare måste bryta när en elev stör under ett prov är ju ganska självklart. Att eleven känner sig kränkt efter att ha släpats ut ur salen framför hela klassen är ju dock inte jättesvårt att förstå. Att föräldrarna reagerar på hur detta gick till är inte heller så konstigt. Känns ju konstigare om de inte skulle ha gjort det.

Jag blir egentligen inte upprörd över tingsrättens dom. Den kanske är helt rätt. Det jag blir upprörd över är att så många hurrar över domen istället för att se och lyfta att det är fruktansvärt att denna rättegång ens ägt rum!
  Det är så lätt att hurra när det inte gäller ens eget barn. Handen på hjärtat...vem skulle inte bli förbannad om ens barn kom hem och berättade att läraren släpat hen på golvet genom hela klassrummet. Det spelar liksom ingen roll vad upprinnelsen är för mycket kunde förmodligen ha gjorts innan. Man ska inte göra så. Man ska bara inte det. Vi i skolan ska jobba med helt andra metoder. Pedagogiskt, metodiskt och med forskning och styrdokument som grund. Vi ska inte utnyttja vår fysiska överlägsenhet som vuxna på fel sätt.
  Jag känner inte den här eleven. Jag känner inte läraren. Jag känner inte heller föräldrarna. Egentligen ska jag kanske inte uttala mig alls kring det här ärendet för jag var inte på plats när det hände och jag saknar för mycket information för att egentligen kunna dra några slutsatser. Jag lämnar det här specifika fallet och reflekterar mer generellt istället.

Alla vi som jobbar i skolan har ett ansvar att se till att våra elever lyckas. Vi känner våra elever och vi vet deras styrkor och svårigheter. Vi måste möta eleverna där de är och vi måste prata med dem. Ställa frågor som öppnar upp istället för att ge dem konsekvenser som stänger och förmodligen låser fullständigt!

Om någon har svårt att fokusera, hålla koncentrationen under ett prov så kan ju det bero på många saker. Det är lärarens uppgift att ha koll på det och redan innan ha gjort upp med eleven om hur provet ska gå till.
När man ställer frågan, "Hur gör vi så att det blir bra för dig när vi skriver prov?" får man alltid svar och man kommer vidare tillsammans. Om någon är nervös för att tala inför gruppen och man ställer frågan, "Hur skulle du vilja göra med den här uppgiften nu?" så får man alltid svar och man kommer vidare tillsammans. Om någon har ett behov, vilket som helst, och jag vet om det så är det min skyldighet att möta det...IHOP med eleven! Det gäller både i stort och i smått och för liten och stor. Eleverna är beroende av oss vuxna och de måste möta vettiga vuxna som INTE ser som sin fulla rätt att ta till fysiska handlingar för att skapa ordning utan som jobbar för att möta människan de har framför sig.

Ingen är stökig med flit, ingen vill vara dålig i skolan, ingen vill förstöra för alla andra och ingen vill förnedras framför hela klassen! Vi måste jobba förebyggande och med eleven i fokus...alltid. Varje dag och hela tiden.

///Ida Lenneman

Man kan aldrig ändra på någon annan än sig själv!

Min mamma säger mycket klokt, men en av de klokaste sakerna hon sagt är: "Ida, man kan aldrig ändra på någon annan än sig själv! Börja där ska du se att det blir skillnad!" Det här rådet bär jag med mig och när jag stöter på svårigheter eller problem så upplever jag att jag kommer längre och framåt om jag börjar precis just hos mig själv.
  I arbetsrum och i personalrum på skolor runt om uttrycks ofta frustration över elever som inte lyckas i sitt skolarbete. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi som jobbar i skolan skiftar fokus och börjar hos oss själva. Här nedan har jag listat några vanliga sätt att prata om elever och efter har jag skrivit hur jag faktiskt försöker tänka för att möta frustrationen utan att göra eleven till ett problem.

Eleven är svag =  Eleven har inte en tillräcklig grund för att bygga på, jag måste hitta rätt nivå! Hur gör jag det?

Eleven är lat = Hur får jag den här eleven att vilja visa sina kunskaper?

Eleven är oförskämd = Hur bemöter jag den här eleven utan att fokusera på hur hen säger och istället fokusera på vad hen säger?

Eleven är slarvig = Hur ökar jag medvetenheten hos eleven och tydliggör vikten av att göra sina uppgifter på ett noggrant sätt?

Eleven är rörig och stör = Hur ser jag till att eleven får en miljö som leder till att hen kan hitta fokus?

Eleven har inte med sig sitt material och kommer sent till lektionen = Hur gör jag för att eleven ska se att det är viktigt att ha materialet och komma i tid?

Eleverna förstår inte = Hur gör jag för att få med mig dem? Var tappar jag dem? Kan jag ändra på något så att de är med mig? Är jag tillräckligt tydlig? Går det för fort?

Eleven skrev nästan ingenting på provet = Vad beror det på? Hur gjorde jag när jag såg det? Vilken hjälp behöver eleven vid prov?

Eleven är för tyst = Hur gör jag för att få med eleven i det muntliga? Finns det tillräckligt med tillfällen för eleven att prata? Måste eleven prata?

Eleven sköter inte sina läxor = Hur samtalar jag med eleven kring det? Vilka läxor ger jag till eleverna? Är det rätt läxa? Finns det några alternativ för eleven, vilka då?

Ett sista tillägg: Att prata och samtala MED eleven är A och O. Vi får inte nöja oss med att prata OM eleven för då kommer vi inte framåt. Eleverna kan själva uttrycka och förklara vad som är svårt, vilken hjälp som behövs eller vad problemet är och deras ord är en viktig nyckel och utgångspunkt i arbetet för att hitta lösningar och nå mål.

///Ida Lenneman

Varför diagnos?

Diagnos eller inte diagnos?

Det spelar ingen roll för mig som lärare om en elev har en diagnos eller inte. Min övertygelse är att det är elevens behov som ska styra och inte om det heter något eller ej. Visst kan en diagnos ge mig en snabb överblick, men personen med diagnosen är en individ och kan inte placeras in i ett fack oavsett hen har en diagnos eller inte. Jag måste vilja göra ett jobb för att nå individen!
  Om jag ser och märker att en elev mår bättre och presterar bättre av olika anpassningar som jag gör så gör jag dem. Det kan handla om placering, låna dator, visa muntligt eller i skrift, egen instruktion, tidsbestämt arbete...ja allt som gör att eleven känner att hen lyckas och får visa sina förmågor och kunskaper. Jag måste hitta de rätta nycklarna.
  Om jag ser att en elevs oro minskar p.g.a. av att jag tydliggör, förbereder eller finns nära hen så ser jag till att ordna det.
  Om jag vet att ett sms från mig kan avgöra om eleven dyker upp i skolan eller inte så skickar jag gärna ett.
  Jag anser att det börjar hos mig. Det är min uppgift att lära känna mina elever med alla deras styrkor och brister. Sen kan vi tillsammans hitta sätt där vi utnyttjar styrkorna och övar på att hantera eller överbrygga bristerna. Detta gör vi samtidigt som vi arbetar med skolämnena...såklart!
  Eleverna behöver hjälp att finna sig själva och utvecklas till en hela personer. Skolan har förmånen att få vara en del i det arbetet och vi behöver inga bokstäver eller diagnoser för att kunna möta eleverna...egentligen.
  Vi behöver dock vara lyhörda och inkännande. Vi behöver se varje individ. Vi behöver lyssna på eleven och hens föräldrar och vi behöver tycka om eleverna och vilja lära känna dem.

Då först kan de lära sig. Då först vågar de lära sig. Då först kan de utvecklas.

För vem behövs då diagnosen?

Jag tänker att diagnosen kan vara en hjälp för eleven och elevens familj att få ord och förklaringar på de svårigheter hen har. Den kan förklara varför saker blir svårt eller känns jobbiga. Den kan öppna upp för att eleven kan se att hen kan påverka sin egen situation och hitta strategier som är hållbara på sikt istället för här och nu. Den kan ge eleven möjligheter att hitta sina styrkor mitt i allt det röriga och som ett extra plus kan diagnosen ge hela familjen en ro i att ingen är fel eller dålig, utan svårigheterna ställer ibland till det både för individ och familj. Alla gör så gott de kan och med en diagnos kan man lättare se det och hitta nya lösningar. För eleven och hens familj kan diagnosen ge en förklaring till allt som var fel, jobbigt, svårt, oroligt och konfliktfyllt innan diagnosen. Det svåra, det jobbiga, det oroliga och det konfliktfyllda kanske inte försvinner med diagnosen, men det förklarar och det kan vara lättande i sig. Den skam en förälder kan känna för att ett barn inte är eller fungerar "som alla andra" är en smärtsam skam. Den skammen kan en diagnos lyfta bort och föräldrarna kan tack vare det fokusera på barnet igen istället för skammen. Att våga lyfta blicken, stå upp för sitt barn och arbeta framåt är gynnsamt för alla parter.

Fast ändå...

Om alla faktiskt såg människan och accepterade olikheter på samma sätt som våra styrdokument säger att vi ska och elever med eller utan diagnos och med eller utan medicin fick det stöd de har rätt till för att lyckas i skolan så skulle nog inte ens eleven eller hens föräldrar behöva diagnosen. 

///Ida Lenneman

Elevledda utvecklingssamtal

På min skola har vi under nio år haft elevledda utvecklingssamtal. Jag minns när vi, som sista arbetslag av totalt tre, valde att testa detta koncept. Jag hade länge varit riktigt skeptisk och såg många nackdelar med upplägget och kände att de "vanliga" samtalen var bra. Hur som helst så kändes det fånigt att vi som enda arbetslag INTE anammade detta så till slut lyftes ändå tanken att även vi skulle testa. Med försiktighet och ganska stor skepticism beslutade vi ändå att vi skulle göra det och det är jag väldigt glad över att vi gjorde.
  Nu ser jag stora fördelar och vinster med ha elevledda samtal och här nedan beskriver jag i stort hur förberedelserna går till, hur samtalen går till och i slutet ger jag några tips som kan vara bra att tänka på om man vill testa det här upplägget.

Så här förbereder våra elever sig:

1. Eleverna får sina skriftliga omdömen 1-2 veckor före samtalen. (ju yngre elever desto längre förberedelse behövs och hos oss ger alla ämnen tid till eleverna för att förbereda detta) Dessa omdömen beskriver nuläget i matrisform och efterföljs av framåtsyftande kommentarer så att eleven får koll på vad som behöver göras för att utvecklas framåt. Omdömet innehåller också möjlighet för eleven att kommentera sin insats samt en möjlighet för läraren att kommentera övriga saker (ta med material, följa upp arbetet, förbereda sig m.m.) som eleven bör tänka på för att lyckas i ämnet.

2. Eleven sammanställer sina omdömen och får här även möjlighet att fråga sina ämneslärare om det är några oklarheter i omdömet. Det är viktigt att eleven förstår varför och hur läraren har bedömt eftersom hen sedan ska kunna förklara detta för föräldrarna. Därefter försöker eleven hitta gemensamma nämnare vad gäller både styrkor och svårigheter och formulerar ner 1-3 mål (brukar vara lagom) som vi ska satsa på till nästa samtal. Eleven kan ju här välja stora generella kunskapsmål t.ex. Utveckla förmågan att resonera kring olika källor, eller mer ämnesspecifika mål som t.ex. Kunna simma 200 meter varav 50 meter ryggläge. Eleven ska även fundera på vad hen kan göra för att nå målet, vilken hjälp hen behöver av lärarna för att nå målet samt vilken hjälp hen behöver från ansvariga vuxna hemma för att nå målet.

3. Eleven väljer ut arbeten t.ex. prov, arbetsböcker, slöjd/bild-alster som kan visas vid samtalet. Detta ska vara saker som eleven känner sig stolt och nöjd över och saker som eleven vill visa för att förtydliga sitt omdöme.

4. Eleven skriver ett manus till sitt samtal så att hen är förberedd och kan hålla i samtalet på egen hand.

För att klara av denna förberedelse får eleven en checklista och ett dokument som underlättar sammanställningen och målformuleringen. Eleven får även vägledning i detta av sin mentor. Allt material till utvecklingssamtalen samlar eleverna i sina s.k. IUP-pärmar som förvaras på skolan.

Så här går samtalen till:

På själva utvecklingssamtalsdagen har eleverna självstudier på valfri plats. Skolan erbjuder möjlighet att arbeta på skolan hela dagen, men man får välja att arbeta hemma. Elever som har saker efter sig eller som vi vet behöver stöttningen rekommenderas extra att komma till skolan i alla fall del av dagen.

Eleverna har fått tider till sina samtal i god tid 4-2 veckor innan och de kommer ihop med ansvarig vuxen och startar upp sina samtal själva efter en given dagordning. De går igenom omdömena, de visar sina alster och de samtalar med sina föräldrar om hur det går i skolan och hur de tänker kring sina mål. Föräldrarna ställer frågor och barnen får svara och förklara så gott de kan. Elever som har svårt för detta får stöd av mentor.

När det är dags att runda av och komma överens om och formulera målen så är mentor med och allting skrivs ner i en IUP som vi sedan jobbar aktivt med till nästa samtal då den utvärderas och formuleras om. Därefter är samtalet klart.

* Fokus under utvecklingssamtalen är på kunskaperna och elevens förmågor och STYRKOR.
Svårigheter, anpassningar, social problematik och ÅP är inte i fokus för någon elev under dessa samtal. Det bokar vi in vid annat tillfälle. Anledningen till detta är att flera elever har samtal samtidigt. Beroende på sal har vi mellan 2-4 samtal igång samtidigt.
* Alla elever på vår skola har samtal samma dag, vilket gör att alla elever blir klara samtidigt. Det MÄRKS nästa dag att alla har ökat sin medvetenhet kring sitt lärande och att man har nya mål att jobba för. Vi vill att eleverna ska förstå och känna ansvar över sitt lärande och det här upplägget ger en ökad förståelse, ansvarskänsla och kunskap kring det för varje elev.
* Det är fantastiskt att se eleverna när de samtalar med sina föräldrar. De är imponerande duktiga och vi upplever fina och givande samtal för alla parter. Många föräldrar uppskattar att få den här stunden med sina barn och många barn uppskattar (även om detta visas på en tonårings vis givetvis) att få den här stunden med sina föräldrar.

Tips!

* Satsa på förberedelsen. Ge eleverna tid och handled dem i att skriva manus så att de känner sig förberedda. Förbered även dig själv så att du har koll på dina mentorselevers omdömen och tankar kring målen. Även föräldrarna behöver förberedas på vad de kan göra, vilka frågor de kan ställa och vad syftet är med samtalet så att de vet det.
* Samordna tiderna för de som har syskon och samordna tolkbeställningar (vi är en 7-9 skola med nio paralleller så många har syskon i andra arbetslag och många har annat hemspråk än svenska.)
* Var tydlig i dina omdömen och prata med eleven och säkerställ att hen förstår innehållet i det. (du vinner tid på det)
* Stötta i målformuleringen så att målet är konkret och uppnåeligt för eleven. "Koncentera mig bättre" är vanligt att elever vill skriva, men det är för luddigt och inget som är kopplat till kunskapskraven.
* Gör ett schema med tider som ger utrymme för pauser för man behöver pauser mellan samtalen.
* Bestäm datum för samtalen i god tid.
* Informera föräldrar om upplägget och datum i god tid.
* Stå på er! Föräldrar som tycker att läraren ska prata och sköta samtalen behöver tid på sig för att vänja sig att barnen klarar av det jättebra själva.

Hör av dig om du har frågor! Jag finns på Twitter: @ILenneman

///Ida Lenneman