Jag funderar ofta över elever som inte orkar, inte vill och inte försöker. Vad beror det på? Och varför är det så svårt att få med sig vissa? Det känns som att vi missar något viktigt. De eleverna säger något till oss! Jag vill förtydliga att jag inte pratar om elever med NP-problematik eller läs- och skrivsvårigheter/dyslexi eller adra kostaterade svårigheter, utan helt enkelt elever som har förmågan och har betyg, men inte viljan/orken/lusten.
Lust är en viktig faktor är man ska göra saker, oavsett vad det är och kan man en sak är det valigare att man hittar lusten. Eller kan det vara så att just för att man tycker att man kan det så infinner sig ite lusten? Måste allt man gör vara roligt? Klart att det vore ypperligt om det vore så, men vem har det så? Kan man lära sig att se att saker man gör nu blir bra senare?
Min utgångspunkt är att alla gör så gott de kan hela tiden och alltid efter den förmåga man har här och nu. Sen motsvarar det kanske inte alltid ens egen eller andras syn på vad "det bästa" är, men en elev som säger till mig:
-Ida, jag bryr mig ärligt inte om det här! Jag vill inte, jag orkar inte, jag tänker inte gör det och så det sista...VARFÖR ska jag göra det?
Den eleven behöver få svar! Eller i alla fall hjälp att fina mening här och nu som håller sig kvar mer och mer.
Jag tror inte på lösingen att plocka bort, anpassa svårighet eller göra en massa speciallösingar som egentligen hjälper eleven att fly från sitt problem.
Jag tror på att ge eleven hjälp med struktur, ge mening, jobba med känslan att jobba i lite motvind och sedan klara av det. Jag tror på samtal och relatiosbyggande, men under förutsättig att man inte tappar sin lärarroll och vuxenroll i samtalen. Jag tror på återkoppling och positivt bemötande. Jag tror på att bygga självkänsla. Jag tror också att arbetslaget har en enad syn på detta så att eleven inte hittar en massa "kryphål" för då kan eleven fortsätta att fly. Konsekvent, men med proffsig kärlek!
Ett samarbete med föräldrara ser jag som en självklarhet här. Mycket viktigt och avgörande för att nå eleven är att nå föräldrara och enas om ett förhållningssätt. Öppna kort och ärliga kort! Positiv dialog utan skuldbeläggande! "Vi hjälps åt" ska vara känlsan!
Hur tänker andra i den här frågan?
///Ida
Håller med dig! Bra skrivet tycker jag. Ta eleverna på allvar och med de berömda ramarna och kramarna hjälpa dem att hitta lust och motivation så att de kan lyckas. Visa att man bryr sig, att inte ge upp, att ge lite extra som lärare för just dessa elever kan vara det som får hela lasset åt rätt håll. Att tro på deras förmåga, att de vill och kan lära sig. Kanske är det så att ingen annan, inte ens de själva, tror detta.
SvaraRaderaJa, jag tror också att man måste ge det lilla extra, men utan att ta ifrån eleven värdigheten genom att låta hen slippa undan saker som hen faktiskt klarar av!
RaderaJag känner igen mig men ibland kan jag känna att jag arbetar i en uppförsbacke. Mina elever är äldre och det handlar nästan alltid om att motivera sin undervisning. Att ge dem struktur, att fokusera på förmågorna, att ge dem utrymme att tycka till är så många olika saker man gör för att få dem att bry sig. När de i trean inser att man försökte få dem att tänka förstår de att de borde ha brytt sig.
SvaraRaderaJag försöker vara en schysst vuxen med krav. Ibland är det jobbigt när man inte arbetar samstämmigt kring eleven.
Bättre sent än aldrig. Om de lämnar med en nyvunnen insikt kanske nästa steg går bättre? Samstämmigheten är mycket viktig att få till....svårt ibland och jobbigt när man inte får till det, men vi är skyldiga att jobba för det hela tiden. Var och en får ta ansvar för sitt, men vi behöver varandra för att lyckas!
Radera