När någon säger till mig: "Varför är du lärare egentligen, det måste ju vara hemskt...." Då tänker jag att jag faktiskt inte orkar svara. Uppriktigt och ärligt. Jag vet inte vart människor har fått uppfattningen ifrån att skolan (och speciellt då högstadiet) är ett ställe där det dagligen förekommer slagsmål och våld, mobbning och kränkningar. På alla skolor. Överallt. Jämt. Eller... kan det vara så här?:
När jag kommer till jobbet blir jag stoppad i korridoren av en elev som vill visa mig en bok som de läste igår. "Den måste du läsa Malin!". Jag går vidare och två elever ropar "Hej Malin" och jag får en kram. I mitt arbetsrum ligger (visserligen många, men ändå) analyser av böcker som visar att de har under de tre år jag haft dem utvecklats både språkligt och i tanken. Går till första lektionen där 23 elever sitter och arbetar med sina egna planeringar, tyst och lugnt. Efter lektionen stannar ett par tjejer kvar och ber mig läsa deras arbeten i NO ur "språkperspektiv". Nästa lektion handlar om reklam ur etik- och genusperspektiv. Vi tittar på olika reklamfilmer, diskuterar högt och lågt, skrattar och vågar.
På rasten har jag lite tid över och går och sätter mig i Uppis, kör ett parti biljard och pratar. Så här ser en dag ut för mig som lärare. Visst, vi har mycket att göra, visst, eleverna är ibland intensiva, visst, ibland hinner jag inte med att äta min lunch. Och självklart, det finns mindre bra lektioner och dagar... MEN! Jag tror ändå att jag har världens bästa jobb! Så det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar